HMS Göta Lejon

Inlägget ingår i i serien Till Sjöss! Se länk under SIDOR till höger.

Efter sex månaders grundutbildning i Karlskrona och tre månader på Örlogsberga utanför Stockholm år 1963 var det äntligen dags för sjökommendering och att jobba på riktigt som telegrafist. Snacket gick ut på att ju mindre enhet man kommenderades till ju slappare skulle tillvaron bli.

Minsvepare, jagare, och ubåtar med relativt små besättningar var populära att söka till. Det fanns ett orosmoment, kryssaren Göta Lejon som legat i malpåse i Karlskrona höll på att rustas upp. Den behövde mycket folk. En stridsbesättning krävde över sexhundra man. Jösses. Man kunde bara föreställa sig all disciplin och hårda tyglar för att få en sån båt att funka.

Så här står det om Göta Lejon i Wikipedia:
”HMS Göta Lejon var namnet på Sveriges sista kryssare. Den fanns, tillsammans med systerskeppet HMS Tre Kronor, i krigsorganisationen mellan 1941 och 1970 som Sveriges största örlogsfartyg genom tiderna. Kryssarna var lättare och snabbare än slagskepp och pansarskepp och tyngre beväpnade än jagarna.”

Det blev Göta Lejon. Jag, Hedström, Hellström och Håkan Svensson från vår grupp fick denna kommendering.
Det blev inte så illa som vi befarat. Den första tiden var vi inte mer än knappt halv besättning, bara så mycket folk för att kunna manövrera och öva i fredstid. Full besättning fick vi senare på försommaren vid övning av en verklig krigssituation. I krig räknar man kallt med svinn i besättningen.

HMS Göta Lejon vid besök i Stockholm år 1964.

Göta Lejon från sidan. Ett imponerande stort fartyg.

Inkvarteringen i fartyget var trång, minimal plats för kojer och personliga skåp, Men våra liggplatser var i alla fall fasta. Vid krigsbesättning krävdes också hängmattor. I övrigt var det gott om plats ombord.

Våra närmaste befäl var kanonbra, speciellt flaggradiomästare Hansson. Han hade haft många sjökommenderingar under sina tjänsteår och visste hur vi gröngölingar tänkte. Hans favorituttryck när någon av oss pratade dumheter löd på brinnande blekingska:
– Oh, din brinnande djävul.

Fartygschefen, Roland Engdahl, en lugn och säker ledare. Många år senare såg jag honom på TV då som gränschef på västkusten. En logisk karriär för en duktig yrkesman.
En enda gång såg jag honom tappa koncepterna. Vi skulle angöra en krigsförtöjningsplats någonstans i Stockholms skärgård. Kryssaren skulle manövreras och förtöjas till en ö mot en hög klippa, varifrån kamouflagenät skulle täcka hela fartyget.
Jag stod bakom fartygschefen på bryggan och skötte UKV-radion. Förtöjningen misslyckades flera gånger. Han klättrade upp på en bänk, stirrade på sina underlydande runt om sig och skrek rakt ut i rymden:
– Jag blir galen!
Sedan steg  han ned från bänken, återgick till sitt normala stenansikte och fortsatte ordergivningen. Därefter fungerade förtöjningen smärtfritt.

Fartygschef Engdahl och jag strax innan förtöjningen. Stora säckar med kamouflagenät står färdiga att användas t.v. i bild.

Vi trivdes bra, inte minst därför att vägg i vägg till radiohytten låg fartygschefens privata kök inklusive en duktig kock.
Naturligtvis gjorde vi oss tjenis med honom, och då och då knackade han på vår dörr och frågade om vi ville ha lite av överblivna läckerheter från fartygschefens generöst tilltagna menyer.

På fritiden ombord fanns inte mycket att göra. Jag skrev ett brev till farbror Axel i Ensillre hemma i Norrland. Han var stordiggare av vilda västernböcker och deckare och han skickade en stor kartong med över etthundra böcker som han läst. Jag öppnade bibliotek i ett angränsande rum i radiohytten och köpte även en sollampa av bordsmodell på Domus i Karlskrona och öppnade solarium i samma rum.
Båda aktiviteterna blev populära.  Håkan Svensson med smeknamnet Slottis blev förtjust i sollampan gick omkring på båten med halvbränt fejs och fick utstå en del gliringar från besättningen. Men det tyckte han var värt.

