Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
Det här är sista delen av Tankfnatt.
t/t SEVEN SKIES
Efter den oplanerade avstickaren till Walvis Bay hade vi fjorton dagars resa kvar till London där vi skulle lossa oljelasten.
Någon dag efter att spanjoren klivit av båten hälsade maskinchefen på i radiohytten.
Han var holländare och eftersom vi fortfarande var ganska nära Sydafrika tyckte han det vore kul att överraska släktingar i Durban med ett telefonsamtal.
För mig var det trevligt att fä göra något ovanligt i radiotiänsten. Telefonsamtal via radio var sällsynta.
Bland arbetsuppgifterna vid radiostationen kan nämnas:
Lämna ETA/E’ID (avgångs- och ankomsttider) till närmaste kustradiostation när vi kom till eller lämnade en hamn.
Lyssna av trafiklistan regelbundet som SAG, Göteborg Radio sände varje heltimme. och expediera eventuell telegramtrafik.
Ta väderleksrapporter och ge rätt tid till vakthavande styrman. Exakt tid var nödvändig när han skulle beräkna fartygets position med sextant på öppet hav och solen sken. Tidssignal fanns på de jämna frekvenserna 5,0 Mhz, 10,0 Mhz osv.
Eftersom vi var chartrade av Shell som hade sitt huvudkontor i London lyssnade jag också av Portishead Radio i England. Då gällde det bara telegrambesked om vart vi skulle gå med oljan vi lastat i Persiska Viken.
Åter till chiefens beställning. Jag ropade upp en sydafrikansk kuststation med kortvåg och begärde ett radiosamtal. Vi gick över till en telefonifrekvens och jag lämnade telefonnumret till abonnenten iland.
Expeditören på stationen ville veta vem ombord som beställde samtalet. Därefter
frågade han:
~ Is your chief engineer white or black?
~ White, svarade jag helt överrumplad.
Nästa fråga kunde jag inte svara på:
~ And what is the colour of the subscriber?
~Is that important? frågade jag.
Det var det. Samtalet skulle inte kopplas upp om de inte fick besked. Jag rusade till maskinchefen som väntade i sin hytt, frågade, tillbaka upp till radiohytten och talade om att abonnenten var vit.
Maskinchefen fick sitt samtal. Han hade ringt förr, men hade glömt berätta för mig om apartheidsystemets vansinnigheter.
Den sista sträckan in till Londons hamn fick tas i två etapper. Tidvattnets lågvattenperiod tvingade oss att ankra upp och invänta nästa högvatten innan vi kom fram. Jag vet inte om styrmannen skojade med mig men han påstod att vi låg på Themsens botten medan vi väntade.
Hamnbesöket blev kort. Det blev inte någon tid över för något besök i London. Alla skötte sina sysslor och inom ett dygn var vi lossade och på väg mot Engelska Kanalen och Malta i Medelhavet.
Vallettas hamn på Malta som ligger strax söder om Sicilien, hade en engelsk flottbas och dockor för fartyg. Vi anlände en lördag eftermiddag och skulle ligga där i tio dagar för garanti översyn, inklusive reparation av skadorna i fören.
Malta ligger strax söder om Sicilien i Medelhavet.
Vi var många i besättningen som hade brått att komma iland efter förtöjning och inklarering. Fem långa veckors isolering krävde nya ansikten att se på och omväxling. Och nog fick vi se nya ansikten.
Bussen vi tog från närmaste busshållplats var nästan fullsatt av folk som skulle in till centrum. Förarhytten var mycket vackert dekorerad med gardiner, ikoner, kristuskors och andra religiösa symboler. Första intrycket blev att malteserna måste vara mycket religiösa.
Vi hamnade på en gågata mitt i centrum som var fullständigt igenkorkad av människor. Det gick inte att tränga sig fram. Efter en stund märkte vi att folk helt enkelt gick långsamt fram och tillbaka på gågatan, tittade på varandra och hälsade på dem man kände igen. Kanske stannade till och pratade. Affärerna var stängda.
Vilken känsla! Istället för att ha varit instängda på båten lång tid var vi nu instängda av folk som hade som tradition att varje lördag eftermiddag promenera på stadens gågata och träffa bekanta.
En annan rolig detalj: Staden hade inga trafikljus. När en bil närmade sig en korsning bokade föraren korset genom att tuta. Det var ett vansinnigt tutande överallt vid gatukorsningarna.
Någon halvtimme senare hade vi fått nog och gick in på ett angränsande torg och bad en taxichaufför köra oss till någon trevlig bar. Han körde till en stadsdel som såg märkvärdigt öde ut. Han pekade på en bar. En av oss gick in och kollade. Folktomt. Chauffören ursäktade sig och förklarade att eftersom vi såg så unga ut så ville han inte köra oss till de -som han tyckte – dåliga stadsdelarna. Med hot om att han inte alls skulle få betalt körde han motvilligt till Gzira, Vallettas nöjeskvarter.
Foto: Andrew Girdwood
I Valletta kan man välja vackra hästdragna ekipage som alternativ till vanliga taxibilar.
Äntligen fick vi vår öl, kunde koppla av och ha en trevlig kväll, En bartender föreslog att eftersom vi skulle stanna så länge i Valletta så skulle vi passa på att se stan, handla och roa oss de närmaste dagarna. Det skulle nämligen komma ett amerikanskt hangarfartyg i mitten på veckan med tusentals militärer som skulle ha permis.
– Passa på nu, staden är er tills dom kommer. Sedan är det försent.
Vi lydde hans råd. ’
En eftermiddag medan vi låg i Valletta knackade det på dörren till radiohytten. En välklädd maltes, Mr Mike A. J. Attard, gjorde entré. Han representerade en schweizisk investeringsbank och hade ett erbjudande. Jag lyssnade och han berättade.
Han var agent för Investors Overseas Services, IOS, som sedan 50-talet hade specialiserat sig på att _ göra säkra och vinstgivande investeringar för folk som hade gott om pengar. Pengarna sattes in på Credit Suisse, Zurich, Schweiz.
Sjöbefäl som tjänade bra var en del av hans kundkrets, fick jag veta.
För att göra en lång historia kort skrev jag efter att ha studerat broschyrerna, när agenten kom tillbaka dagen efter ett fem års investeringsprogram med månatliga betalningar på 250 US$. Jag bestämde mig alltså i detta ögonblick för att segla ytterligare fem år.
Jag skulle ju bli en välbärgad man när jag därefter gick iland.
Brev med dragsedel (månatliga betalningar) till rederiet skrevs och postades.
Broschyrer om Investors Overseas Services, IOS och vinstprognoser.
Någon vecka senare när vi lämnat Valletta hade jag ångrat mig och sände ett telegram till rederiet och stoppade betalningarna. Och det var väl det.
På 1970-talet var skandalen ett faktum och förstasidesstoff i massmedia över hela världen. Alla pengar borta.
Mängder av investerare ruinerade. En del av hjärnorna bakom IOS åkte dit för svindleri, andra kom undan och misstänktes gömma sig i Sydamerika med förmögenheterna.
Jag undrar hur många inom handelsflottan blev blåsta på många års sparande.
Vill du läsa mer om svindlerierna,(språk engelska) klicka här.
Detta är sista avsnittet i serien Tankfnatt. Vill du läsa mer om min sjötid på 60-talet, klicka på länken uppe till höger, Till Sjöss!.
———————————