Första ensamflygningen

2011.01.12

Hjärtat bankade
(anm.: se fotnot längst ned!

Pulsen dunkade.
Öronsus.
Bogserplanet rullade framåt på fältet och sträckte linan. Killen som höll upp vingen fällde ner sin uppsträckta vänsterarm och pekade rakt fram. Piloten i bogseraren gav full gas och vi rullade iväg.

Den första överraskningen kom omedelbart. Segelflygplanet som jag nu för första gången satt ensam i, lyfte nästan på en gång. Sido- och skevrodren som jag manövrerade med pedaler och styrspak reagerade blixtsnabbt när jag korrigerade kursen.
Men nu får du bara lita på dig själv. Inte känner jag mig mogen för det här? Men L-G, min lärare, hade sagt att det nog skulle gå bra.
NOG?

L-G hade under grundutbildningens gång lärt mig grunderna under de dryga tiotalet första lektionerna.
–  Vi ska bara finputsa och nöta in det vi lärt oss. Det tar några lektioner till. Sen ska du få spaka själv. Ensam.
Så hade han sagt. Han hade berättat att den första skräcken som infinner sig när man spakar själv och ensam för första gången, snabbt ersätts av en härlig känsla, eftersom planet är mycket lättare och därför reagerar snabbt och mer exakt på manövrerna.

Visst hade LG rätt. Det gick förvånansvärt lätt att bli bogserad. Eftersom segelplanet lyfte så snabbt fick jag ligga och vänta några meter över marken innan bogserplanet lyfte från fältet.

Bogseringen gick galant och jag kopplade ur på den vanliga höjden sexhundra meter. Det var det. Andra etappen kvar. Att ta sig ner på jorden igen. Levande, helst.


I förra inlägget beskrev jag hur viktigt det är för en segelflygare att flyga rent för att inte tappa höjd i onödan. Men just i denna situation var det just vad jag ville, tappa maximalt med höjd på kortast möjliga tid. Gärna ännu lite snabbare.
(Förutom att använda bromsklaffar finns en teknik för snabb nedtagning som inte lärs ut i grundutbildningen, så kallad vingglidning. Då ”skär” man sig nedåt i lufthavet med ena vingen snett nedåtpekande framför sig.

Min återkomst till jorden direkt efter urkopplingen inleddes med en spikrak kurs till nedflygningsområdet vid flygfältets motsatta ände. Där ska man gå in på ungefär trehundra meter, men jag kom in på kanske drygt femhundra meter. Återstoden av flygturen består alltså av minskning av höjden till tvåhundra meter innan man går in på medvindslinjen för att avsluta landningen.
Flygningen vid min nedkurvning kan väl mest beskrivas som en smörklick som far runt i en het stekpanna. Jag gled runt i svängarna nästan utan att luta planet (skeva). Varför utmana ödet när det har gått bra så här långt?

Jodå, min första ensamflygning år 1974 på Viareds flygfält väster om Borås gick bra. Flygdagboken visar att bogsertiden var bara tre minuter jämfört med 5-6 minuter då man är två i planet.
Bogsertiden vill man ha så kort som möjligt eftersom den är dyr. Snålheten kan bedra visheten om man kopplar ur för lågt och drattar ner på jorden utan att ha fångat en blåsa (uppvind).  Och får börja om från början….
Premiärturen ensam tog bara 8 minuter mot normala ca 15 minuter från 600 meters höjd vid utbildning (dubbelkommando). Så nog hade jag haft bråttom ner!


Bild: Segelflygdagbok (år 1974).
DK= Dubbelkommando (lärare med)
EK= Enkelkommando (spakar själv)

Fotnot: Banka på flygspråk betyder att skeva (luta) planet. Här skulle man kunna säga att mitt hjärtas tillstånd befann sig på ett lutande plan (jesses vad roligt det blev).

Med detta inlägg avslutar jag mina minnen från de första stapplande stegen i grundutbildningen.
Kanske jag återkommer med fler inlägg  om den fortsatta utbildningen, och friflygning med eget certifikat.

——————————————-

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *