Inlägget publicerades första gången år 2012 på min gamla blogg.
Nu har ännu en gröngöling kvittrat i buskarna!
Som vanligt kommer sången från en så kallad förståsigpåare som påstår att elkänsligbet inte existerar.
Just det här exemplaret heter Mats Reimer och är regionläkare i Västra Götalandsregionen. Han har nyligen gått ut i massmedia och kritiserar regionens satsning på ett elsanerat vårdrum i Falköping.
Gemensamt för dessa kvittrare, som regelbundet genom åren gjort sin stämma hörd i massmedia, är att de själva inte brytt sig om att ta del av de många studier som påvisar samband mellan elektromagnetiska fält av olika slag, och biologisk påverkan. Jag tillägnar här nedan Mats Reimer och övriga, som raljerar med sin okunnighet inom området, min egen fallbeskrivning.
Anm.: Inlägget är en mix av texter från min arbetsskadeanmälan till försäkringskassan blandad med några bilder och kommentarer. Det är framförallt en kul tillbakablick på hur roligt jag hade på televerket, men också hur jobbet blev komplicerat när min elkänslighet tog fart.
Länghem 1990.03.16
Till Försäkringskassan, Box 4, Tranemo
Med anledning av den – enligt min mening – alltför kortfattade arbetsskadeanmälan som inlämnats, lämnar jag här en kompletterande bakgrund. Den ger en mer komplett bild av de faktiska omständigheter som skett under en följd av år med början på 80-talet.
När datorerna nu gör sitt veritabla segertåg in i vårt samhälle, har det varit för mig verkligt kul att under många år fått vara med från början .
I början på 80-talet inköpte vi en liten bordsdator av märket ABC-80 till vårt kontor. Den blev snabbt oumbärlig. Jag tyckte det var omåttligt roligt att lära mig programmeringsspråket BASIC och konstruera egna program.
Självklart var jag inte ensam om denna entusiasm. Mina arbetskamrater hade också
upptäckt att datorn är ett utmärkt hjälpmedel, speciellt i vår bransch som är synnerligen tekniskt inriktad. Vi tog fram program för nuvärdesberäkningar, dämpningsberäkningar, regressionsanalyser, prognoser m.m. Vårt framtagna program paket resulterade i att arbetsgivaren betalade oss 80.000 kr som förslagsärende.
Bild: Vår första bordsdator ABC-80. Från allra första början levererade ABC-klubben program på bandkassetter, spelaren syns på bilden t.h, Senare kom stationen för 5 tums disketter, till vänster på bilden.
Att verksamheten som jag här kort målat upp skulle bli inledningen till min anamnes (sjukdomsbild) hade jag aldrig kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.
Fortfarande totalt helt ovetande om att bildskärmar kan vara en utlösande faktor till svåra skador, fortsatte vi vår spännande utforskning av datorns möjligheter. Mellan varven kopplade vi av med att köra slalom mellan portarna på skärmen i ett program på vår ABC-
80, ”Slalom”. Detta var nämligen på Ingemar Stenmarks storhetstid, och skratten skallade mellan våningarna på kontoret när någon kompis körde ur banan på skärmen och diskades.
Folk på andra avdelningar undrade vad som stod på.
Bild: Sverige stod stilla när Ingemar Stenmark åkte. Här ser mina kollegor på ett verkligt åk i TV.
Men leken hade en underton. Vi lärde oss snart att på olika sätt verkligen på djupet lära känna datorn. På kurser lärde vi oss hur en dator fungerar även rent tekniskt. Själv tog jag till och med korrespondenskurser vid sidan om företagets ordinarie och ambitiösa, breda utbildningsverksamhet.
Aret var 1984. Tiden var mogen för att på vår projekteringsavdelning mer systematiskt införa datorstöd. Jag blev införandeansvarig för ett datoriserat projektstyrningssystem. Via en multiplexor anslöt vi några terminaler på en extern ledning till en centraldator som låg i Sundsvall.
Under en fjortondagarsperiod matade jag in alla våra projekt, ca 500 st, in i registret. Det
var under denna tid de första symptomen uppträdde.
Bild: Ericssons Alfaskåp var en standardterminal på kontoret.
När stickningarna, klådan och hettan uppträdde runt ögonen, tinningarna, kindknotorna och pannan, satte jag först inte symptomen i samband med skärmen. Men snart började ett mönster urskilja sig. När jag satt långa pass vid terminalen började symptomen uppträda.
Jag gjorde snart en märklig upptäckt: Det var ENDAST vid terminalerna på mitt arbete som symptomen uppträdde. Till saken hör att jag hade en ABC-80 hemma privat. Vid den kunde jag sitta obegränsad tid utan att jag hade några som helst obehag. Detta är för mig ett avgörande bevis: Jag kunde alltså från min ABC-80 hemma via modem sitta och köra företagets dator med programmering o. dyl. utan minsta obehag. Men så fort jag arbetade långa pass på arbetsplatsen med samma arbetsuppgifter fick jag symptom. Det är även mycket viktigt att klargöra att det vid denna tid endast var framför terminalerna jag fick symptom, ej på andra platser i kontorsbyggnaden.
Dessa fakta kan jag gå i ed på inför domstol, om ni så vill.
Kännedom om mitt livliga intresse började nu sprida sig. Jag anlitades av andra för att göra program. Jag kunde till och med glömma bort att åka hem på kvällen.
Den härliga känslan av att kunna lösa programmeringsproblem fanns jämt, den såg inte skillnad på arbete och fritid. Likaväl som att jag kunde sitta en lördagskväll hemma framför TV:n i full färd med att programmera för jobbet, kunde jag även sitta på jobbet och finputsa glos program till barnen på kafferasterna.
Det var en rolig tid!
Så snart jag var hundraprocentigt säker på att min kropp reagerade negativt på arbetsplatsens terminaler, gjorde jag en skriftlig anmälan till vår skyddsingenjör med kravet att terminalerna på sikt måste bytas ut. Jag började inse att de tekniskt kanske var bra, men de var inte färdigutvecklade att passa för människan. Terminaler med katodstrålerör är egentligen vanliga TV-apparater ombyggda med högre upplösning (röret drivs med högre spänning än en vanlig TV). En vanlig TV är ju avsedd att betraktas från flera meters håll, och INTE på några decimeters avstånd. Elektromagnetiska fältstyrkor avtar med kubiken på avståndet, det är därför man normalt ej skadas vid ”vanligt” TV-tittande. (Detta mer sagt som en parentes) Men jag var fortfarande totalt ovetande om att svår elöverkänslighet kunde uppträda.
Vi installerade raster på min skärm. Därmed kunde jag förlänga arbetspassen innansymptomen uppträdde. Jag funderade på om ventilationen kunde vara en faktor, jag provade mig fram på olika sätt.
Vid ett tillfälle hade jag utbildning för några kamrater i systemet, och SAMTLIGA fick tillfällig klåda och stickningar i ansiktet. Vi hade vid dessa tillfällen stängt dörrarna och det var varmt och torrt i lokalen (28 % relativ fuktighet) som saknade fönster och innehåller många olika kontorsmaskiner förutom terminal utrustningen.
I tre år, 5 dagar i veckan, fick jag symptom på mitt arbete. SYMPTOMEN FÖRSVANN HELT KVÄLLAR OCH HELGER.
V år lokala fackordförande sade vid upprepade tillfällen till mig:
– Du ska inte sitta på det där sättet, Gösta.
Men hon talade aldrig om för mig varför hon sade så.
Flera år senare fick jag veta att debatten om misstänkta skador redan vid dessa tidiga tillfällen var igång i TCO-tidningen.
Men jag visste som sagt ingenting om detta.
Jag påpekar detta särskilt därför att det ibland förs fram att ”oro för bildskärmskador” ger klåda och stickningar i ansiktet!
I tre långa år omfattande en tidsperiod på över ettusen dagar, hade jag symptom framför olika skärmar vid olika arbetsplatser på mitt arbete. Samtliga skärmar jag kom i kontakt med var av fabrikat Ericson Alfaskåp.
Jag är av den fulla övertygelsen att detta fenomen som jag fått uppleva inte kan vara av typen slump eller inbillning. Det kan inte finnas några som helst grunder för att dra sådana slutsatser.
Hösten 1987 anslöts vi till kontorets nya lokaldator med en terminal för varje skrivbord. Systemet innehåller en mängd faciliteter som exempelvis elektronisk brevlåda mm.
