Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
t/t Seven Skies
Det var eftermiddag. Vi hade full last med råolja från Persiska Viken och var på väg mot kontinenten och London. Madagaskar låg nu snett bakom oss på babordssidan och vi skulle snart runda Afrikas sydspets och vidare norrut i sydatlanten.
Brorsan kom upp till mig när jag låg och vilade i min hytt. Han hade sin vilostund mellan lunch och middag från arbetet i byssan. Han verkade orolig.
– Jag vet inte vad jag ska göra,
– Vadå?
– Jag förstår inte vad jag har gjort en av spanjorerna. Han verkar vara förbannad på mig. Men vi umgås ju inte ens. Jag ser att han är arg på mig. Han säger inget, stirrar och släpper mig inte med blicken. Jag försöker låtsas som ingenting, men det är obehagligt.
– Bry dej inte. När han märker att du inte reagerar så går det nog över. Du kan väl ändå diskret iaktta honom och ha lite koll, föreslog jag.
Några dagar senare när brorsan åter knackade på min hyttdörr och berättade att det hänt mer, blev också jag orolig.
Vi hade några spanjorer och portugiser bland manskapet som jobbade på däck och i maskin. Men höll sig för sig själva på frivakterna. De stängde in sig i sina hytter, umgicks sinsemellan men aldrig med oss andra i besättningen.
De var erkänt duktiga i jobbet och det fanns absolut inget att anmärka på. De fick vara för sig själva. Vi brydde oss inte speciellt. Men vi hade pratat om att det aldrig kan vara bra för psyket att isolera sig på det sättet de gjorde. Det gällde ju att hålla tankfnatten stången.
Jag visste om att de skickade så gott som alla sina pengar de tjänade till anhöriga därhemma via så kallade dragsedlar dvs fasta avdrag varje månad från lönen. Det enda de kostade på sig själva ombord var cigaretter.
Vi i övriga besättningen kanske överdrev lite åt det andra hållet eftersom vi festade om rejält varje onsdag och lördag.
~ Nu har jag kollat, sa brorsan.
Byssan där kockarna huserade var avskild från manskapsmässen bara med en låg disk så det var fri sikt mellan.
– Spanjoren backar upp mat men äter den inte, bara stirrar på mig och röker. När han ser att jag tittar på honom fimpar han nytända cigaretter rakt ner i den orörda maten med stora gester. Släpper mig inte med blicken. Sen slänger han all sin orörda mat bland matresterna
– Du måste tala med honom, sa jag. -Han kanske inte tycker du lagar god mat?
Nästa dag kom brorsan igen. Nu var han riktigt skrämd.
– Han påstår att han har genomskådat mig och att mina försök att försöka förgifta honom genom maten inte kommer att lyckas.
– Vad ska jag göra? Han måste ha törnat crazy.
Jag insåg att situationen hade spårat ur och sa till honom att gå till andrestyrman och berätta allt omedelbart.
Andrestyrman lugnade brorsan med att lova tala med spanjoren. Brorsan kunde återgå till jobbet och inte oroa sig.
Men spanjoren hade gått direkt till kaptenen på bryggan och hotat med att tända eld på båten om han inte omedelbart fick gå iland.
– Jag vet inte vad jag ska göra. sa kaptenen när han kom in till mig i radiohytten. – Ropa upp Göteborg Radio och begär Radiomedical. Jag är ansvarig men måste få professionella råd innan jag bestämmer vad som måste göras.
Radiomedical är en organisation som alla sjöfarande kan kontakta och få råd oberoende av var man befinner sig på jordklotet.
Det tog mig bara några minuter att koppla upp ett samtal, och det förmedlades till Sahlgrenska i Göteborg
Kapten fick tala med en läkare som var bestämd. Spanjoren måste omedelbart sättas iland. Han fick absolut inte låsas in, då skulle hans liv förstöras. Men skulle diskret bevakas under tiden.
Några telegram och telefonsamtal senare beordrade kapten kursändring från nordvästlig till nordostlig kurs mot närmaste kuststad, Walvis Bay i Namibia på den sydafrikanska västkusten. Jag ropade upp stadens radiostation och gav beräknad ankomsttid (ETA, estimated time of arrival),
När spanjoren som fortfarande var med kaptenen på bryggan såg kursändringen och fick veta att han skulle få lämna båten, blev han nöjd.
Nu kunde ingen göra mer än att bara vänta.
– – – – –
Stämningen ombord var spänd. Men den fick absolut inte bli upphetsad så att spanjoren skulle göra något överilat. Vi fick order om att arbeta och uppföra oss så normalt som möjligt. En jungman fick uppgiften att hålla spanjoren sällskap och aldrig släppa honom ur sikte. Spanjoren var nöjd med arrangemanget bara han slapp gå till mässen.