Jag och Håkan Svensson på bryggan.

 

Hedström kollar centralradioanläggningen. Från den sändes radio eller popmusik från en Tandberg rullbandspelare.

Jobbet i radiohytten var förhållandevis enkelt. Allt var starkt reglerat och det fanns inga utrymmen för egna initiativ förklarligt nog. Vi var medvetna om att fienden alltid lyssnade på oss i etern och en stående order var att träna morsesignalering så att tecknen såg så exakta ut som möjligt enligt reglerna. Det är svårt med ”handpump” dvs manuell nyckel. Stilen blir ofelbart personlig, och då vet fienden vem och vilket fartyg som är i luften. En elektronisk nyckel ger däremot exakt korrekta tecken. Varför fick vi inte använda sådana? De kanske inte var uppfunna då?
Gamla garvade gnistar kunde använda kniv, ett avlångt metallbleck vågrätt monterat med kontakter på ömse sidor. Blecket fördes vänster-höger-vänster osv med tumme och pekfinger och man formade på så sätt de långa och korta tecknen. En kniv ger väldigt ”släpiga” tecken och är svårare att uppfatta för mottagaren.
Någon enstaka gång hörde man bokstäverna TU, som betyder Thank You. Då visste man att det var en civil telegrafist som kommit till flottan och av gammal vana hälsade hövligt, vilket var förbjudet. Det var alltså aldrig tal om något dösnack eller hövligheter i etern. Inte en enda bokstav i onödan.

En enda gång under tiden i flottan flög fan i mig när det gällde radiotrafiken. Jag och några kompisar hade utrustats med 5W UKV -sändare/mottagare för telefoni och deltog som funktionärer i en civil segeltävling i Karlskrona skärgård. Vi skulle rapportera resultat från olika positioner.
Enligt reglementet så här:
Signalrneddelande – Meddelandet – slut kom – klart slut.
Hjärtat bultade.
Jag sände Signalrneddelande – meddelandet – slut kom – slak kuk.
Jag tror inte någon som övervakade radiotrafiken uppfattade vad jag sagt för det blev aldrig några efterräkningar.

Sommaren kom, tjänstgöringen på Göta Lejon avslutades och kryssaren lades åter i malpåse. Min sista kommendering blev en radiobuss någonstans i södra Sverige under en stor militärövning. I oktober tog jag tack och farväl från flottan, det var dags att bli civil och åka till sjöbefälsskolan i Kalmar för att ta mitt efterlängtade certifikat.

Glada grabbar utanför radiobussen någonstans i Skåne sommaren 1964.

 

———————————————–

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

6 svar på HMS Göta Lejon

  1. Ulf Åsell skriver:

    Mycket trevlig läsning/Uffe

  2. Ulf Åsell skriver:

    Trevlig läsning Tack..

  3. Hasse Nyman skriver:

    Jag låg också på G.L det året .Som artilerist var jag målangivare på bryggan
    Babords MAG målangivare

    • Hej Hasse! Kul du hörde av dig. Då kanske vi stod på bryggan samtidigt ibland? Vem vet.
      Då kanske du också var med någon gång när fartygschefen Roland Engdal som – vanligen var väldigt lugn och sansad – fick utbrott om inte fartyg och besättning gjorde som han ville!
      Hälsningar/Gösta S

  4. Leif Englund, Gislaved skriver:

    På bilden med radiobussen i Skåne, torde väl 3:e personen från vänster vara Bertun Erngren…. Jag hade honom som lärare på signalskolan i Karlskrona 1970. Men dessutom – hans hustru Kerstin var kusin med min far och var född och uppväxt i samma hus som jag var född och uppväxt i och som jag nu bor i och äger sedan 35 år tillbaka.

    • Hej Leif! Ja nu när du säger det så stämmer det nog. Jag känner igen namnet. Intill mej står furir Mörnståhl tror jag han heter och längre ut till höger furir Claesson. De 2 längst till höger kommer jag inte ihåg, de var nog inkallade på repövning. Alla vi andra var alltså stammisar. Hälsn/Gösta S

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *