1 Bättre sent än aldrig

2013.01.02

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Vi sitter i en husbil på en parkering med utsikt över havet en vacker augustidag 2006. På affären har jag köpt en burk surströmming, mandelpotatis, gul och röd lök, tunnbröd, öl, mineralvatten, en burk gräddfil och riktigt smör. Potatisen kokar på gasolköket och papperstallrikar är framdukade.

Vi har aldrig dragit jämnt. Det enda vi varit överens om under alla år har varit att vi inte varit ense om det mesta. Nån gång då vi pratade på telefon slutade det inte sällan att någon av oss lagt på luren i rena ilskan.
Under senare år har vi väl ändå försökt acceptera varandra som vi är.

Vi var båda nog lite spända på hur det här mötet skulle gå. Det var första gången det bara var vi två.
Vi hade en hel eftermiddag framför oss. Men förutsättningarna var de bästa. Vackert väder, fin utsikt,surströmming som hon älskade, samt inte minst, vi hade gott om tid. Under åkturen till havet hade hon anat att detta tillfälle var något speciellt. Hon nämnde att hon ville prata med mej om en sak som hon hade haft dåligt samvet för hela livet.
Mina frågor handlade mest om min far, som jag visste mycket lite om. De gånger jag försökt få fram några nyanserade bilder om honom blev alltid deprimerande. Jag har aldrig fått det att gå ihop. Varför gifte hon sig med honom om han var så svår? Att mor Ruth kan stå på egna ben har hon ju visat genom åren. Denna gång ville jag höra allt. Från början.

Hon talade i sex timmar nästan oavbrutet. Vi pausade någon enstaka gång för kaffe och mellanmål. Hennes ögon var frånvarande och märkte nog aldrig att jag gjorde anteckningar i ett block som jag diskret höll i knäna, så intensivt gick hon in i minnena.

Visst kan jag anklaga mig för att jag borde ha gjort den här träffen för länge sedan. Men det hjälper ju inte, inte gjort är inte gjort. Jag får trösta mig själv. Bättre sent än aldrig.
Året därpå dog mamma.

Det har blivit ganska många berättelser här på bloggen om mitt händelserika liv (se länkar till höger under SIDOR). En av mina ungar sa till mej en gång:
– Det känns lite konstigt att läsa om ditt liv på bloggen. Varför har du inte berättat för oss?
– Ja, svarade jag, – handen på hjärtat så har ni nog varit for unga eller ointresserade.
-J o, det är nog sant, erkände han.

Nu fortsätter jag på samma tema, men börjar ordentligt från början. Syftet är alltså i första hand att likt Fantomen vidarebefordra min ”krönika” till mina barn om/när dom får tid läsa.
Det är ju moderna tider. Att prata direkt med varandra som jag till sist gjorde med min mor, det sättet kanske blir alltmer sällsynt i framtiden.

Nästa inlägg i serien

——————————————

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *