Dennis Bar

2008.12.17

För att prova på sjömanslivet innan jag började utbilda mig till telegrafist tog jag hyra på ett par båtar. Den här berättelsen är från då jag tagit min första anställning på båten ARABRITT, som motorelev.. Året var 1962.

En förmiddag knackade det på min hyttdörr. En motorman kikade in och frågade om jag ville hänga med en sväng upp till stan. Jag lade ifrån mig Mickey Spillanedeckaren som jag haft med mig hemifrån och gjorde mig i ordning.
Vi låg i Antwerpen. Det var en solig dag, helg, och jag och en del av besättningen var lediga.
Vi gick genom hamnkvarteren upp mot de centrala delarna och grabbarna som jag slagit följe med berättade att vi skulle se på de imponerande kyrkorna i den vackra staden.

Några veckor tidigare hade jag mönstrat på ms Arabritt i Sundsvall. Det var min första resa som sjöman. Resan hade gått via Kielkanalen till Immingham i England. Jag hade tagit anställning som motorelev.
Som oerfaren kan man mönstra på som jungman, ekonomibiträde eller motorelev. Men det verkade inte som jag hade någon större fallenhet för att jobba med maskiner. Det enda förtroende jag fått av förstemaskinisten var att hålla i en näve trassel och torka olja hela dagarna.
Oväsendet i maskinrummet var fruktansvärt. När försten upptäckte att jag stoppat trassel i öronen plockade han bort tussarna och sa att jag måste vänja mig vid ljudet. Maskinisten tyckte däremot att jag tålde sjön bra trots krängningarna.
Eftersom fartyget var bara på några tusen ton hade den gungat rejält ner genom Östersjön. En lång nedåtvänd pil, som var löst upphängd på ett skott visade på en skala under hur fartyget krängde. Mitt roligaste nöje i maskinrummet var att se hur pilspetsen for fram och tillbaka längs skalan.

Mitt ute på Nordsjön tog sjösjukepillren som jag hade ätit hela tiden slut, men inte talat om för någon.
Arbetet blev en pina. Den ständiga lukten av olja förstärktes av sjösjukan. Jag tittade på klockan stup i ett och längtade hela tiden till nästa rast. På rasterna låg jag i min koj i sidoläge, bästa ställningen att lindra sjukan. Åt jag någon mat kom den genast upp.
Efter någon dag tyckte båtsmannen som var spanjor synd om mig och han berättade att man måste äta och spy, äta och spy tills maten sitter kvar. Och det funkade till slut.

Att karriär i maskin inte var något för mig stod klart redan när vi kommit ut på Nordsjön. Jag klagade på det enformiga jobbet med att bara få torka oljefläckar.
– OK, sade chiefen.  -Då får du titta på när en motorman plockar isär en oljeseparator. Den har skadats av något främmande litet vasst föremål som kommit in i oljan och skadat en mängd rostfria tallrikar som separatorn består av.
På durken travade motormannen upp hundratals med tallrikar. De var ungefär som en tre liters kastrull i storlek, var och en med ett unikt nummer instansat och ett unikt utseende.
Motormannen hade missuppfattat chiefen och trodde att jag skulle hjälpa till.
Han instruerade mig:
– Du ska inspektera tallrikarna. Ta en åt gången, leta noga efter skador. Dem lägger du i en hög, felfria i en annan.
Inspektionen tog flera timmar, noggrann som jag var. Motormannen hade gått undan och jobbade med annat under tiden.
När jag var klar hade jag fått ihop en hög med ungefär trettio skadade tallrikar. Jag tog hela högen i famnen, gick ut på akterdäck och singlade ut dem, en och en, ut mot öppna havet. De flög fantastiskt fint genom luften nästan som frisbees innan de störtade ner i kölvattnet och svallvågorna som propellern vispade upp.
Nöjd med mitt noggranna arbete gick jag tillbaks till maskinrummet och meddelade motormannen att arbetet var klart.
– Bra, sa han.
– Nu ska vi göra ett präktigt emballage av de skadade tallrikarna och vi  skickar dem till  reparation när vi kommer till Immingham.
Motormannen bleknade när jag berättade vad jag gjort. Han försvann från maskinrummet. Efter en stund kom maskinchefen, högröd i ansiktet Och sa bistert:
– Vet du vad du har ställt till med? Vet du hur mycket det här kommer att kosta rederiet? vände på klacken och gick.

Vid frukost i manskapsmässen nästa morgon kom chiefen in, pekade på mig och sa kort:
– Kom med.
V i gick ut på akterdäck. – Peka nu ut exakt var du stod igår när du slängde tallrikarna. Jag gjorde som han sa men förstod inte vad han var ute efter.
– OK, sa han.  – Nu sätter vi ett stort kryss här på relingen så att vi vet var vi ska börja när vi draggar Nordsjön. Och så brast han ut i gapskratt.
Resten av resan fick jag återgå till att torka oljefläckar med trassel.

