2010.03.29
-Kaninjävel!
-Solisjävel!
Skrek jag tillbaka och åkte på en propp så att glasögonen flög i en vid båge ut på gatan och kastades mot motorhuven på en parkerad bil. Reste mig, snappade åt mig glasögonen och la benen på ryggen.
Det blev inget mer firande den sommarkvällen i Karlskrona för mig……
– – – – – – –
Någon månad tidigare hade jag stått på järnvägsstationen i Karlskrona en molnig aprilmorgon 1963, hade åkt tåg under natten från mitt hem utanför Ånge i Medelpad. Ytterligare några vilsna ynglingar stod på perrongen. Det var fler än jag som tagit värvning i flottan.
De följande två veckorna blev spännande. Karriären inleddes med att alla som sökt och antagits till inträdesprov blev instängda på bataljon Sparre. Bara det var en prövning, där hade nämligen de flesta värnpliktiga sin grundutbildning.
Kanin var öknamnet på stamanställda nykomlingar, och de värnpliktiga såg noga till att ordet kanin för evigt stansades in i oss. Men vi var många kaniner och gruppkänslan stärkte oss.
Den första veckan bestod av läkarundersökning, besök hos tandläkaren och liknande kontroller. Redan här fick en del besvikna ta resväskan och åka hem.
Grundläggande förhållningsregler om hur man uppför sig i uniform, respekten för befäl och speciellt honnör till överordnad när man hälsade verkade vara väldigt viktig.
Dagarna gick och när lördagen kom ansågs vi så pass respektabla att befälet vågade släppa ut oss på stan efter fångenskapen. Första testet skedde redan i vakten vid Sparres huvudentré. Givakt, honnör, nummer och namn anhåller om passage … Vakten inspekterar bistert klädsel, hållning, skor.. .. smäckens kapell fick inte ha minsta stukning. Platt som en pannkaka skulle den vara på huvudet.
Godkänd. En första promenad på stan i uniform. Stolt.
Den andra veckans tester var mer inriktade på våra kommande yrken. Vi blev så småningom mer eller mindre kompisar med ett gäng telehantverkare som skulle anställas samtidigt. eftersom yrkena gränsar till varandra. De lärde sig reparera allt inom elektronik, bl.a. radioutrustningarna som vi gnistar skulle använda.
Bild: Telegrafistmärket. Telehantverkare har mellersta gnistspetsen nedåt, annars lika.
När inträdesproven var klara återstod femton personer, bland dem jag, som skrev kontrakt. Vi förflyttades till bataljon Af Trolle där den egentliga yrkesutbildningen tog vid.
Ändå gick ingen säker. Det fanns minimikrav på proven som undan för undan gjordes i de olika ämnena. Ytterligare några killar blev underkända och fick åka hem.
Speciellt en kille kommer jag väl ihåg. Han var lite äldre än oss andra, utåtriktad, trevlig och en fena på att klippa hår. Men han hade problem med att träna telegrafimottagning. När han fått på sig hörlurarna lyssnade på morsesignalerna somnade han lätt. Det hände så ofta att han och lärarna blev överens om att yrket kanske ändå inte var hans nisch här i livet. Han packade och åkte hem. Och vi miste en bra frisör.
En flottist bör kunna segla. Några hundra meter bortom östra porten, förbi Rosenbom nere i hamnen, låg en rad blekingeekor som vi flottister kunde låna. Rosenbom är en välkänd staty och en av stadens sevärdheter. Lyft på gubbens hatt och stoppa in pengar till välgörande ändamål, i springan på hjässan.
Bild: Rosenbom
Vi var ett gäng gossar som gick en teorikurs i segling ett antal kvällar. Teorin varvades med praktik. Varför jag så väl kommer ihåg kursen beror på att några telehantverkare hade övertalat befälen att de varken behövde läsa teori eller lära sig hur man seglar blekingeeka. De fick låna båt efter övertalning.
En kväll när vi gröngölingar var vid kajen med läraren kom hantverkarna med fulla segel utifrån viken och skulle angöra bryggan några meter från oss De såg chansen att briljera för oss gnistar hur skickliga sjömän gör. De glömde sorgligt nog en liten detalj i hastigheten. De revade seglen för sent. I full karriär dundrade de rakt in i bryggan så trä och flis rök åt alla håll.
Försommaren i Blekinge skärgård blev befriad från en del nyanställda telehantverkare och en styck trasig blekingeeka .
Så småningom hade vi lärt oss rutinerna som flottister. Utbildning i signalering, radioteknik, förbindelselära dominerade. En timme i veckan torsdagar kl. 1300 tränade vi marschmusik till levande musikkår. En härlig upplevelse! Fram och tillbaka på kaserngården. Avdelning framåt ….. ARSCH! …. Avdelning HALT! ETT … TVAI HögeromI Vänster om! Osv.
Eichmann, ja han kallades så, var gymnastiklärare. Vilda rykten gick om honom och öknamnet gjorde saken inte bättre. Efter den första gymnastiklektionen hade han skrämt upp oss ordentligt. Han hade pratat i en timme om hur hårt han alltid drillade mannarna i fysisk träning. Även en flottist behöver stark fysik.
Den andra veckans lektion gick till på samma sätt. Vi satt på gymnastiksalens låga långbänkar när han höll låda. Jag vill minnas att vi hann med fem minuters uppvärmning innan lektionen var slut. Lektionerna i fysisk träning, halvåret vi var på bataljon Af Trolle, gick i samma stil. Vi kom underfund om att det var värnpliktiga han drillade på det sättet han beskrev, inte oss stammisar. Kanske han tyckte att vi var för veka att tränas upp.
Intill gymnastiksalens omklädningsrum fanns bastu. Vi använde den mycket sporadiskt. Vid ett tillfälle efter en gymnastiklektion gick några killar in och satte sig i värmen. Efter en stund kom de ut, deras ögon stirrade konstigt; vi som satt utanför undrade vad som stod på. Jodå, Eichmann satt därinne. Anledningen till deras uppsyn var att Eichmann hade den största balle de någonsin sett. Den räckte ända ner till knäskålarna! Vi trodde dem inte, men var för fega att våga gå in och glo.
Efteråt behandlade vi Eichmann med största respekt. Inte för hans sätt att drilla oss i gymnastik, i den konsten var han kass. Hur han utnyttjade sina fysiska tillgångar vågade vi inte spekulera i. Tanken svindlade.
Som vanligt var det telehantverkarna som ville glänsa. Det hände att när vi gnistar gick för att äta frukost på morgonen kom dessa stridisar joggande efter en morgontur i omgivningen. Möjligen gjorde vi några tappra försök med samma överdrifter, men de rann snart ut i sanden.
Bild: 3 kompaniet logement 35: Fr.v: Svensson, Sjölund, Persson, Sandborg. Jag i överslafen. Morsepip in genom öronen och piprök in i lungorna. Idag är telegrafistyrket bortrationaliserat och rökning livsfarligt.
Förutom segling på kvällar och helger hade staden inte mycket att erbjuda. Eller så var vi okunniga om den saken. Vämöparkens dansbana i stans norra utkanter var enda chansen att träffa tjejer på. Vi var där några gånger. Vid ett tillfälle var en av oss så påstruken att vakten vägrade släppa in honom. Vi staplade upp honom utanför mot stängslet. Där fick han sitta tills vi fraktade hem honom fram på nattkröken.
Vid ett annat tillfälle vann jag i parken en liten fontän i gul plast, typ bordsmodell, for anslutning till 220V. Alltid något.
Jo förresten, jag fick följa en Karlskronatös hem till dörren efter en dans. Inte dåligt i en sådan utpräglad militärstad som Karlskrona var på 60-talet.
Flottister överallt. Konkurrensen var benhård.
Från Trolles huvudentré in till Karlskrona centrum var det inte många kvarter att gå. Fortsatte man den raka linjen tvärs över Stortorget hamnade man på restaurang Regnbågen. Dit gick vi då och då när vi skrapat ihop så mycket att man kunde beställa in en karaff vin. Turkiskt lantvin, Beyaz, var billigt.
Restaurangbesök var vi inte så vana vid, och var väl lite tystlåtna till en början vid besöken. Men efter något glas passerade vi tröskeleffekten och kom igång med snacket.
Istället för att passera rakt över torget till Regnbågen kunde man svänga av mot väster förbi rådhuset. Där låg en mindre restaurang där värnpliktiga verkade hålla till på fritiden. Jag kan inte ha varit helt nykter den gången. Hur som helst, det var just där som jag för första och sista gången skrek SOLIS! till en värnpliktig.
Vad SOLIS betyder vet jag fortfarande inte. Att vi stammisar fick heta kaniner var nog inte så konstigt. Vinkeln på armen kan med lite fantasi liknas kaninöron.
Svensson med smeknamnet Slottis hade bättre tur när han tröttnade på trakasserierna. I ett mejl skriver han:
”Jag tyckte att de flesta vpl verkade halvfnoskiga med sina ständiga tillrop ”Kanin-kanin-kanin … ” dag ut och dag in.! I Själv tappade jag humöret vid ett tillfälle och kontrade med att ”HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA SPRÄNGIS!! INNAN KÄFTEN HOPPAR UR LED PÅ DIG!!! Till min förvåning knep han igen och lommade iväg! Han blev nog mer förvånad än jag själv blev. Ja, fråga mig inte nu, jag minns inte vad Sprängis betydde, men jag minns att dom inte gillade tilltalsordet i alla fall.”
Bild: Vinkeln på vänster arm som betyder stamanställd
Inlägget ingår i serien ”Till Sjöss”, se länk ovan till höger under rubriken SIDOR.
———————————-
1966 skrev jag på som kanin…av bara farten. Jag och en kompis såg en annons om uttagningsprov i Karlskrona. Resan betald. Det skulle vara trevligt med någon veckas ledigt från feriejobben ( i mitt fall att klippa gräs åt HSB ). Man var tvungen att ange den inriktning man sökte. Jag kryssade i rutan för ubåtsjakt.
800 unga män inkvarterades på bat af Trolle där skriftliga prov följde dag efter dag. Besvikna grabbar fick löpande ’respass’ och varje dag fylldes tåget vid stationen av dessa, ofta häcklade av andra som hittills klarat sig. Följande dag kunde en antagonist själv hänga genom tågfönstret och få smaka på egen medicin. När veckan närmade sig sitt slut var det dags att skiva kontrakt. Det var då 300 man kvar av alla möjliga inriktningar. Jag fick reda på att det blivit fel i annonsen och att man inte tog in ubåtsjakt i denna omgång. Man fick leta reda på mina provsvar och sedan fick jag välja vilken inriktning jag ville. Jag valde motsatsen till ubåtsjakt, dvs ubåt.
Nu följde en hel veckas undersökning av den stackars kroppen, sk ’submarin specialgranskning’. Man fann t ex vid röntgen av tänderna att det fanns en minimal luftinneslutning under en plomb….den borrades ur helt och återplomberades. När granskningen var klar var vi 13 eller 14 i gruppen Ubm (ubåtsmatros). Det föll bort ytterligare en i samband med trycktanken till motsv 30 m djup.
Det var som att gå i skolan med sina olika lektioner och bokbyten emellan. Det som vi hade mest träning på var ljud och ljussignalering (morse) med åtta timmar i veckan eftersom vi sorterade under ’däcksavdelningen’. Vi läste naturligtvis ubåtskunskap, men den riktiga utbildningen om detta skulle ske vid Berga efter jul. Vi skulle bli första besättning på den första ’high tech-ubåten’, Sjöormen II, som var under byggnad.
En timme fys om dan med en gammal gubbe med grått snaggat hår. Han körde ett hårt pass halva tiden och sedan fick vi välja vad vi ville resten av tiden….med honom som nogsamt kollade att det inte slöades på minsta vis.
Varje vecka ingick några timmars ’örlogsrodd’ samt det obligatoriska harvandet en timme varje lördag till Flottans musikkår på karserngården. Första tre månaderna åkte vi varje onsdag med bussar ut till Rosenholm där vi lekte landkrig i våra föga kamouflageanpassade blåkragar.
För oss på ubåt var det mycket sjukvård och skarpa brandövningar av typ som aldrig skulle tillåtas imagens läge. ( på en ubåt går det ju inte att hoppa över bord om elden kommer lös )
Sjökommenderingen på Falken var mycket kul…även om det var oerhört slitsamt. Vårt lilla ubåtsgäng fick helt på egen hand segla henne ( elevantal per skonert var 48 och vi var 12 alt 13) Jag var stortoppgast och arbetsplatsen började på 18 m höjd. Inget jobb för den höjdrädde. Vi fick reda på att nästa år skulle vi även få göra en långsegling med Älvsnabben.
Jag, som bara tänkt åka ned för resan från Norrbotten och tillbaka, och dessutom är uppväxt i ett kanslihus och sett allt bakom ridån, fick det svårt att ta en massa skit från stundtals korkade befäl, och fann till slut att nu fick det vara nog, varför flottan och jag skiljdes åt till ömsesidig belåtenhet efter ngt halvår. F ö samma vecka som vår pluton skulle gå högvakt på slottet och med mig som post vid lejonbacken.
Och nu kommer jag till detta med att häcklas med tilltalet ’kanin’ av ’jagarsluskarna från bat Sparre’.
Ofta fick man höra:”En kanin kan aldrig mucka!”. Jag brukade ta udden av detta direkt genom att svara: ” Du har helt rätt, jag kan aldrig mucka, men jag kan säga upp mig när jag vill och åka hem! Kan du det? Oftast blev de svarslösa.
BG
Hej Bo!
Först måste jag be så mycket om ursäkt att jag inte svarat tidigare. Jag har helt låtit min hemsida ligga nere ett tag, trodde ingen läser den! Dessutom har jag engagerat mej massor i annat. Är man pensionär så är man.
Jag fick hjärtligt roligt åt din historia! Känner verkligen igen atmosfären som rådde vid antagningsproven, vilken spänning! Från ena dan till den andra inte alls veta hur framtiden blir.
Tänk om vi kaniner varit så smarta som ni när man möttes av elaka kommentarer från di värnpliktiga! Att bara kunna säga upp sig och åka hem…bara tanken är ju dråplig och bedövande bra argumentering mot de ”tvångsintagna”.
Just nu ligger jag lite lågt med minnen från sjömanstiden och engagerar mig i annat aktuellt. Har just lagt in en ny sida på hemsidan om människors lika värde, jag ska lägga in en del där både gammalt o nytt eftersom ämnet verkligen är rykande aktuellt!
Ha de! Kul du hörde av dej med din historia! Hoppas fler får tillgång till den!
Hälsningar/Gösta S
Var själv aldrig kanin eller stamanställd utan endast vanlig vpl, dock med titeln pb, d.v.s. plutonsbefälselev med yrke Teletekniker. Som sådan kom jag att ikläda mig rollen som ovan beskrivs telehantverkare och hade därför en tid av grundutbildningen de axelklaffar som har en blixt riktad nedåt i mitten.
Min tid var den då möjligheten att direkt ta anställning efter gymnasiet just hade upphört, i början av 80-talet. Så de sista ”kaninerna” hade, vad jag vet, just nått överfurirs grad.
Minns en historia som kanske gick runt och handlade om en episod från några år tidigare.
Tror den var från en av jagarna, Halland; Småland; Östergötland; Gästrikland eller något annat av flottans fartyg med samma storlek som var helt fyllt med ”kaniner”. En natt rodde några vpl från systerfartyget över och målade en jättelik morot över hela skrovet och alldeles ovanför vattenlinjen.
Det sägs ha blivit ett sjusärdeles liv av detta bland kaninerna. Förmodar att det blev en avancerad rengöring efteråt.
Hej Henning! Kul du hör av dej! Ja det var verkligen en dramatisk skildring du beskriver av en av alla trakasserier stamanställda har fått stå ut med under åren! För det mesta har det ju varit ganska oskyldiga skämt, men någon gång då och då har det gått alldeles för långt och blivit rena pennalismen.Jag har ingen aning om hur det är nuförtiden, men man får hoppas att befälen blivit bättre utbildade på att stäva sådant oskick. Hälsn/Gösta S