5 Svåra minnen

2013-01.18

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Ruth lättar sitt hjärta för mig om den svåra tiden som avslutar hennes och Olavis korta äktenskap.

En gång fick Olavi brev hemifrån Finland. Hans mor Selma ville att han skulle skicka ett paket surrogatkaffe. Det var svåra tider i vårt östra grannland.
Min mor var påhittig. Eftersom hon inte hade några egna pengar handlade hon i Bystedts affär riktigt kaffe, garn och synålar på krita. Hon visste att riktigt kaffe aldrig skulle komma fram med vanlig post.
För att lura eventuella postplundrare preparerade hon därför kaffepaketen så att surrogatkaffe hamnade underst och överst i tunna lager, med riktigt kaffe mellan. Nålarna virade hon omsorgsfullt in i ett garnnystan och skickade iväg alltihop.
Selma skickade så småningom ett tackbrev där hon skrev att hon hade bjudit in grannfruarna på sekoriakaffe. Sensationen var ett faktum när paketet innehöll äkta grejor. Selma tackade överlycklig för paketet.
Olavi betalade aldrig räkningen för varorna. Pengar fick hon själv skaffa fram senare trots att det var hans mamma som fått paketet.

Olavi berättade i ljusa stunder en del om sitt tidigare liv. Efter att de förlovat sig låg han ofta i hennes famn på nätterna, gnydde och var orolig när han sov. Detta lugnade successivt ner sig. När de gift sig slog det åt andra hållet. Han blev hård mot henne.

Olavi var ytterst förtegen om vad han hade varit med om i kriget. Några detaljer berättade han i alla fall. Han föraktade de svenska frivilliga som deltog på Finlands sida i kriget men berättade aldrig varför han tyckte så..
En händelse fick hon dyrt och heligt lova att aldrig berätta för någon människa. Olavi hade ett kraftigt ärr i ansiktet, och han hade berättat för alla som ville lyssna att det var en krigsskada. Det var inte sant. Han erkände för Ruth att han blivit biten i ansiktet av en häst när han var ung pojke. Olavi grät när han nu till sist berättade sanningen (anm.: Olavis stamkort som jag rekvirerat för några år sedan från Krigsarkivet i Helsingfors visar att han hade ärret redan vid mönstringen).
Olavi grät däremot inte när han berättade om ett övergrepp han varit med om i kriget. Han och några andra soldater hade fångat in en flicka från trakten där de uppehöll sig. Mamma hade svårt att förstå, han hade berättat allt detaljerat och på ett sätt som mer liknade en lustig episod. Han verkade inte alls bry sig om hur det hade gått för flickan.

När mamma en dag besökte barnmorskan i Mörsil med min nyfödde bror, beklagade barnmorskan min mamma med att det var synd att hemmet nu auktionerades ut. Ruth såg ut som ett levande frågetecken.
Det visade sig att Olavi hade ställt till auktion på deras gemensamma bohag bakom mammas rygg. När hon kom hem var lägenheten tom.
Olavi hade stuckit.

 

Nästa inlägg i serien

————————————-

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *