2013.01.08
Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.
Några år senare. Ruth och hennes bästis Ingeborg från Ytterocke gick en kväll hösten 1944 på bio i Kvitsle bygdegård. Framför dem i salongen satt två snygga killar. Full i sjutton sprätte flickorna sina hopskrynklade biobiljetter på var sin pojke de utsett, men träffade fel kille. Efter bion kom killarna skrattande fram till dem och kramade om var sin som de trodde beundrare. Men Ruth förklarade på finska att ammunitionen träffat fel, så de bytte helt enkelt pojkar.
Flickorna började i smyg träffa pojkarna som hade flytt från Lapplandskriget i Finland, via Torne älv och Haparanda. De tillhörde en grupp på tolv unga män som av svenska myndigheter blivit utplacerade i västra Jämtland som skogsarbetare. De blev tilldelade ett område vid Kvarnbodarna i skogarna en bit söder om Kvitsle. Olavis kamrat hette Veikko, en finsk brottarmästare. Så småningom ebbade mötena mellan Ingeborg och Veikko ut. Det blev inget förhållande mellan dem.
Mellan Olavi och Ruth hade det däremot tänt till ordentligt. Smygträffarna i fortsatte. Men de upptäcktes trots att de varit försiktiga. Det blev stor skandal i byn. Ruth fick av mamman omgående utegångsförbud. Det var en sak att Sverige tog emot krigsbarn, men att börja umgås med vuxna finska flyktingar var en annan.
Från och med denna dag berättar Ruth att mellan henne och alla andra d.v.s. familjen, grannar och vänner, bildades en som hon uttrycker det ”en grå vägg”. Utegångsförbudet och vad andra ansåg om henne struntade hon i och hon smet iväg närhelst hon kunde och träffade Olavi.
Pappa Johan tog ändå Ruth i försvar, han bjöd till och med in Olavi till Nytorp att fira jul med familjen, till mor Karins och en av de övriga systrarnas förtret.
Detta till trots kände mor Karin starkt för det finska folket under kriget. Hon var passiv medlem i lottakåren och tillhörde en syjunta som skickade handstickat och annat till Finland. Karin hade fått tyg av lärarinnan i byn och av tyget sydde hon en fin klänning till Ruth. Hon tyckte mycket om klänningen. En dag var den försvunnen.
En annan gång hade Ruth själv stickat ett par vantar som hon var stolt över. Mor Karin sa att de var så fula att Ruth inte ens fick ha dem när hon hämtade ved. Också dessa vantar och andra kläder i huset försvann. Mor Karin sa helt kort att det hade åkt till Finland om någon undrade vart ett visst klädesplagg eller något annat tagit vägen.
Mellan Ruth och Olavi utvecklades en stark vänskap, och ”vilden från de finska skogarna” var förtjust i att de förstod varandra. Ruth hade ju redan grunderna i finska språket. Olavi var en mycket skojfrisk och företagsam människa som Ruth föll för. Han lärde sig också svenska snabbt.
Skogarna där den finska 12-mannagruppen hade avverkning tillhörde Bröderna Paulsson (eller Nestor & Jon Nilsson, Ruth kommer inte ihåg riktigt här), som då blev deras arbetsgivare.
Kvitternser på likvider för utförda arbeten undertecknade av min far Olavi Juntunen. Kvittona har jag fått av Monica Arno som har letat fram dem ur sin pappas (då skogsägaren) arkiv!
Monica gav sig till känna av då jag besökte en konstutställning i Kvitsle sommaren 2017 och fick frågan vilka rötter jag hade i bygden. Jag berättade då om min bakgrund och nämnde att min far jobbat som skogsarbetare här på 40-talet.
Här kan man tala om tilfälligheter….
Olavi kom på att om han kapade bort den yttersta stämplade biten på timmerstockarna efter att de hade räknats kunde timret vid nästa avstämpling räknas på nytt. På så vis kunde han inkassera dubbla löner för samma timmer. Det här var förstås bedrägeri, men för en före detta minröjare vid fronten som sett de flesta av sina kamrater sprängas i luften var detta en bagatell. Ruth blev en aning orolig men sa inget när han glatt berättade om hur lätt det var att tjäna extrapengar.
Bedrägeriet upptäcktes på våren av skogsägaren när snön smälte och stockändarna kom fram. Men det blev ändå inga efterräkningar.
En dag bjöds Ruth in på kaffe av skogsägarens fru. Hon berättade triumferande om bedrägeriet i tron att Ruth inget vetat. Eftersom Olavi redan hade berättat allt hade hon inga kommentarer att ge, till skogsägarfruns besvikelse.
Inlägget ingår i En Halvfinnes Memoarer under SIDA till höger.