En tuff omställning

2010.02.04

Detta är första delen i serien Till Sjöss!

En dag sommaren 1962 kom jag gående med min lilla resväska längs en öde kaj i Stockvik utanför Sundsvall. Jag  skulle gå ombord på M/S ARABRITT för mitt första jobb till sjöss. Två tjejer kanske i tjugoårsåldern  som gick nerför lejdaren mot kajen  stannade till. Tittade på mig:
– Tänker du gå ombord PÅ DEN HÄR BÅTEN?
– Ja, sa jag.
– Då ska du bara veta att DOM ÄR INTE KLOKA.


Bild: M/S ARABRITT

Sjömansförmedlingen i Sundsvall hade ä-ä-ä-ä-ntligen ringt och talat om att det fanns ett jobb ledigt som motorelev. Jag hade tidigare på våren tagit realen och bestämt mig för att bli telegrafist. Man kunde få utbildning i örlogsflottan, men årets antagningar var redan gjorda. Men jag var otålig och ville pröva på sjön direkt. Efter att jag anmält mig på förmedlingen hade varje dag känts som en evighet innan den till slut ringde.

Vad flickorna på landgången hade menat förstod jag inte, men fick onda aningar. Efter att en motorman installerat mig  i min hytt, berättade jag för honom om vad flickorna sagt.
Han gapskrattade och berättade detaljerat vad flera i manskapet hade gjort med dem.
Jag trodde inte ett ögonblick på vad han sa, då. Men efter några veckor ombord förstod jag att han inte alls hade ljugit.

Arabritt gick på Nord- och Östersjöfart. Min första resa augusti 1962 gick från Stockvik utanför Sundsvall till Kramfors, sedan några dagars resa via Kielkanalen till Rotterdam. Därefter över Nordsjön till Blyth i England.
I Immingham, hamnen efter Blyth, tyckte en motorman att jag också borde följa med till en bar och skaffa en tjej istället för att gå för mig själv.
– Nej tack, svarade jag,  – jag väntar tills jag gifter mig.
När jag kom ner i maskin nästa morgon fick förstemaskinisten syn på mig, gick fram till mig, log vänligt och sa:
– Jasså, du ska vänta tills du gift dig. Ryktet hade gått. Hela besättningen visste. Men ingen retade mig i alla fall.
Välkommen in i verkligheten, Gösta. Du är inte längre i lilla byn Ensillre, Norrland, längre.

Här nedan återger jag ett brev i sin helhet som jag skrev ”till dem därhemma” när vi lämnat England och var i Östersjön på väg till Uleåborg i Finland.
Min längtan att bli telegrafist till sjöss hade växt sig stark under flera år, men kollisionen med den verklighet jag mötte på Arabritt blev våldsam.  Sjösjuka, hemlängtan, ensam, oerfaren.
Att jobba i maskin var heller ingen höjdare. Mer om jobbet i maskin har jag skrivit i Dennis Bar.
Jag stod ut på Arabritt i bara sex veckor,  mönstrade av i Hörnefors den tjugoförsta september 1962.
Envis som jag var, mönstrade jag på M/S FENRIS i Sandarne, också det en Norrlandshamn, två veckor senare som ekonomibiträde, ”mässkalle”.
På Fenris trivdes jag utmärkt och stannade i drygt två månader fram till jul samma år. Därefter var det dags att söka till flottan och Karlskrona Örlogsskolor och börja telegrafistutbildningen. Mer om den i kommande bloggar.
Nu återvänder vi till M/S Arabritt och brevet (ordagrant återgivetl) som jag skrev hem till familjen:

Arabritt 28/8-62
Tisdag kväll

Kära föräldrar!

Måste skriva för jag har inget annat och göra. Plockade sönder hyttfläkten för en stund sedan för att se hur den fungerade.
I går kväll tog jag och lade ned terylenbyxorna c:a 2 cm vid vristen för dom var för korta. Det var ganska knepigt att få båda benen lika långa och raka. Sedan sydde jag fast på insidan. Ikväll har jag pressat bort de gamla vecken, jag blötte kraftigt först och se! Dom försvann. Det lyckades bra.
Strykjärnet har jag lånat av elektrikern. I morgon kl. 10 skall vi vara framme i Uleåborg. Har beställt 500 mark (ca 8 kr) för att köpa lite småsaker.

Jag har blivit betänksam om jag i längden kommer att trivas på sjön. Jag är lite för lugn och stillsam, tror jag, och ordentlig. Eftersom jag inte super, får jag inga kamrater heller. Och praktiskt taget alla super på båten, så det blir inga kamrater. Jag skrev om mässpojken från Östersund, att det var min kompis, men nu är han inte det. Han super nämligen lika mycket som dom andra.

När båten ligger i hamn, och vi får ledigt går varenda en till närmaste krog. Jag går åt mitt håll, tittar mig omkring och går inte på ölschappet, Då står man där ensam.
Sen tycker ni kanske att på båten åtminstone kunde jag prata med dem. Men så är det inte. Dom har fullt upp med att prata om vad dom har gjort i hamn, den ene försöker vara värre än den andre. Och dom har inget annat att prata om heller.
Ska jag överhuvudtaget få några riktiga kompisar måste jag börja supa och leva om riktigt i hamn.
Nu vet jag inte om det är så här på andra båtar, men jag antar att det inte är stort bättre. Så jag antar att ensamheten kommer att bli för påfrestande. Jag har inte lagt märke till det här förr, för jag bar ju varit ny i gamet, och allt har varit nymodigt. Men nu när rutinen börjar, märker man det.

Alla kvällar har jag gått ned i min hytt, tittat ut genom ventilen på vågorna, gått upp pa däck och sett på båtar, hört på radion i dagrummet osv. De andra har samlats i någon hytt, en flaska åkt fram och snart är dom sneda. Jag håller mig undan, jag tycker det är bäst så. Men då blir man ensam också.


Bild: Jag tog promenader istället. Här ett foto jag tog på en engelsk lantlig idyll.


Bild: Ett norskt flytande valkokeri låg snett framför oss i Immingham.

Åter till brevet:
När jag kom på båten första gången i Stockvik, hälsade allihopa på mig, och alla var fulla. En sa: Välkommen till alkoholisterna! Jag tog det där som ett skämt, men nu börjar jag verkligen att fundera.
Tror ni att det finns någon bättre båt? Men då kanske man får samma långa väntetid igen. Eller ska jag fortsätta på den här båten, eller backa ur alldeles?

Ni kanske tycker det låter pjoskigt, men när man sitter här, är det inte det, ska jag säga.
Mamma, du kan ta åt dig lite av det här, for du har uppfostrat mig på det ordentliga sättet, att jag inte går och super direkt utan tänker mig för istället. Och jag är då glad över det, ska du tro.

Nu vill jag att Arvid och mamma slår sina kloka huvuden ihop, och hjälper mig att utreda det här, och så skriver ni till mig och talar om vad ni tycker och tror. Jag har försökt berätta så i detalj som möjligt, så att ni skall få veta hur det ligger till.

Jag tror for min del att jag skall vänta med att bestämma något, så att jag får mer erfarenhet.
Det är roligt att få komma till många länder, och se hur det är i stora världen. Glömde i förra brevet att tala om att jag gick på Non-Stop bio i Blyth, en sådan där bio som börjar klockan tio på morgonen och slutar 10 på kvällen. Då ser programmet ut så här: En långfilm, nyheter från världen, reportage, reklam, mera reportage och en annan långfilm. Sedan hela ramsan från början igen. Man kommer när man vill och går när man vill. Inträdet var 2 shilling (1.70 kr) så det var billigt. Gick in klockan tre på eftermiddagen och gick ut vid halvåttatiden, såg drygt en ramsa, var så hungrig att jag måste till båten for att få lite mat. Men kul var det att få se.

Nu börjar jag bli van sjön, så jag får ingen sjösjuka. Men jag har också fått upp åtskilliga liter. Jag minskade tablettförbrukningen eftersom, och vande mig på det sättet.

Arvid, när du rådde mig att börja som motorelev, tänkte eller visste du om slamret och dånet då? När jag kommer ned i maskin på morgonen, och kommer ut vid rasterna, hör man nästan ingenting. Man är nästan döv. När man slutar fem på eftermiddagen och går upp tar det flera timmar innan man har vant sig vid tystnaden. Dånet ringer kvar i öronen, det har precis som vuxit fast i öronen.

Du kanske inte gick på någon motorskuta, utan bara gick på koleldade. Jag har pratat med förstemaskinisten, och han säger att dom koleldade slamrar ingenting jämfört med motordrivna. Det är en stor nackdel det där. Inte för att jag klandrar dig nu på något sätt heller, det finns ju inget annat utom mässpojke att välja på när man har glasögon. Och mässpojksjobbet toge jag knappast.

Jag funderar och funderar om jag gör rätt om jag utbildar mig till telegrafist, om jag inte trivs. Men det kanske klarnar om ni skriver. Skall nu upp och ta mig en nypa frisk havsluft innan jag går och lägger mig.

Hälsa till Folke att det må gå bra i andra klass, och till Sonja att hon ska se efter morsan och farsan och brorsan ordentligt åt äldstebrorsan. O krama om na från mig. Ni andra kan få en kram ni o.
Hej så länge!

Er Gösta.
När det inte går att prata förtroligt med nån här, så är det väl ganska naturligt att jag skriver hem istället, inte sant. DS

Så långt brevet.

Den här jobbiga starten start på sjömanslivet med  sjösjuka, ensamhet, hemlängtan och vantrivsel med jobbet i maskin gjorde att jag skrev brevet.
Fortsättningen på min sjömanstid blev däremot mycket trevligare.

Åter till förstasidan Till Sjöss!

Åter till startsidan

 

———————————————–

.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *