1967.02.18
Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
– Do You speak English?
Den gamla damen bakom disken såg på mig men svarade inte.
– Do You speak English? upprepade jag.
Hon vände sig långsamt mot ett draperi som dolde ett inre rum i affären.
– Do we speak english? frågade hon draperiet på perfekt engelska och betonades särskilt ordet we. Draperiet fördes en aning åt sidan, ett mansansikte stack ut som sa:
-NO.
Damen vände sig åter mot mig, skakade på huvudet.
-NO.
Detta var mitt första möte med fransmän. Jag skulle köpa dartpilar och stått utanför affären och bläddrat nervöst i mitt franska lexikon, men inte hittat någon översättning för kastpilar.
Det blev inga pilar köpta.
Händelsen kom jag väl ihåg. Nu hade jag åter kommit till Rouen, en kuststad väster om Paris för att mönstra på kylfartyget M/S CAYMAN som tillhörde Salénrederierna.
Personalen på hotellet där jag tog in för att invänta fartyget hade tack och lov inte den konstiga egenheten att vägra prata engelska med utlänningar som paret i butiken några år tidigare haft i Rouen.
Jag hade mönstrat av supertankern Seven Skies någon månad tidigare och haft en välbehövlig julledighet hemma. Tankbåtar har den fördelen att man kan tjäna bra med pengar, men isoleringen hade jag tyckt var lite väl jobbig. Rederiet hade lyssnat på mig och erbjudit denna båt istället inför min nästa sjöperiod.
Det var dags att frakta fisk i stora lass istället för olja.
m/s CAYMAN
Här ett utdrag från ett brev jag skickade hem och som beskriver den första tiden ombord:
Till sjöss 23 jan 1967
På onsdag kväll var vi framme i Las Palmas efter en jäkla guppig resa som har fått mig att längta hem, sjösjukan är hård. Men det är flera som är det, alltid någon tröst.
Ser ut.an vara bra besättning med många utlänningar.
Ja, det blir väl att låta tiden gå, så är man väl snart hemma igen. Vi ska lasta på olika ställen här, sen genom Suez till Japan-Australien och sen hemöver igen.
Här bättre hytt än på Seven Skies, t.o.m badkar! Bor i super-cargohytten, gnisthytten är för liten så man bor här istället. Sovalkov med två sängar (använder endast.en), skåp och lådor för två pers. Jag bor på exakt samma plats som överstyrman på Seven Skies. Men jag har ju badkar.
Radiohytten jävligt liten. Använder skohorn när jag ska in.
Steward är en bra karl, man får ut fem flaskor per månad av honom. Men kommer knappast ta ut alla ….
Ja, nu är det kväll och man har premiärbadat i karet. Skönt. Ska upp och skriva lite listor, sen är det dags att koja.
Har haft kontakt med Seven Skies i eftermiddags, hon är på väg till Rotterdam. Nu får jag sluta.
Många hälsningar till er därhemma från Gösta.
Första stället där vi lastade frusen fisk var Las Palmas på Kanarieöarna. Lastningen tog några dagar.
Nästa anhalt blev ute på öppet hav i vackert väder mellan Kanarieöarna och afrikanska västkusten. En japansk fiskeflotta låg där och fiskade tillsammans med sitt moderfartyg. Det lastade ombord fisken från de små fiskebåtarna och fryste in den. Den frusna fisken vinschades över till våra kylrum då vi låg ankrade intill moderfartyget.
Vi lastade fisk från ett japanskt fartyg på öppet hav mellan Kanarieöarna och Afrikas västkust.
Under den korta resan från Las Palmas hade jag blivit sjuk i magen med häftig diarré. Moderfartyget hade läkare ombord. Jag vinschades över i en liten korg och fick träffa honom. Han gav mig sprutor mot smärtorna. Blodprov tog han i en örsnibb. Därefter vek han omsorgsfullt ihop små kuvert av pappersark och hällde i olika sorters pulver. Funktionell origami skulle man kunna säga.
Jag vinschades tillbaka till Cayman. Men inte blev jag bättre av medikamenterna jag fått.
Jag hade tur. Vädret blev sämre och lastningen på öppet hav fick avbrytas. Vi gick tillbaka till Las Palmas och de återstående tomma lastutrymmena fylldes med fisk från hamnmagasin. Under tiden skjutsades jag till sjukhuset som låg uppe på höjderna i utkanten av staden. Läkaren konstaterade tarmkolik och gav mig medicin. Blev snabbt frisk. Men jag fick inte äta fet mat första tiden efter.
Den här episoden var den enda under min sjömanstid som dåligt väder var en fördel. Hade vädret fortsatt vara vackert vid lastningen till havs skulle nästa tillfälle att besöka läkare inte varit förrän i Port Said, en veckas resa bort.
Radiohytten på handelsfartyg låg ofta i nära anslutning till bryggan. Denna båt var inget undantag. Därför var det naturligt att umgås med styrmännen, speciellt tredjen och andren som var av yngre årgångar liksom jag själv. Det blev många timmars småprat om ditt och datt medan man spanade ut över havet och horisonten.
