Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
Efter en kort stund kom flaskmannen tillbaka och satte sig mitt emot mig.
– Anybody else? frågade han och svepte med blicken över oss. Han fick inget svar.
Att Tröllhättan skulle göra som han gjort hade ingen av oss anat. Han var vår maskot, och en sådan förväntas inte bete sig på det sättet.
Vi försökte slappna av, smuttade på drycken i glasen. Den var god och värmde som rom gör. Visserligen hade den börjat verka men oron för Tröllhättan var ändå påtaglig. Vi skålade och förstod att det bara var att vänta. Ingen hade minsta lust att gå igenom dörren och leta. Strategin blev att ta oss därifrån så fort som möjligt med taxi men inte utan Tröllhättan. Det måste ju finnas mer normala nöjeskvarter.
Efter en halvtimme öppnades dörren som vi nervöst hade bevakat. Tröllhättan stod still på tröskeln, tittade på oss med ett fånigt leende och fick fram:
-Öj, öj, öj.
Han gick långsamt mot oss, satte sig, lyfte blicken mot taket och upprepade:
-Öj, öj, öj. Vi stannar här. Dom vill att jag kommer tillbaka dit in igen. Först fattade vi inte vad han dillade om. Men han förklarade så gott han kunde med yviga gester vad han varit med om. Och så igen:
–Öj, öj, öj.
Vi brast ut i gapskratt. Till och med alla objudna gäster runt bordet log. Det fanns ingen tvekan hos någon längre. Tröllhättan hade blivit av med svendomen. Med flera flickor på en gång, hur det nu går till.
Jag gav tecken till flaskmannen att jag ville ha notan. Det var dags att lämna det här egendomliga stället.
Han reste sig, gick inåt lokalen och vinkade till mig att följa med. Jag satt kvar och pekade att jag ville ha notan till bordet. Han gjorde en irriterad gest, vinkade igen att jag skulle följa med.
Jag följde efter in i en lång svagt upplyst korridor. Han stannade, lutade sig mot väggen, gnuggade vänster hands tumme mot pek- och långfingret och viskade lågt:
– Money.
– How much, frågade jag, övertygad om att alla mina kontanter nu skulle ryka all världens väg. Men det blev inte så. Priset han begärde för hela kalaset motsvarade priset på en helflaska sprit i Sverige. Förbluffad men lättad gick jag tillbaka till kamraterna.
Vi beordrade guiden att skaffa två taxibilar och gick ut på gatan. Tröllhättan fick vi formligen lyfta ut, han protesterade vilt men fick ge sig.
Taxibilarna kom och stannade invid trottoaren framför den oansenliga entrédörren. Jag gick fram till chauffören i den främre bilen och förklarade att hela sällskapet skulle besöka en flott nattklubb med limbo. Vilken klubb fick han själv avgöra. Han förstod direkt vår önskan och alla trängde sig in i bilarna. Jag själv gick till den bakre bilen för att kolla att alla var med. Då upptäckte jag att vår förträffliga guide satt i baksätet. Inte nog med det, flaskmannen försökte tränga sig in där genom den andra bakdörren mot gatan. Vi hjälptes åt att knuffa ut de båda männen och stängde dörrarna.
Chaffisen såg lugnt på. Han var van.
Stämningen blev hög i den främre bilen som jag åkte i. Vi hade klarat det! Nu släppte allt. Vi började bete oss som normala sjömän gör när man kommit till hamn efter en lång tid på sjön. Vi sammanfattade delprojekt ett. Jamaicarom avklarad. Nu mot projekt två, limbo.
Ju mer spänningen släppte, desto mer rusade alkoholen till. Bilarna släppte av oss på ett ställe med klass. Uniformerade vakter hälsade oss välkomna in i en vackert upplyst byggnad med stor lokal, lågt i tak men mysigt inredd och en rejäl bar vid ena väggen. Serveringspersonal gick omkring mellan borden och passade upp gästerna. Lokalen var i det närmaste fullsatt.Vårt sällskap skingrades. Vi fick sätta oss varhelst det fanns någon stol ledig vid något bord. Jag satte mig vid ett med okända människor och beställde en vodka orange.
På golvet i bortre ändan av lokalen fanns en scen där en ensemble med dansare och trumslagare hade uppvisning i limbo. Till eggande rytmer från de stora trummorna turades dansarna om att luta sig bakåt och åla sig in under ribban som sänktes undan för undan.
Emellanåt höjdes ribban och de i publiken som ville prova på fick inta scenen och visa sig på styva linan. De fick själv bestämma ribbans höjd över golvet. Efter att trummorna exploderat i ett våldsamt crescendo gjorde man en paus. Publik och artister fick tillfälle att dricka förfriskningar. Sedan började allt om igen.
Limbodans i Kingston, Jamaica
Först rom, sedan vodka. Jag insåg att mina ben inte var stadiga för något scenframträdande. Synen var inte precis i bästa skick heller.
Plötsligt fäste sig min blick vid något enastående vackert som seglade tätt förbi mig. En ljus snäv klänning, snarare ett fodral, som var slitsad ända från vänster knä upp till höften. Längst upp såg jag en höghalsad krage. Vad klänningen innehöll såg jag inte, eller brydde mig speciellt om.
Vad jag minns därefter är att jag och den snygga klänningen stod ute på trottoaren och diskuterade vilken taxi vi skulle ta. Damen i klänningen sa att hon hade avtal med en speciell chaufför som gav henne extra rabatt. Jag vägrade ta bilen. Det fanns många att välja mellan vid trottoaren. Istället pekade jag slumpvis på en annan. Jag hade fått för mig att jag skulle bli rånad en tredje gång samma dag om hon fick bestämma.
– Okey, you pay, sade hon surt till slut.
I taxin fick jag en ordentlig skrapa för att jag slösade bort pengar helt i onödan och hade trasslat till det för henne i sina affärer med den andre chauffören.
– – –
Huvudet dunkade. Strupen kändes som sandpapper. Jag vaknade av att hundar skällde, tuppar gol, grisar grymtade och fåglar förde ett outhärdligt oväsen.
Jag såg mig omkring. Solen tittade redan in genom ett öppet fönster. Bredvid mig låg en kvinna jag inte kände igen. På en på en stol invid fönstret hängde en vacker klänning. Den hade jag sett förr.
Avskedet blev mycket kort. Hon beställde en taxi åt mig och jag gick ut på den lilla bygatan någonstans i Kingstons utkanter.
Väl tillbaka ombord kollade jag snabbt vid frukosten att alla var tillbaka, även vår jungman Tröllhättan. Vi skulle avgå om någon timme. Jag blev lite skamsen när jag fick höra att kompisarna hade blivit oroliga efter att jag plötsligt försvunnit kvällen innan. De hade letat men fått ge upp och återvänt med taxi till båten några timmar senare.
Till slut ett litet citat från de kristnas bibel:
”På tredje dagen uppstånden från de döda. Uppstigen till himmelen….”
Efter att ett fartyg lämnat en större hamn är det inte ovanligt med en annan sorts uppståndelse på tredje dagen. Då händer det att någon besättningsman stegar upp till, inte himmelen, men väl till bryggan. Där kan han få syndernas förlåtelse,och medikamenter av andrestyrman som är fartygets medicinman. Eftersom radiohytten låt strax bakom bryggan kunde jag därifrån notera att detta hamnbesök i Kingston, Jamaica, inte var något undantag.
Detta var sista delen om besöken på Jamaica.
——————————