Datorstöd hade nu blivit en väl inarbetad hjälp på vår avdelning. En separat dataavdelning med externt rekryterade bildades på kontoret. Vår nya skärm som ersatte Alfaskåp heter Facit Twist (”lågstrålande” ; senare kom man fram till att de elektriska växelfälten inte är åtgärdade på de flesta ”lågstrålande” skärmar).
Bild: Facit Twist var en suverän terminal. Skärmen kunde vridas från vertikalt till horisontellt för att skriva i stående eller liggande A4-format. Dessutom var tangentbordet programmerbart så man kunde lägga in egna konstruerade makrokommandon under funktionsknapparna.
1 samband med terminalbytet blev jag snabbt sämre. På några månader blev jag så dålig att jag med svårighet kunde jobba en timme vid terminalen. Jag kunde stå 10-15 min på toaletten och badda mitt ansikte med kallt vatten rör att lindra den olidliga hetta som brann i ansiktet.
Ungefär vid samma tid i Stockholm (jag ger här exempel på ett av många andra skadefall i Sverige): En kvinna i Stockholm som arbetade vid ritkontorets nya IGS (intergrafiska system) hade sådana svåra symptom i sitt arbete att hon tillverkade en aluminiummask. Iden lade hon fuktiga trasor rör att lindra smärtorna.
Vid denna tidpunkt var vi var rör sig ovetande om att även andra människor i Sverige gjorde likadana bistra erfarenheter.
Jämför min beskrivning med en forskares tvärsäkra uttalande på en presskonferens om
bildskärmskador:
– Visst känner vi alla av att det kliar i ansiktet om vi verkligen känner efter.
Min egen kommentar blir:
”Har man skadats behöver man inte känna efter. Hettan är stundtals olidlig”.
Detta är alltså bakgrunden till min arbetsskadeanmälan.
1 januari 1988 tvingades jag flytta hem med mitt arbete. Jag kunde inte längre över huvud
taget vistas i kontorsmiljön.
Jag arbetar numera med projektering av kabel-TV nät, givetvis så gott som elfritt runt
omkring mig.
Jag begär att ni som ska bedöma och avgöra min/arbetsgivarens arbetsskadeanmälan även ser bifogad videokassett ”Medix”, som är TV:s medicinska journal.
Programmets längd är 28 min och är mycket sevärt. Det tar upp flera av de sociala
svårigheter som en elöverkänslig får brottas med, men som jag mycket kortfattat tagit upp i denna inlaga. 1 programmet redogör Lena Eriksson (vice ordf. i föreningen för El & bildskärm skadade) även för de riktlinjer som gäller för FK:s agerande när det gäller att bedöma arbetsskador. Jag uppmanar er att särskilt lägga märke till dessa och beakta dem.
Citat:
”1 lagen om arbetsskadeförsäkring står att om det inte finns något som väsentligt talar emot ett samband mellan en faktor i arbetsmiljön och den skada som man har, ska man döma som att det har ett samband.
Lagen har utformats på detta sätt därför att det är meningen att försäkringen ska ta smällen och inte den enskilde”.
Det är just detta som ni nu ska ta ställning till just i mitt fall. Jag har ovan tecknat en komplett bakgrund för att underlätta för er att ta beslut.
Att min beskrivning stämmer med sanningen kan mina kollegor, arbetsledning, övriga arbetskamrater, vänner och bekanta samt jag själv intyga.
Gösta Singstrand
Bilageförteckning:
Bildskärmskador, information från föreningen för El & Bildskärmskadade Medix, TV1:s medicinska journal som behandlar elöverkänslighet (videokassett)
Referenser:
Docent Yngve Hamnerius, Chalmers Tekn. Högskola tel 031-72 1905
Docent Olle Johansson, Karolinska Institutet tel 08-728 70 58
Ja, nu kan man undra: Vad blev försäkrmgskassans beslut? Jo det här:
”Den försäkrade bedöms inte ha varit utsatt för sådan skadlig inverkan i sitt arbete somavses i lagen om arbetsskadeförsäkring. Arbetet bedöms ej kunna orsaka de besvär som den försäkrade lider av. ”
Efter min överklagan till länsrätten gjorde den samma bedömning och avslog mitt yrkande
om arbetsskadeersättning.
Både försäkringskassan och länsrätten dömde alltså direkt i strid mot lagen om .
arbetsskadeförsäkring som jag relaterade ovan.
Fler inlägg om elkänslighet hittar du under SIDOR uppe till höger.
– – – – – – – – – – – –