2010.04.10
Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
”TJOHO!
Idag är det 19 DAGAR MUCK PINAN, och om nitton dagar får vi en pinne, ett streck. Vi stiger i grad från tredje klass sjöman till andra klass.
I kaninbibeln (den där blåa tjocka boken, som heter Örlogsboken – Sjömansinstruktion för flottan, där ni såg gradbeteckningarna för flottan, armen och flygvapnet mm), står det så här:
2:a KLASS SJÖMAN HAR HÖGRE TJÄNSTESTÄLLNING ÄN 3:E KLASS SJÖMAN.
Host, hm, vi kanske far lite löneförhöjning också, men det är inte säkert.
Hälsa alla skvallerkäringar i byn det förresten, så dom kan känna sig blåsta, jag får ej kicken än. Två till har åkt nu, så nu är vi tretton kvar av ursprungliga nitton.”
Det här var ett utdrag ur brevet j ag skrev hem till Ensillre den 19 sept. 1963 efter nästan sex månaders grundutbildning i Karlskrona. Det var dags att packa sjömanssäcken och dra till Örlogsberga utanför Stockholm. Där väntade ytterligare tre månaders utbildning innan det var dags för sjökommendering.
Den låga träbyggnaden på Örlogsberga vi inkvarterades i hette Balder. Hela byggnaden var insvept i en egendomlig lukt. Efter några dagar fick vi förklaringen när vi skulle städa lokalerna. Den gick till så att man varje gång strödde ut oljeblandad sågspån på golvet. Spånet förvarades säckvis i städförrådet. Med kvastar vispade man runt blandningen överallt under sängar, i vinklar och vrår. När allt skräp och damm fastnat sopades geggan upp i en en säck för begagnad spån. Egentligen var det ett smart sätt, trägolvet oljebehandlades samtidigt. Men lukten, lukten sitter fastkletad i minnet än idag.
Benga, Gröhn och Mappe med Balders typiska träinredning som bakgrund
Utbildningen fortsatte ungefär på samma sätt som i Karlskrona. Det vi inte hade lärt oss i Karlskrona var att det faktiskt är kräm som snurrar runt i radiomottagarnas och radiosändarnas elektronik.
– Krämen bildas i den här kretsen, krämen går in i den här förstärkaren, krämen kommer ut där, och krämen sprutar ut i antennen – där borta. Läraren visade med pekpinnen på kopplingsschemat som hängde på väggen. Han döptes naturligtvis till Kräm, en trevlig och snäll prick som inte begravde oss i detaljer.
Oljebränder släckte vi på Oscar II, en gammal pansarbåt. Vraket stod på stranden med utsikt över öppet vatten. Övningarna liknade dem i Pinans Eldtunga, med skillnaden att här hade vi god plats att rusa nerför lejdarna från däck med brandslangen och släcka branden någonstans nere i skrovet.
När det var dags att ta paus, sa ledaren:
– Nä grabbar, nu pausar vi med lite frisk luft.
Vi klättrade upp på däck och tog av oss gasmaskerna. Läraren och några andra stoppade cigaretter i truten och tände på. En av rökarna kommenterade med självironi det idiotiska sättet att få ”frisk luft”. Läraren verkade en aning generad.
Varför jag minns episoden så väl beror på att jag någon vecka innan hade slutat röka.
Särimner var en anläggning där vi lärde oss grunderna i att täta läckor på fartyg som sprungit läck. Ett kontainerliknande skrov med stora hål stod i en stor bassäng. Den fylldes otroligt snabbt med vatten. Vi stod inne i kontainern och det gällde att stoppa vattnet som sprutade för fullt in genom att täta hålen med plankbitar, stöttor och strävor så att vi inte dränktes. Lite tillspetsat kanske, men eftersom vi fortfarande är vid liv måste vi ha klarat uppgiften och blivit godkända.
Från det ena till det andra: Det sägs att alla som hörde nyheten att Kennedy skjutits ihjäl minns var de exakt befann sig. Jag minns också, låg på sjukan på Berga i någon åkomma och lyssnade på radion i hörlurar. Det var kväll och vid halv åttatiden kom det dramatiska beskedet.
Även om Handen och Berga låg nära Stockholm blev det inte många besök i huvudstaden. Ett besök gjorde vi i alla fall tillsammans.
Någon hade kommit på att med en pinne på ärmen var vi NÄSTAN befäl . Varför inte
besöka underbefälsklubben? Ryktet gick att där var det tillåtet att dricka medhavd sprit. Naturligtvis måste vi kolla upp detta. I och för sig var det inte själva syftet med besöket i huvudstaden. Gröna Lund var målet, men i bästa fall med en liten förfest på klubben, som lockade
Vi tog först in på ett billigt hotell, gjorde sedan entré på nämnda klubb som faktiskt var ganska välbesökt av gäster. Ett fönsterbord var ledigt. Vi slog oss ner och korkade upp.
Sen minns jag inget mer än att jag har ett svagt minne av att några kamrater bäddade ner mig på hotellet. Därefter åkte alla utom jag till Grönan och hade kul.
Nu kanske man skulle kunna tro att gnistyrket kunde vara inkörsporten till ett liv på sjön med risk för alkoholproblem. Säkert har det hänt men för de flesta var radiotelegrafist ett genomgångsyrke som man är ytterst tacksam och stolt över att få ha upplevt. Yrket som sådant är numera bortrationaliserat. Med de kontakter jag hittills fått via den här bloggen har det gått väl i livet för efter vidare utbildning till andra yrken.
Hur de olika livsödena för oss har utformats efter flottist- och sjömanstiden har jag inte tänkt beröra, men med Sjölunds tillstånd avslutar jag ändå de här inläggen om tiden i örlogsflottanflottan med några rader han skrev till mig häromveckan. De belyser på ett fint sätt att tillfälligheter, som man inte ens kan föreställa sig i förväg, styr våra öden.
Han skrev:
” … Märkligt, vissa minnesbilder är som de var från igår.
Gröhn, Slottis, Lappen, Anthe och jag gick på teleskolan i Kalmar året efter dig. Man fick ju inte något vidare studielån eftersom man var under 21 år och då det mesta av pengarna gick till Witten eller Stadshotellet blev det inte mycket över till mat.
Jag och en annan kille ådrog oss skörbjugg och spottade blod på avslutningen. Tänka sig, skörbjugg på torra land!
Jag var ute två omgångar på tankfartyg – Salens här också. Som du skrev i bloggen, lärarna såg gnist jobbet som ett genomgångsyrke. Vansinnigt tyckte jag och började på FRA. Intressant ställe, jag började våren 1968, Sovjetunionen tog Tjeckoslovakien på hösten, så det var lite att göra.
Jag stannade där i 13 år. Med tiden blev jag allt mer övertygad om att Sovjetunionen inte skulle kunna bestå och började fundera på framtiden (jag trodde då att FiRmAn inte skulle få så mycket att göra).
Humanism och naturvetenskap har intresserat mig och till slut blev det läkeriet och specialist i geriatrik (fast inte vet jag om jag är så specialistisk precis ). Men tro mig, det dröjer innan vi blir ett geriatriskt klientel. Jag anser inte att vi börjar åldras på allvar förrän efter 85 års ålder.
Jag pensionerade mig för tre år sedan. Väldigt lyxigt. Hustru, dotter, två barnbarn.
Visst är det märkligt med telegrafikonsten. Jag tror vi fick lära oss 62 tecken och jag tror jag skulle kunna prestera allihop idag om jag pressades. Kommer du ihåg understrykningstecken och muljerande n? ……. -73 Kent”
Trösterika ord, som får bli avslutning på detta inlägg, från Sjölund. Vi har ju några år kvar till 85. Han om någon bör veta vad vi har att vänta oss.
Kursavslutning på Berga Örlogsskolor.
Övre raden: Clarence ”Chas” Gröhn, ”Bambas” Hellström, Börje ”Boe” Ahnt, Kent Sjölund, K-G Persson, Lars ”Strutsen” Hedström.
Nedre raden: Håkan ”Slottis” Svensson, ”Benke” Nilsson, Gösta ”Tauno” Singstrand, Christer Sandborg och Benga ”Krafs” Eriksson.
Ej med på bild: ”Mappe” Ekström och ”Lappen” Halldén.
——————————————-