Inlägget ingår i Barnuppfostran, se under SIDOR till höger.
– Jag ska åka in till stan ikväll, sade dottern bara liksom i förbigående. I hennes nymålade ansikte såg jag att det var dags för den första träffen. En förstående förälder vet att ta det varsamt i ögonblick som dessa.
– Jag ska träffa en blatting, förklarade hon.
– ??
– Blatting, utlänning, svartskalle, förstår du nu då? Hennes irritation var tydlig.
– Känner vi honom? frågade jag.
– Nej, svarade hon, men jag tar med Anna som förkläde så ni kan vara lugna.
Deras träff blev lyckad. De åt hamburgare och hälsade på pojkens morföräldrar Och såg på kabel-TV.
Dagen efter gick telefonen varm mellan ungdomarna. Av samtalen att döma har tiderna förändrats jämfört min egen ungdomstid. På min försynta fråga om det var en trevlig kille svarade hon glatt att han var urtråkig. Varken röker eller dricker men han har gjort inbrott en gång.
– VA?
– Ja, i hans storasysters skrivbordslåda, svarade hon med en allvarlig min.
Mina illusioner om det romantiska skimret i ens dotters första romanser hade fått sig en knäck. När pojken ringde några dagar senare bjöd hon hem honom till oss på stående fot.
Vad ska vi göra? hörde jag honom fråga i luren. Eftersom dottern inte jagade bort mig stod jag kvar. Hon tittade på mig och log sött när hon svarade i luren:
– Vi kan väl ta en promenad du och jag? Och sedan när Anna kommer ska vi två slå ner dig.
Det blev tyst på televerkets linje.
– Du gillar väl att slåss i alla fall? frågade hon oskyldigt.
Linjen teg.
– Men jag har en cross, vi kan väl tävla mot varandra på den? Dottern såg en aning orolig ut.
Jag stod emot en oemotståndlig lust att rycka till mig luren och förklara allt. Katastrofen verkade bli total. Men de måste reda upp kulturkrocken själva. Pojken skulle få uppleva vilka armbågar en svensk flicka kan få när hon har tre bröder som har präglat henne.
Pojken lovade ändå till slut att komma på lördag.
Hur det gick när han hälsade på vet jag inte. Dörren till hennes rum var stängd. Jag fick ytterligare en vink om de nya tiderna på hennes femtonårsdag. Den magiska dag som innebär många förändringar för en ungdom som klättrar uppåt i tonåren.
– Lova pappa att inte börja med pojkar innan du fyllt tjugofem, förmanade jag henne skämtsamt vid födelsedagstårtan.
– Farsan, sa hon, jag är faktiskt byxmyndig nu och förresten, kanske jag har börjat för länge sedan. – Det vet du inget om. Hon skrattade gott åt sin egen kvickhet.
Svarslös skrattade jag med.
Med vemod såg jag min hästflickas nya intresse slå ut i full blom bara på några dagar.
– Jag ska kanske lära Pedram rida, funderade hon högt.
Hur det gick med det vet jag heller inte.
