Forskarna fortfarande eniga – vi finns inte!

Först publ. ca 2010

Om anekdotiska evidenser och anekdotiska existenser
För att en en forskare ska få sin upptäckt vetenskapligt erkänd måste ett krav ovillkorligen uppfyllas:
Experimentet ska kunna upprepas av andra fristående forskare och de ska få samma resultat.
Därom råder full enighet.

För ett bra tag sen, riktigt länge sedan faktiskt, tillverkade en anonym förmåga en mixtur, så kallad liv, av rena  grundämnen. Ingen har någonsin därefter i sina provrör kunnat upprepa försöket med samma resultat, det vill säga -skapa liv.

Enligt forskarsvärldens definition av hur upptäckter ska erkännas, har alltså denna okända förmågas upptäckt aldrig erkänts.
Liv finns inte. Vi finns inte. Strikt vetenskapligt betraktat.
Man kanske ändå kan hoppas på att vi finns så småningom. Forskningen har ändå kommit en bra bit på väg. Den är nu nära att tillverka syntetiskt liv.

I och för sig finns det en en gråzon, där man tvistar om man ska acceptera andras resultat eller inte. För att livet ändå ska gå vidare har man löst frågan genom att införa begreppet konsensus.
Med konsensus inom forskning menas exempelvis att om en majoritet av forskarna INTE anser att något är bevisat, så existerar upptäckten heller inte.
Att få en upptäckt erkänd är däremot svårare. Vi har många slående exempel i historien på detta. Förföljelse, isolering, i värsta fall avrättning har skett därför att samtidens etablissemang har känt sig trampad på tårna och dess auktoritet hotad. Så drastiskt är det inte idag, åtminstone i västvärlden.

Men inte långt ifrån. Vill någon forska i ett kontroversiellt ämne som på samma sätt kan hota exempelvis starka ekonomiska intressen, kan denne effektivt stoppas genom att nekas forskningsanslag.
Ett annat fult exempel är att förlöjliga och förringa ett forskningsresultat genom att sprida ryktet att det är fråga om en anekdotisk evidens, dvs bevis byggd på bl.a. hörsägen. Då kan man tyvärr starkt misstänka att rapporten inte ens lästs.
Ett tredje elegant sätt att hindra utveckling är att inte upprepa experimentet (och kanske förfina det) eftersom ett eventuellt positivt resultat kan gå emot egna intressen.
Ett exempel på detta: Docent Björn Lagerholm kunde  i slutet av 1980-talet ange  vilka  av sina patienter som var elkänsliga genom att konstatera frånvaro av mastceller i tagna biopsiprov av skadad hud i ansiktet. Lagerholm förpassades därför av etablissemanget omgående till glömskans garderober och han vägrade därefter göra några som helst uttalanden.
Mig veterligen har ingen seriöst vågat följa upp hans forskningsrön.

Läkare skall följa vetenskap och beprövad erfarenhet i sin yrkesutövning.  Elkänslighet är alltså ingen diagnos ur forskningssynpunkt. Läkarna riskerar sin läkarlegitimation om de hänvisar till beprövad erfarenhet i ett läkarintyg. De sitter alltså i rävsaxen och kan inte hjälpa till med intyg om att elsanering exempelvis behövs.

Hela livets existens handlar om anpassning , så kallad evolution (inklusive social-  teknisk utveckling). Forskare som försöker förhindra denna fantastiska process p.g.a. egna särintressen kallar jag för anekdotiska existenser De  finns ju egentligen inte – – –

Själv har jag fått den tvivelaktiga förmånen att bli överkänslig mot varierande elektriska och magnetiska fält, s.k. elkänslighet. Om detta fenomen råder konsensus. Elkänslighet existerar inte (det finns alltså forskningsresultat som påvisar elkänslighet, men den är i minoritet).

Jag finns inte bokstavligen talat i dubbel bemärkelse  enligt bevisföring ovan.
Jag ställer mej ändå frågan: Vem f-n är det då som skriver detta??

BU!

Det här inlägget finns under rubriken ELKÄNSLIGHET, se under SIDOR uppe till höger.

 


Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *