2010.12.12
En söndag med vackert väder i början på juni 1974 gjorde jag en provlektion i segelflyg.
Bogserplanet hade dragit upp oss till ungefär tusen meters höjd och flygläraren Vello Römmel, som satt bakom mig i den tvåsitsiga Bergfalken, hade precis dragit i spaken och kopplat ifrån bogserlinan till bogserplanet.
Nu var det bara Vello, jag och ett segelflygplan med vare sig motor, propeller eller någon annan anordning som garanterade att vi skulle hålla oss uppe i luften.
Vello fortsatte att förklara:
– Ett friflygande segelflygplan förlorar ständigt höjd i förhållande till omgivande luft. Men om denna omgivande luft stiger uppåt fortare än vi sjunker, så går det självklart uppåt i alla fall.
Idag finns det inga moln som skvallrar om var varmluftsblåsorna finns, de som vi använder för att ta höjd. Men visst finns det ändå varmluft som stiger! Vi kan mest bara gissa oss till var den finns. Vi kallar detta tillstånd för torrtermik.
– En skicklig segelflygare läser av marken under sig och av erfarenhet vet han vilka terrängtyper och annat som kan alstra varmluftsblåsor.
– Vid all segelflygning måste man vara beredd på att kunna landa om man inte hittar någon termik som ger oss höjd. I sådant här väder utan moln flyger man nästan undantagslöst i närheten av det egna flygfältet. Man ger sig alltså inte ut på någon sträckflygning med stor risk för utelandning.
– Om du Gösta tittar på instrumentet framför dig som anger stig- eller sjunkhastighet, så ser du att vi stiger stadigt med nästan tre meter i sekunden. Fastän vi gör stora lovar stiger vi ändå hela tiden.
Och så höll det på.
När vi var på ungefär tvåtusen meter, tyckte Vello:
– Det här är ovanligt. Vi stiger hela tiden. Vi har så hög höjd att vi kan göra en tur lite längre bort. Vi har så god marginal att vi kommer hem säkert, även om vi kommer in i ett bälte av sjunkande luft (mängden uppåtstigande luft är naturligtvis ungefär lika stor som nedåtgående). Därför flyger man snabbt igenom de nedåtgående områdena till nästa varmluftsblåsa, kurvar runt i den och tar ny höjd)
Vello styrde sydväst mot Rydal. Efter ett tag sade han:
– Det är ett fantastiskt väder. Vi har inte tappat höjd trots att vi flugit två mil i hög fart med sämre glidtal (höjdförlust per sträcka, t.ex. l :32, då sjunker man en meter på 32 meters flygsträcka. Vid hög fart blir glidtalet sämre). Vi har istället vunnit höjd! Mätaren visar nu på 2400 m.
Fullständigt ovan att se jorden från ovan (obs vitsen!) visade Vello mig:
– Rakt under oss har vi Rydal. Snett ned till höger ser du en sjö som ser ut som en banan. Det är Lygnern. Längre bort ser du hela västkusten, Göteborg och havet. Rakt fram kan du se runt hela Sveriges sydkust och havet som ett smalt blått band vid horisonten.
Vi ser alltså hela södra Sverige härifrån. Tack vare det helt molnfria och klara vädret.
Bild: För att få med sjön Lygnern på denna bild (nere till höger) från Google Earth var jag tvungen fuska och ta urklippet från mycket hög höjd. men den ger ändå en uppfattning om utsikten den dagen.
-Men nu måste vi vända. Grabbarna på flygfältet undrar nog vart vi tog vägen.
Vello vände planet och satt högsta fart mot nordost. Nosen pekade nu lite nedåt, det tjöt av vinddraget och planet skakade lätt. Bergfalken är inte konstruerad för höga farter, och om man dundrar in i en häftig termikblåsa kan det bli riktigt obehagligt.
När vi kom fram till flygfältet hade vi fortfarande över ettusen meter luft under oss.
– Nej, nu måste vi ner, vi har varit uppe en hel timme, sa Vello och fällde ut luftbromsarna. De sitter mitt på vingarna och stör effektivt lyftkraften när de fålls ut. Planet förlorade snabbt höjd. På 300 meter gick vi in i nedkurvningsområdet och snart hade vi lugnt landat på fältet.
Mer detaljerat om hur man landar har jag skrivit om i en tidigare blogg
Att landa ett flygplan
– Rydal? undrade grabbarna på backen förvånat. Det är ju torrtermik?
– Ja, svarade Vello kort. Vi hade bra stig.
– Med en sådan provlektion så har du väl bestämt dej för att bölja? undrade någon.
-Njaaee, tvekade jag.
– Jag hade tänkt mig en provlektion till, på andra sidan fältet där motorflygarna håller till, innan jag bestämmer mig.
– Fläktskötare kan vem som helst bli, muttrade någon.
– Vill du lära dig flyga på riktigt så är det här.
Jag behövde inte mer betänketid. Jag ville lära mig flyga på riktigt.
Bild: Lyckligt nedkommen från skyn.
Fotnot: När jag segelflög i mitten på 70-talet var det fortfarande obegränsat fritt luftrum uppåt för segelflyget. Efter att Landvetters flygplats togs i bruk med nya flygkorridorer, begränsades utrymmet avsevärt.
——————————————————-