Nedanstående artikel jag skrivit infördes i Borås Tidning den
27 mars 2025.
Komplett text finns under bilden.

DEBATT

Att förlänga livet till varje pris som orsakar
onödigt lidande är högst oetiskt.
När en mentalt frisk människa får en sjukdom
som leder till döden är denne dödsdömd.
Det är bara en fråga om hur länge
dödsprocessen pågår. Den dödsdömdes önskan
att avsluta sina plågor bör respekteras,
anser Gösta Singstrand, sjuk i ALS.

Debatten om assisterat döende, ”dödshjälp”, har nu
trots hårt motstånd även börjat komma igång i Sverige.
Men argumenten som framförs mot sådan assistans
saknar all relevans. Huvudargumenten som framförs
är dels läkareden, dels påståendet att psykiskt labila
skulle inspireras till självmord.

   Den hippokratiska eden är flera tusen år gammal och
har under århundradena ändrats många gånger.
När man närmare tittar på den nu aktuella kan man
fråga sig: Är eden som gäller i dag uppdaterad och
formulerad så att den är tillämpbar i vårt moderna
samhälle, eller har den mest ett symbolvärde? Låt oss
närmare granska detta citat: ”Jag skall icke ge någon
gift, om man ber mig därom, ej heller råda någon till
dylikt: ej heller skall jag ge någon kvinna fosterför-
drivande medel.”.

   I läkemedelsförteckningen FASS finns så många
syntetiska läkemedel redovisade att dess kontaktman
på min mejlfråga inte ens vet hur många på ett ungefär.
På alla läkemedels bipacksedlar står: ”Liksom alla
läkemedel kan detta läkemedel orsaka biverkningar…”.
Biverkningarna kan vara alltifrån lätta till svåra.
Läkarna vet numera dessutom att om man tar mer än
fyra olika läkemedel samtidigt kan synergieffekter
uppstå som man inte har någon kontroll över. Vad
gäller fosterfördrivande medel, som förbjuds i
läkareden, bryter läkarna även mot den rutinmässigt.

När en läkare hänvisar till läkareden i sitt motstånd
mot assisterat döende, misstänker jag att denne
edsvurne tummar rejält på sin heder och samvete.
Läkare som däremot vill hjälpa sina patienter till ett
värdigare slut måste känna stor frustration och
förtvivlan när de tvingas hänvisa sina patienter
utomlands till Schweiz. Eller som några få, i mitt
tycke hjältar, bryta mot nuvarande lag och prioritera
patientens sista önskan.

   Att förlänga livet till varje pris som orsakar onödigt
lidande är högst oetiskt. När en mentalt frisk
människa får en sjukdom som leder till döden är
denne dödsdömd. Det är bara en fråga om hur länge
dödsprocessen pågår. Den dödsdömdes önskan att
avsluta sina plågor bör respekteras.
Läkarens uppgift är att prioritera patientens önskemål,
inte enligt uråldriga seder eller myndigheternas för
dagen rådande regler.

Jag har full respekt för människor med olika
trosuppfattningar. Men låt inte dessa uppfattningar
resultera i förlängda plågor hos dödsdömda som
vill avsluta sina liv.
Vi vet nuförtiden, och det är oomtvistat, att vi biologiskt
sett är djur. Alla våra kroppsfunktioner, hjärnor och
allt övrigt är biologiska. Vi kan som alla andra djur
vara glada, ledsna, ha ont, plågas av sjukdomar med
mera. När vi ser andra djur lida i dödsplågor och
ångest känner vi etisk och moralisk plikt att avsluta
deras lidande. I övrigt förnuftiga

När det gäller djuret
människan försvinner
förnuftet och vi anser
oss ha rätt att förlänga
livet in absurdum.
”

veterinärer kan bli åtalade om de inte hindrar
djurs onödiga lidande när något är på väg att dö.
När det gäller djuret människan försvinner
förnuftet och vi anser oss ha rätt att förlänga
livet in absurdum. Vi människor kan alltså orsaka
förlängda plågor hos dödsdömda och döende
utan risk för åtal.
Dagens läkarvård behåller och låter historiska
föreställningar de facto fortsätta gälla. Man utgår
från att människan står i rang över all annat liv i
världen. Jag har en annan uppfattning.

Allt liv är en speciell form av energi. Vi vet att
energi aldrig kan förstöras, den kan däremot anta
en annan form. Vi har sannolikt andra former av
energi som vi inte känner till i dag. Låt forskarna
hålla på. Allt tar sin tid. När vi människor och
annat levande dör omvandlas energin till andra
former. Så är det bara. Detta är min trygga
livsfilosofi och den drabbar ingen annan.

   Svenska läkarförbundet hävdar att om assisterat
döende införs kan psykiskt labila inspireras till
självmord. Förbundet undviker emellertid att
diskutera själva sakfrågan: Ska dödsdömda människor,
i övrigt mentalt kapabla personer, tvingas förlänga sitt
lidande mot sin vilja på grund av att samhället inte
klarar av att ta hand om och behandla människor med
psykiska problem som i sig är behandlingsbara?

S   amhällets i särklass mest utsatta medborgare,
de dödsdömda, ska alltså föreställas vara levande
målvakter och förhindra andra att begå självmord.
Argumentet faller platt till marken i sin orimlighet.
Läkarförbundet undviker dessutom tillstå att i
länder som tillämpar assisterat döende, lyser ökad
självmordsfrekvens med sin frånvaro.

Gösta Singstrand, Länghem