Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
Personalchefen reste sig från kontorsstolen bakom det stora skrivbordet. Eftermiddagssolen gassade in genom fönstret bakom. Han stirrade på mig:
-Vad sa du?
-Jo, sa jag, -jag säger upp mig och reser redan j morgon till England för att mönstra på en båt.
– Men du var ju. trött på sjömanslivet?
– Jo, men nu är jag trött på att pressa däck.
Personalchefen på Viskafors Gummifabrik där jag jobbade hette Djurberg. Året var 1966, i maj månad.
Några månader tidigare vid anställningen hade jag haft ett drygt jobb med att övertyga Djurberg att sjömanslivet inte längre var något för mig. Jag sökte därför jobb på land. Han anade nog att jag inte riktigt talade sanning men fick ändå börja på fabriken. Det var svårt att få folk till avdelningen.
Jobbet var svårt och tungt. Det gick ut på att vulkanisera stora traktor- och lastbilsdäck genom att balansera och rulla fram rågummidäck från lagret, lirka och passa in dem exakt rätt i vulkaniseringsformarna. Kom de minsta snett fick man hjälpas åt att med järnspett justera in dem så en liten ventil kom i precis rätt läge.
Fabriken som producerade Firestonedäck körde treskift med ständiga växlingar j arbetstiderna, dvs var tredje vecka jobbade man natt kl. 22.00-06.00 och man blev därför aldrig riktigt utsövd. Min brorsa fick samma jobb några dagar senare. Han var kock och hade seglat på andra fartyg men hade också tröttnat på sjömanslivet.
Året innan hade jag jobbat på m/s VegaIand, en styckegodsare tillhörande Orientlinjen och som gjorde långresor. Nu hade jag insett att gummifabriken i Svaneholm en mil söder om Borås inte var den plats där jag ville tillbringa resten av mitt liv. Dessutom hade Salérenderierna just ringt och erbjudit mig jobb på oljetankern Seven Skies. Telefonsamtalet och vårkänslorna avgjorde saken.
Djurberg blev mycket irriterad. Jag ställde till besvär genom att inte respektera uppsägningstiden. Han försökte ändå hålla god min och medgav motvilligt att jag kunde resa. Han hade inget val.
På flyget till London snurrade tankarna i huvudet. Allt hade gått så fort. Vad hade jag gett mig in på?
Det här skulle bli mitt femte fartyg. Alla de gamla sjömännen på de tidigare båtarna hade gett mig goda råd:
– Du är ung, tänk dig för.
– Sjömanslivet är inget normalt liv.
– Stannar nu längre än tre år till sjöss blir det svårt att sluta.
– Livet blir en ständig längtan. När du är till sjöss längtar du att gå iland. När du väl är hemma längtar du ut igen,
– En sak till. Glöm tankbåtarna. Kort liggetid för lastning och lossning vid någon oljehamn långt från städer gör att du inte hinner med någon fritid i hamn. Månadsvis till sjöss och isolering gör dig knäpp i huvudet.
– Men det går att spara stora pengar på tankbåt eftersom det inte blir många tillfällen att spendera dem.
Ja, så hade det låtit.
Det borde alltså inte vara skadligt att åtminstone prova på en tankbåt en kortare tid. Spara pengar var aldrig fel. Och trivdes jag inte kunde jag mönstra av.
Angle Bay är en liten ort vid kusten strax väster om Bristol i sydvästra England. Hamnen är dimensionerad för djupgående fartyg. När jag anlände hade Seven Skies nyss förtöjt vid kaj med sin tunga last av nittioåttatusen ton råolja och anslutits till de stora cisternerna i hamnen via rörledningar. Pumpningen av oljan hade redan börjat.
Jag gick nerför (!) lejdaren ombord på det tungt lastade fartyget, vars däck inte låg högt över vattenytan. Hälsade på kaptenen och gick till radiohytten. Telegrafisten jag skulle avlösa hade gjort i ordning alla papper. Han visade mig radioutrustningen i en stor och bekväm radiohytt som var toppmodernt utrustad. Jag kände igen apparaterna. Teleskolan i Kalmar där jag gått något år innan hade bland annat exakt likadan utrustning. En 1200W SSB-sändare som var det bästa som fanns att tillgå, och en modem mottagare som var lätt att ställa in exakta frekvenser på.
Min privata nytt låg vägg i vägg, allt nytt och fräscht.
Redan tid för lunch. Jag gick ner till befälsmässen. Man hade redan ätit och satt i fåtöljer vid kaffebordet vid sidan om. Sorlet runt borden upphörde. Det blev dödstyst. Jag sa:
-Hej, jag är nye gnisten.
Spridda mummel. De granskade mig ingående. Någon klämde fram:
-Hej.
Jag kände mig verkligen inte välkommen.
Sakta återgick man till samtalen men fortsatte ignorera mig. Jag lyssnade intresserad på vad de pratade om. Vad var det som var så intressant att man inte kunde heja ordentligt på en ny kollega? Diskussionerna rörde tydligen en ljushårig kille som verkade trevlig. Men han hade visst inte rakat sig den här morgonen. Han fick ingående redogöra varför han inte gjort det och fick utstå åtskilliga gliringar.
Var i hela friden hade jag hamnat?
Morgonen därpå hade fartyget lossat färdigt och gick ur hamnen och till sjöss med stäven mot Medelhavet, Suezkanalen och ner till Persiska Viken för en ny last olja. Men det var akuta problem ombord. Andrekocken hade inte återvänt från sin korta ledighet iland. Akterseglad eller om han bara stuckit sin kos.
Det finns inget på denna jord som är viktigare för en sjöman än maten ombord, Sjömän kan utstå vad som helst, från rost till läckande skrov. Allt kan vara risigt bara maten är god. Nu var second cook borta med vinden.
Kapten Allan Olofsson var bekymrad. Förstekocken var till åren kommen och skulle aldrig klara köket helt ensam.
– Jag har ett förslag, sa jag. – Jag har en bror som är andrekock. Just nu pressar han lastbils- och traktordäck på Viskafors Gummifabrik, Men jag är säker på att han inte har något emot att mönstra på i nästa hamn vi kommer till.
– Ring honom för helvete omedelbart! .skrek kaptenen.
Sagt och gjort,
Brorsan sade upp sig hos personalchef Djurberg på gummifabriken och talade om att han dagen efter skulle flyga till Egypten och mönstra på en båt. Senare talade brorsan om att Djurberg hade fått ett hysteriskt utbrott.
Tankrengöring.
Efter att fartyget tömts på sin oljelast rengjordes tankarna omgående när man kom till sjöss igen. En propeller monterad längst ut på en kraftig högtrycksslang sänktes ner i tankarna. Vatten med högt tryck sprutades genom slangen och rengjorde utrymmena. Geggan pumpades sedan iland j lämplig hamn. Att detta var ett livsfarligt jobb visste ingen när jag tog detta kort.
Seven Skies förliste utanför Singapores kust några år senare efter att jag mönstrat av. Fyra besättningsmän omkom.
Åtskilliga tankbåtar gick förlorade på samma sätt innan man kom underfund om orsaken. De högexplosiva gaserna i tankutrymmena kunde antändes av gnistbildning som ibland bildades vid rengöring och sprängde fartygen i luften.
——————————–