2013.01.26
Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.
Det var helt naturligt för mig att bo hos Kalle och Ada. När vi ritade farsdagskort i skolan ville jag skriva Till Kalle, men fröken sa att det skulle stå Till Far. Och så fick det bli. Men jag tyckte inte det kändes rätt. Det var ju Kalle som skulle få kortet.
Olavi, min far, hade ändå inte helt försvunnit. Första minnet av honom var när han kom till Norrgård och gav mig ett dragspel, ett litet durspel. Han var mer som en snäll farbror som gav mig en present.
Kerstin hade fått en lillasyster, Nancy. Tillsammans uppträdde Nancy och jag på Stenhammaren på en barnfest. Hon sjöng Blinka Lilla Stjärna samtidigt som jag spelade Gubben Noa. Succén var given. Dagen efter stod i Östersunds-Posten att en liten finsk pojke spelat på ett stort dragspel. Officiella framträdanden undanbad jag mig därefter.
En sommardag hörde jag någon försiktigt ropa mitt namn från bygatan, bakom en berså’. Min pappa, Olavi! Han kom ibland åkandes på en motorcykel Svalan och hälsade på. Nu frågade han om jag ville åka med på en tur.
Han hade börjat om på nytt med en kvinna som hette Maja. Med henne hade han ett litet jordbruk i Alsen, någon mil mot Östersund till. Dit åkte vi.
Jag minns inte så mycket av händelsen mer än att vi badade bastu och att han var väldigt glad att se mig. I bastun fick jag smaka på en kapsyl vodka. Oj, vad spännande. Morbror Kalle drack aldrig något starkare än en pilsner, och då endast när hästhandlaren kom på besök.
Om det var samma kväll eller dagen efter, jag minns inte vilket, kom polisen och hämtade mig. Jag fick åka polisbil tillbaka till Mattmar.
Så här efteråt förstår jag hur förtvivlade Ada och Kalle måste-ha varit när jag plötsligt bara försvann från gården. Men då var episoden bara spännande och rolig för mig. Men varför frågade inte Olavi Ada eller Kalle om att få ta med mig på en åktur? Skulle han i så fall ha fått ett nej?
Jag sitter på Olavis motorcykel Svalan
Min riktiga mamma Ruth kom säkert och hälsade på flera gånger under de år jag bodde i Mattmar, men jag kommer ihåg bara ett tillfälle. Den gången satt vi ensamma en stund, bara hon och jag, i det lilla vardagsrummet. I hennes knä frågade jag om jag fick se hennes bröst och känna på dem. Hon skrattade till något förvånad, men visst fick jag det. Hon var ju min riktiga mamma, och jag tyckte väl att jag hade mina rättigheter. Att fråga Ada om en sådan sak var fullständigt otänkbar.
Min lillebror Folke var också med vid detta besök, men honom såg jag inte mycket av och brydde mig inte heller. Så fort han kom på tal hos vuxna fick jag alltid höra hur mörkhårig och vacker pojke han var med så långa charmiga ögonfransar. Istället gick jag för att leka med min bästa kamrat Anny i granngården. Först hittade jag henne inte, men föräldrarna sa att hon nog var i sin lekstuga. Jag fann henne därinne vid fönstret intill det lilla bordet och såg lite konstig ut. Hon ville inte leka med mig. Efter en liten stund prasslade det till under en papplåda i ett hörn och Folke kröp ut.
Jag har aldrig förlåtit honom för att han med sitt mörka hår och sina långa ögonfransar stal min bästa kompis som jag nog var lite betuttad i. Det var en av de få gånger jag blivit riktigt svartsjuk.
Dagarna och kvällarna kunde bli långa i Norrland på landsbygden. speciellt för barn när snöoväder eller köld satte stopp för att vara utomhus. På radion fanns bara Barnens Brevlåda med Sven Jerring på torsdagskvällarna.
Ada tyckte om att lösa korsord och läsa veckotidningar, speciellt Allers. När hon märkte att jag var sysslolös tog hon mig i famn och läste serier ur tidningen högt för mig. Hon berättade om hur bokstäver bildade ord och meningar. På så vis blev .jag läskunnig tidigt och fick börja skolan när jag var sex år.
När det var dags att börja gick jag stolt som en tupp själv över landsvägen till skolgården och in i skolan. Men i ett avseende var jag nog inte helt skolmogen ändå. Smilande människor i vita rockar mötte som skulle vaccinera barnen. Skräckslagen rusade jag hem och sökte skydd hos Ada. Hon följde mig tillbaka och såg till att det inte blev någon vaccination. Den skedde först året därefter, men då var det inga problem eftersom jag var beredd.
I övrigt gick skolgången i första och andra klass bra. Jag höll jämn takt med mina klasskamrater trots åldersskillnaden.
——————————————