Allt fler länder tillåter numera läkarassisterat döende
då man insett det ologiska att samhället tillåtit tortyr
på den sjuke. Detta konstaterande låter hårt men är
ett faktum.
Sjukdomen ALS leder till döden förr eller senare, vanligen
inom något eller några år. Sjukdomsförloppet är dramatiskt,
de fysiska kroppsfunktionerna kopplas bort successivt
under allt större lidande. I övrigt kan alltså patienten
mentalt vara helt frisk, ha egen vilja, åsikter, göra
bedömningar osv.
Vårdapparaten kan endast bidra med smärtlindring via
droger på olika sätt, samt bromsmedicin som i bästa
fall kan fördröja processen.
Det svenska samhället kräver idag att patienten skall
finna sig i denna långdragna procedur. Har denne
däremot en avvikande åsikt och begär att själv få
bestämma över sin egen död sker en omyndigförklaring
och patienten tvingas mot sin vilja in i ett förlängt lidande.
Vad är syftet de facto med omyndighetsförklaringen?
Kan en läkare bidra på något sätt till patientens önskemål
finns rädslan att bli dömd för ”bidragande till annans död”,
eller annan formulering som faller under brottsbalken.
Ett sådant agerande är alltså i nuläget förbjudet. Det är
alltså läkaren som skall skyddas mot den risken.
Enligt läkareden skall en läkare tillvarata patientens
intressen i första hand. Enligt nu gällande regler tvingas
alltså läkaren bortse från detta och påtvingas ett etiskt
dilemma.
Livstidsstraff i ordets korrekta mening för kriminella
handlingar, det vill säga utan möjlighet till frigivning, är
i vårt land förbjudet. Motivet är att det innebär en oetisk,
omänsklig och tortyrliknande behandling mot den dömde.
Liknelsen är slående: Den sjuke tvingas avsiktligt mot
sin egen vilja in i ett tillstånd som är helt oacceptabelt
och oetiskt. Till försvar hävdar man att smärtlindring ges
så att den sjuke fysiskt inte skall plågas. Det mentala
tillståndet bortser man däremot från. Patienten har alltså
analogt fått livstid utan möjlighet till frigivning.
Forskning visar emellertid att hjärnan kan vara aktiv till
och med efter det fysiska dödsögonblicket.
Motståndet mot läkarassisterat döende kan också ha en
ytterligare förklaring: sorgearbetet i samband med
någons bortgång. I vår civilisation är sjukdom och död
något man helst inte vill tala om, än mindre drabbas av.
Självklart vet man att vi alla kommer att dö, men kan
man fördröja sorgearbetet så gör man det. Det är alltså
endast en tidsfråga när i tiden sorgen obarmhärtigt kommer.
Palliativ vård är ett annat socialt accepterat sätt att
hantera en sjukdom när läkemedel inte längre fungerar.
Man ger smärtlindring via droger som – som alla andra –
kan ha grava biverkningar. Den fysiska smärtan hjälper
samhället till att behandla, men inte den mentala.
Vårt samhälle sviker grymt. Respekten för en mentalt
frisk människa försvinner automatiskt därför att
omgivningen i första hand måste skyddas.
Man kan även brutalt säga att anhöriga också på sikt
indirekt bidrar till att förlänga lidanden om man inte
protesterar mot detta oetiska och kräver förändring till
att en mentalt frisk patient själv ska kunna bestämma
över sin död.
Nyktra till, tjänstemän, beslutsfattare och
politiker! En dag kanske några av er själva
sitter där, dömda till livstid utan möjlighet
till villkorlig frigivning. Tänk om, tänk
annorlunda – och framför allt – agera!
Gösta Singstrand