2010.11.24
I mitten av 50-talet flyttade jag från Mattmar till min mor och lillebror i EnsilIre utanför Ånge.
En sommardag cyklade vi nästan tio mil till kusinerna och moster Elsa i Ope strax öster om Östersund.
Elsa hade stått grensle över en minimal bäck någon dag innan vi kom och fångat en stor gädda som i slumrande tillstånd hade solat sig intill en sten i det grunda vattnet. Elsa hade nupit den över nacken med bara händerna och skrikit högt av glädje över den osannolika turen. Så vi bjöds på kokt gädda.
Men barn brukar inte gilla den sorts fisk. Den som ätit gädda vet vad jag menar. … alltså mellan alla miljoners ben som kryllar, kors och tvärs, kan man faktiskt hitta lite fiskkött, om man har tur.
Men det var inte det jag skulle berätta om. Henrik och hans bror Lennart visade oss Ope flygfält som låg bara några hundratal meter norr om deras stuga.
Ingen aktivitet syntes första gången vi gick dit. Men man kunde ta sig in i den låsta hangaren genom att krypa in under ytterväggen på ett visst ställe. I utrymmet på några decimeters bredd mellan ytter- och innervägg gick det att åla sig uppåt mot taket och ta sig in i lokalen. Men särskilt spännande var det inte därinne. Några flygplan.
På kvällen gick vi upp till fältet igen. Full aktivitet pågick med utbildning av segelflygare. Vid ett tillfälle kom ett segelflygplan tyst glidande som från ingenstans strax över trädtopparna vid fältets ände och landade.
En man som jag förstod var lärare sprang fram till föraren som kravlade sig ur sittbrunnen.
Läraren for ut i en lång tirad och skällde som en bandhund, Piloten, en elev alltså, stod med huvudet nedböjd och bara tog emot under tystnad.
Först många år senare förstod jag vad som hade hänt på flygfältet, när jag själv hamnade i en liknande situation på Viareds flygfält utanför Borås.
Flygutbildning, praktiska övningar i segelflyg, sker oftast på kvällstid när lufthavet lugnat ner sig och både lärare och elev i lugn och ro kan ägna sig åt manövreringsövningar utan kytt och turbulens som stör.
Eleven på Ope flygfält hade kommit så långt i sin utbildning att han fick flyga ensam utan lärare, han stod på marken och bevakade sin telning uppe i luften. Av någon oklar anledning hade eleven missbedömt höjden och kommit alldeles för lågt på finalen, sista raksträckan före landningen.
Man kan lätt förstå att en lärare får panik när hans elev försvinner bakom trädtopparna vid fältänden.
När planet till slut dyker upp och slinker ner med några meter tillgodo över trädtopparna och landar, får man nog acceptera viss reaktion från den ansvarige läraren.
När en pilot bestämt sig för att landa på ett fält, i mitt fall alltså Viared, inleds proceduren med att man vid fältets motsatta kortsida senast på 300 meters höjd kurvar sig ned till 200 meter.
Därefter flyger man längs fältets långsida i medvind tills man passerat den andra kortsidan där man ska gå in och landa. Svänger 2 st. 90-gaderssvängar åt vänster och får flygfältet rakt framför sig i motvind på finalflygningen. Sen är det en enkel match att med styrspak och bromsklaffar sikta in sig på att landa en bit inne på fältet.
När jag på sjuttiotalet hade fått mitt flygcertifikat och flög en Spatz, ett mycket lättfluget och litet plan, hade jag gått in på 300 meter och börjat nedkurvningen till 200 m.
Höjdmätaren visade inte att jag sjönk. Kunde jag ha hamnat i en stigande varmluftblåsa på så låg höjd?
Stirrade blint på höjdmätaren och fortsatte kurva. När jag tittade ut fick jag en smärre chock.
Träden och husen under mig var vääääldigt stora. Jag sträckte ut på medvindslinjen för att göra mina två nittiograderssvängar innan finalen.
Nu visste jag att jag låg obehagligt lågt, alldeles för lågt. I det läget hade en flyglärare på marken som sett mig försvinna bakom skogskanten ropat:
– Honom ser vi aldrig mer!
Sunt förnuft segrade ändå till slut över det jag lärt under lektionerna. Jag avbröt flygningen på medvindslinjen, sneddade istället in och damp ner på fältet snett från sidan intill åskådarna och läraren. Eftersom han inte hade något ansvar för mig, jag hade ju mitt cert, kom han fram till mig med ett leende:
– Kul att se dig! Och tillade: Det gick ju bra det här – till slut.
Det visade sig att höjdmätaren hade hakat upp sig. Hade jag kastat ett öga på stig/sjunkmätaren hade jag sett att jag sjönk normalt. Men det gjorde jag inte i hetsen. Jag var ganska ny och hade låtit höjdmätaren styra över mitt förnuft. Till en viss gräns som tur var, det hela slutade ju lyckligt ändå.
Höjdmätaren byttes omedelbart ut mot en felfri.
Bild: Segelflygplan typ Spatz.
—————————————–