Några av befälen på Cayman. Övre raden fr v: Steward, andrestyrman och kaptenen. Undre raden: tredjestyrman och maskinchefen.
Nu var vi på väg mot Japan. Jag hade varit där tidigare. Med tredjen som också varit där utbytte jag erfarenheter om detta orientaliska land. Vi såg fram mot ännu ett besök.
I Japans hamnstäder finns åtskilliga tiotusentals barer. Jag minns från besöket i Tokyo med Seven Skies speciellt en kvinna på en bar som skilde sig från mängden. Jag tyckte hon var trevlig att prata med och gav henne en komplimang för den utmärkta engelskan. Hon måste ha tyckt att jag också var en trevlig bekantskap, för efter några besök på samma bar berättade hon sitt livs hemlighet som jag absolut inte fick yppa för någon, speciellt inte på baren där hon jobbade.
Jag lovade.
Yoshiko var gift med en norsk sjöman. Hon hade tagit norrmannens efternamn som var ovanligt. Han hade försvunnit bara några år efter bröllopet. Spårlöst. Att hon var olycklig gick inte att ta miste på och hon berättade detaljer som övertygade mig om att hennes historia var sann.
Allt det här berättade jag för tredjen på Cayman trots mitt tysthetslöfte. Jag hade funderingar på att då vi kom till Tokyo ta ett tåg till Yokohama och besöka henne för att se hur hon hade det.
Tredjestyrman och jag hade väl inte så mycket gemensamt egentligen, men vi var båda intresserade av olika fenomen och skeenden som inte så lätt kan förklaras på normalt sätt. Är man född norrlänning av ohejdad vana ligger det lite i naturen att ta sig tid att fundera på lite av varje.
Är våra livsöden förutbestämda? En sådan fråga filosoferade vi gärna över.
Tredjen blev konstig och orolig när jag hade berättat om Yoshiko.
Nu ville tredjestyrman berätta. Sju år tidigare hade han seglat som jungman på båten Minnesota. Timmermannen ombord söp till tusen, bar sig besynnerligt åt och talade aldrig med någon annan.
En gång när han var ovanligt påstruken hade han kastat in vår jungman i sin hytt och dragit sitt livs historia. Timmermannen hade gått på Japan, blivit love i en japanska och gift sig med henne. De hade planerat ett framtida liv tillsammans och hon hade börjat studera. Men han hade sitt alkoholbegär, kände sig allt mer underlägsen henne, inte minst för framgångarna i hennes studier. Han drog sig undan.
Det slutade med att han lämnade henne i sticket och försvann för gott.
Timmermannen var norrman och hade samma ovanliga efternamn som kvinnan jag träffat på en bar i Yokohama.
Det fanns inga som helst tvivel. Var för sig hade jag och tredjen träffat var sin äkta hälft på motsatta sidor av jordklotet och vid helt olika tidpunkter.
Han blev eld och lågor och hade fått slutgiltigt bevis på att ödet för oss människor var förutbestämt. Varför skulle vi två annars ha träffats på denna båt? Själv var jag lite mer kallsinnig och menade att livet ibland kunde bjuda på märkliga men ändå slumpartade överraskningar.
Historien slutade med att när vi förtöjde i Tokyo hamn tog vi första bästa tåg till Yokohama och sökte upp Yoshiko. Tredjestyrman berättade för henne att han seglat ihop med hennes make men att alkoholen tagit över hans liv. Hon blev glad att vi gjort oss besväret att söka upp henne och ge henne sista pusselbiten. Hon kunde nu gå vidare i sitt eget liv och anse äktenskapet avslutat.
Dagarna innan vi kom fram till Japan och träffade Yoshiko skrev jag ett brev till morsan därhemma och berättade om tredjestyrman och hans berättelse. Yoshiko hade nämligen skrivit en kort hälsning i ett brev till mig. Det väntade hemma när jag kommit hem från Seven Skies, Morsan hade varit nyfiken men inte vågat öppna brevet.
I brevet hem till morsan skrev jag:
…… Det var förresten av henne som jag fick brev, det som väntade på mej hemma när jag kom hem från Seven Skies. Men ni behöver inte fantisera ihop några romanser, hon är i 33-årsåldern om jag bedömde rätt, alltså lite för gammal för mej.
Brevet avslutas med några rader om vädret:
Nä, nu ska jag ta vädret från Hongkong, vi har haft jäkla motsjö di senaste dagarna. Mina ventiler i cabinas läcker så jag får torka saltvatten med handdukar dagen i ända. Det slår jäkligt med sjö över däcket, högt i luften 10-15 m och dränker fartyget totalt. När jag nån gång gör repmånad i flottan ska jag söka sub-marine (ubåtstjänst) för här får man fin praktik, hihi.
Nästa avsnitt: Tasmanien
————————————