Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
En överraskning väntade mig när vi kom till Biscayabukten där Nordatlanten möter Frankrikes västkust. Biscaya liksom Nordsjön är känd för sin svåra sjö vid oväder.
Trots att Seven Skies nu gick på lätten, dvs bara hade barlast i tankarna för att gå någorlunda stadigt, plöjde hon lugnt fram genom vattnet.
Vågorna snett förifrån på styrbordssidan gjorde att båten stötte lite lätt i färdriktningen. Båten var så lång att den inte dök ner i vågdalarna. Stod man still på däck kändes det bara som att det rörde sig lite framåt och bakåt under fötterna.
Det var en underbar känsla för mig som varit ordentligt sjösjuk på tidigare båtar där man åkte hiss mellan vågtoppar och vågdalar. Men är vi hade sjön rakt från sidan rullade Seven Skies sidledes som vilken annan båt som helst men sjösjukan blev inte lika svår då.
Det blev inga problem med att lära känna arbetskamraterna närmare. Mitt första intryck av dem som lite egendomliga försvann. Jag insåg att livet på tankbåt är isolerat från övriga världen och vad som händer i den tappar man snart intresset av att vilja veta något om. Den sjunker undan i ett dis som man inte talar om. Istället är det vad som händer ombord, eller inte händer, som har betydelse.
Besök hos maskinchef Severin i maskinrummet
Jag visar den lilla turbinen som driver hela fartyget och som utvecklar 25000 hästkrafter. Varmt i maskinrummet? Ja, det kan jag intyga….
Havet lugnade så småningom ner sig. När vi passerade Gibraltar låg Medelhavet närmast
spegelblank framför oss. Solen sjönk under horisonten i väster bakom aktern och ersattes av månens silversken som speglades i den lugna havsytan och det plogformade svallet fören rev upp. Natten var som gjord för en utflykt.
Vi var väl en sju åtta personer på frivakt som med matsäck och filtar vandrade i månskenet över däcket till fören tvåhundrafemtio meter bort. Fartygets akter tycktes där avlägset med svaga ljus från enstaka ventiler, likaså maskineriet som ständigt mullrade och skakade om akterbygget. Från backen hördes maskinerna bara svagt i fjärran.
Vi dukade upp i månskenet, slog upp snaps och hade trevligt flera timmar till framåt midnatt. Här kunde vi tala ostört med varandra. Allt som kan orsaka minsta gnista på däck var förbjudet pga explosionsrisken. Rökning, klackjärn på skor. Ingen rostknackning. All rost målades över. Därför har tankbåtar kort livslängd, ca 10-15 år. Inte ens en transistorradio tilläts på däck. En sådan kunde orsaka gnistor och katastrof.
Ingen rostknackning ombord på en tankbåt. All rost målas över.
”Miljöombytet”, dvs. utflykten, gjorde att grabbarna släppte lite av allt prat som hade med jobbet att göra. Nu blev man mer personlig och talade gärna om familjeförhållanden och livet iland.
Någon målade upp en bild av hur vi nu var på utflykt i en lummig park där ett friskt sommarregn fick marken att dofta av härlig jord. Vi lyssnade efter den susande vinden i trädkronorna.
Alla skrattade gott åt liknelsen. Det enda som liknade livet på landbacken var stjärnhimlen.
Jag kom snabbt in i gemenskapen på bara några dagar. Till rutinerna på detta fartyg var att man turades om att ordna med dryck till middagsmaten varje onsdag och lördag. Vi var elva i vår mäss och jag stod snart på tur.
Att ordna dryck innebar följande. Till entré något starkt som väckte hungerkänslorna. Öl, vin och snaps till huvudrätten. Något starkt och gott till efterrätten. Kaffe med konjak efter maten. Groggar till kortspel och övrig samvaro lite senare på kvällen.
Ett bra sätt att lära känna en människa är att ta en drink eller två tillsammans så man ”lättar på tungornas band”. Detta är väl känt i sjömanskretsar. En som har dåligt ölsinne och vill slåss eller på annat sätt blir otrevlig med litet innanför västen blir snabbt utesluten ur gemenskapen. En sådan människa hör inte hemma på sjön, speciellt inte på tankbåtar och andra långresefartyg där kamratandan är extra viktig.
I fortsättningen blev det alltså i praktiken att vi testade varandra, samma personer, om och om igen, två gånger i veckan, vecka efter vecka. Trots intensiva försök var det ingen som ballade ur på det sättet. Jag återkommer senare om fler detaljer i ämnet.
Efter knappt en vecka närmade vi oss Port Said och Suezkanalen. Vi var hjärtligt trötta på allt kallskuret till mat som den ensamme kocken i byssan nödtorftigt hade hunnit förse oss med. Visst är sådan mat god, men.inte tre gånger per dag. Rutinen till sjöss är att kallskuret tar man bara till kvällsmackan. Brorsan väntade i Poet Said på att mönstra på som andrekock.. Då skulle vi äntligen få riktiga måltider. Dem såg vi fram emot.
———————————————-