När vi i sakta mak promenerat upp till Antwerpens centrala delar, sa den ene av ett tvillingpar som var motormän:
– Är man i Antwerpen måste man hälsa på Snus-Maja. Hon var en äldre dam som hade en mycket välförsedd tobaksaffär. Hos henne kunde man köpa svenskt snus. Därför var hon speciellt känd hos svenska sjömän.
– Nu är det hög tid att vi beser de vackra kyrkorna i denna vackra stad, tyckte någon i gänget när vi åter stod ute på gatan.
– Men eftersom solen gassar och vi är lite törstiga föreslår jag att vi först tar en öl och tittar på en annan sevärdhet, fortsatte han. Alla höll med.
Baren vi gick till låg bara något kvarter från Snus-Majas affär och diskret inne på en tvärgata. V i styrde stegen rakt till bardisken i halvdunklet. Jag lärde mig snabbt att här på kontinenten var det Heineken eller Tuborg som gällde. Vi beställde varsin öl och betalade.
Jag tittade mig omkring i lokalen. Kunderna här såg annorlunda ut jämfört med dem på barerna i Immingham. Där hade de bestått av unga och gamla, kvinnor och män. De hade pratat och skrattat.
Här var det dödstyst och alla stirrade på oss. Dessutom var det enbart kvinnor. Mina kompisar tyckte visst det var helt naturligt. De ägnade sig helt åt sina ölglas och småpratade med varandra. Men min blick flackade runt och spanade in den ena bruden efter den andra. Och jag fick blickar tillbaka. Förstod inte kompisarna att vi befann oss i paradiset?

Ölen trängde redan på så jag gick in genom toalettdörren som fanns i ett hörn av lokalen. Bakom mig hörde jag någon ropa till, men jag fortsatte in och var på väg att dra ner gylfen för att lätta på trycket när jag blev omringad av en sju, åtta brudar. Samtidigt hörde jag ett vrål från en matros vid dörren:
– UT!
Som genom ett trollslag flydde brudarna tillbaka in i lokalen. Matrosen gick fram till mig och frågade ilsket:  – Fattar du INGENTING?”
Han tog mig om axlarna och vi gick ut på gatan. De övriga grabbarna följde med.
Matrosen berättade att grabbarna hade bestämt att visa mig som var ny i sjömansyrket hur en transvestitbar såg ut. Men de hade inte räknat med att jag så snabbt skulle bli nödig.  – Man går aldrig in på en toalett på en transvestitbar, där finns män utklädda till kvinnor, förklarade han.Grabbarna hade blivit förskräckta när de upptäckt att jag var på väg mot toaletten och hade försökt stoppa mig.
Men ett antal transvestiter hann före.
– Nu går vi till en vanlig bar och tar en öl i lugn och ro, tyckte matrosen.

Det blev många barer den eftermiddagen, och jag många erfarenheter rikare. Jag förstod att jag måste våga fråga de mer erfarna sjömännen om saker och ting. Det där med att ”bese de vackra kyrkorna i den vackra staden”, det som jag tagit på allvar, var ju bara ett stående skämt.

———————————————

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Dennis Bar

  1. Christer Jonsson skriver:

    Hej Gösta
    Idag var mina barn hemma och hjälpte mig att gräva i trädgården. På nåt vis kom vi in på min fösta resa med M/S Neva 1967. Jag berättade för dom om Dennis bar. 1967 kunde man dansa där också. Det tog ju en stund innan vi fattade att det inte var tjejer. Men sen dansade vi och drack öl innan vi gick till Tatto Jack och skulle bli tatuerade. Vi var 4 stycken gröngölingar och jag var sist men då hade jag nyktrat till så pass att jag stod över.
    MVH
    Christer Jonsson

  2. Hej Christer!
    Tack för din kommentar, ja man blev helt plötsligt en erfarenhet rikare efter att ha besökt Dennis Bar.
    På den tiden talade man ju inte ens om transvestiter, Nu tack och lov betraktas de som vilka människor som helst.
    Mitt andra minne från Antwerpen var en fruktansvärd dimma en natt på väg tillbaka till båten mitt i natten.
    Vi gick vilse och det var helt dött ute. Inga bilar, inga människor. Öde gator åt alla håll. Byggnaderna omkring var mörka, alla hade gått och lagt sig.
    Vi blev oroliga, hur skulle vi hitta tillbaka?
    I en gatukorsning hittade vi en massa virke och skräp intill en vägg.
    Vi bar ut alltihop och lade alltihop mitt i korsningen. Tände en brasa och
    hoppades någon skulle ringa polisen.
    Inte då.
    Där stod vi. Ingen hjälp kom.

    Vi fortsatte irra omkring i en riktning som vi trodde gick ner mot hamnen.
    Bingo, vi såg fartyg som dök upp ur dimman. Därefter var det enkelt
    att leta vidare. Men det tog sin tid. Antwerpens hamn är ju inte direkt liten.

    Väl ombord minns jag att det blev ett rejält glas rom och därefter bingen.

    Vilket minne!

    hälsar/Gösta Singstrand

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *