Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
Den stora bepansrade jeepen kom i hög hastighet från en tvärgata, svängde ut på kajen och stannade vid landgången. Fordonet var vackert dekormålad längs sidorna med vildavästernmotiv. Firmanamnet WELLS FARGO stod med stora snirklade bokstäver diagonalt över sidan.
Ut ur framdörrarna steg två revolvermän. De ställde sig i skjutställning, spanade av omgivningen och nickade mot en tredje man som långsamt kom ut ur hytten och gick mot bilens bakdörr. Han öppnade den och lyfte ut en mindre säck.
Mannen gick mot landgången. Han höll säcken framför sig i brösthöjd. Revolvermännen slöt upp vid hans sidor samtidigt som de hela tiden kontrollerade omgivningen med svepande vapen.
Jag stod på däck vid relingen intill landgången och såg på. Fartyget hade nyss lagt till vid kaj. Förtöjningarna var klara. Hamnarbetarna hade strömmat ombord och börjat sitt arbete i lastrummen och vid vinscharna på däck. Men de var helt ointresserade av skådespelet på kajen.
Det bistra sällskapet gick uppför landgången.
– Take me to your captain, hurry up, väste mannen med säcken till mig. Jag visade dem upp till kaptenens hytt. Där kontrollräknade jag pengarna som legat i säcken.
Kaptenen skrev på ett kvitto och männen lämnade hytten. Jag tog sedelbunten till radiohytten som låg strax intill och låste in pengarna i kassaskåpet. Pengarna skulle jag dela ut till besättningen senare på eftermiddagen.
Någon dag tidigare när vi var till sjöss hade jag gått runt ombord och noterat hur mycket varje besättningsman ville ha ut i dollar från sin innestående lön när vi kom till hamn. Destinationen var kuststaden Charleston som ligger i delstaten South Columbia på USA:s östkust lite norr om Florida. Summan hade jag telegraferat till agenten i Charleston som levererade pengarna när vi kom fram.
Scenen i hamnen var ingen filminspelning. Agenten levererade pengarna på
det enda säkra sätt som var möjligt i en sydstat på 1960-talet.
Wells Fargo i modernare tappning
M/S Vegaland var på långresa. Jag hade mönstrat på i Uddevalla vid
midsommar 1965 efter att ha gått färdigt teleskolan i Kalmar.
Från Charleston gick vi vidare via Panamakanalen till Australien. Där gick vi i kustfart några månader. Tillbaka till USA, därifrån över Nordatlanten till England.
Ankomsten till Londons hamn skedde en kylig decembermorgon. Som vanligt stod jag vid relingen när båten förtöjdes och väntade på agenten som skulle leverera pengar och post.
Ingen agent syntes till. Däremot kom ett helt gäng glada hamnarbetare som gick ombord. En av dem bar på en lång stång över axeln. På stången hängde fem-sex stora vattenkittlar som han lämnade in till kocken i byssan. Kockens uppgift var att ha sjudande vatten i beredskap åt arbetarna när de pausade och kom in för att värma sig och ta en kopp the.
Jag var på väg att själv gå in i värmen när jag såg en lodis närma sig på kajen. Iklädd långrock som nästan släpade i marken såg han verkligt sjabbig ut där han framåtlutad kom gående. Men han gick upp för landgången, hälsade vänligt på mig och förklarade att han var rederiets agent.
Vi gick upp för lejdarna och in till kaptenen i salongen. Där knäppte agenten upp sin långrock och ur innerfickorna halade han upp den ena bunten med pundsedlar efter den andra. Långrocken måste ha varit specialsydd för han plockade fram även posten, en ansenlig mängd personliga brev till
besättningen men även rederiförsändelser.
PS En nerkokad version av detta inlägg fanns i Svenljunga-Tranemo Tidning 17 maj 2017 (v. 20) DS
————————-