De gick ner till hans hytt så han kunde packa sina tillhörigheter och prata med sina kamrater i lugn och ro timmarna han hade kvar ombord.
Ungefär tio timmar senare mötte en mindre kustbåt oss. Vi hade närmat oss kusten men såg fortfarande inte land, Vi var fullastade och kunde inte gå närmare.
Spanjoren gick med sin sjösäck nedför landgången som hade sänkts ner och klev ner i kustbåten. Den styrde tillbaka in mot land.
Besättningen andades ut.
Hela resan från gulfen till kontinenten skulle ta ungefär en månad. Vi hade hittills kommit
halvvägs. Omvägen försenade resan ungefär tjugo timmar, men ett dygn hit eller dit spelade ingen roll vid ett sånt här dramatiskt läge.
Walvis Bay, kuststad i Namibia
Det syntes på alla att händelsen hade tagit hårt. För min del märkte jag, jag hade inte tänkt speciellt på det tidigare, att det blev riktigt obehagligt att gå på däck när sjön låg på från sidan och fartyget rullade.
För att minska krängningarna fanns krängningshämmare, dvs hål i tankväggarna mellan styrbords- och babordssidan, så att en del av oljelasten förflyttades mellan dem, men fördröjd, när fartyget rullade från sida till sida. När fartyget exempelvis hade krängt över åt styrbord, fanns en större mängd olja kvar i babords tankar och tyngde alltså ner babordsidan mer än styrbordssidan. Och vice versa.
När oljan på så sätt strömmade fram och tillbaka, mullrade det under fötterna och det kändes i kroppen som om att man gick på ett åskväder. Om solen dessutom gassade på såg man tydligt hur gaser från tankarna sipprade ut genom ventilrören som mynnade på däck och blåste bort med vinden.
Mullret och gaserna påminde mig hur illa det kunde ha gått om spanjoren lyckats tända på.
De senaste dagarnas händelser hade alltså fått mig att bli medveten om riskerna på en tankbåt. Tankfnattssyndromet var vi väl medvetna om. Explositionsrisken likaså. Men båda faktorerna i kombination var en helt ny tanke, och den fanns därefter i mitt bakhuvud så länge som jag var ombord, Fanns någon mer besättningsman som hade anlag för att flippa ur? Jag kom inte på någon.
Att just denna båt skulle explodera några år senare på grund av gnistbildning vid tankrengöring var jag då lyckligt omedveten om.
Samma kväll efter att spanjoren lämnat båten var jag hos brorsan i hans hytt för eftersnack. Vi korkade upp och groggade. Undan för undan knackade det på hyttdörren och fler kom in, det var många som hade behov av att prata ut.
Vi kom på att spanjorens kompisar också måste vara med. Vi mer eller mindre tvingade in dem i hytten. De deltog artigt och förstod vår avsikt men tackade nej till groggarna vi ville bjuda på.
Hädanefter skulle ingen ombord kunna balla ur. Det skulle vi se till.
Kvällen blev rejält blöt.
Min dyre broder som var helt utan skuld men ändå hade blivit inblandad, var rejält skakad. Han hade absolut inget dåligt ölsinne vad jag visste, men nu var han ur balans. Sent på kvällen brusade han upp och blev flyg förbannad av något jag sagt, rusade ut ur hytten och smällde igen dörren hårt bakom sig,
Alltför hårt visade det sig senare. Eftersom vi som partajade inne i hytten själva förde oväsen märkte vi inte vad som hände utanför hytten i korridoren.
Morgonen efter på bryggan möttes jag av en flinande vakthavande styrman.
– God morgon gnisten, ni hade visst en ovanligt rolig fest hos din brorsa i går kväll!
– Vad menar du?
– Jo, en man som av en tillfällighet gick förbi i korridoren och såg när din bror slängde igen dörren såg också vad han ställde till med.
Styrman berättade att brorsan hade dammat igen dörren så våldsamt att brandsläckaren som hängde på väggen intill dörren ramlade ner och slog ner i durken så illa att utlösningsmekanismen lossnade och hela innehållet sprutade ut i korridoren.
– Men, fortsatte styrman. – vi ordnade med städning direkt. Maskinchefen har beslutat att det inte blir några efterräkningar. Det enda som händer är att brandsläckaren ska laddas om när vi kommer till London.
Han sa det inte rakt ut, men jag förstod att han menade att min bror hade fått utstå tillräckligt ändå den senaste tiden.
Brorsan var på plats i byssan som vanligt på morgonen efter. En sjöman kan slå runt ordentligt på fritiden. Men sköter sitt jobb gör man. Alltid, oavsett omständigheter.
En oskriven lag.
Återstoden av resan till London gick utan missöden.
Andrestyrman och jag på bryggan, funderar över livet.
Nästa avsnitt: London – Malta.