8 Återföreningen

2013.02.05

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

En vårdag år 1954. Jag var 8 år och skulle börja tredje klass till hösten. Ada tog mig i sin famn och frågade om jag längtade mycket efter min mamma och lillebror. Frågan förvånade mig lite, hon hade aldrig ställt den frågan förr. Tonfallet blev också lite annorlunda när hon frågade en gång till:
– Men n0g längtar du väl ibland efter dem? Kanske ofta till och med?
I det ögonblicket kände jag att jag nog faktiskt borde längta efter dem. Det låg liksom i luften. Jag nickade. Mitt liv hade hittills varit att bo hos Ada och Kalle. Men jag litade på Ada. Nu var frågan ställd och jag:började fundera. Vi bestämde tillsammans att jag skulle flytta till mamma och Folke.

Något år innan hade Kerstin tagitt med mig på tåget från Mattmar till EnsilIre för att hälsa på hos mamma och Folke några dagar. Mamma var hushållerska hos Ture som var blind och ensamstående. De bodde i en liten stuga med ett rum och kök i skogen i utkanten av byn. På norrsidan huset låg ett litet förfallet uthus som inrymde ved, verktyg, höns och några kalkoner. Vatten hämtades i hinkar från en kallkälla längre in i skogen med hjälp av ett ok över axlarna.
Jag fick hjälpa till med vattenhämtningen och lite av varje. En lätt syssla var att ligga på marken, spana upp i skyn och varna rör hökar som kunde slå till när som helst när hönsen gick fritt ute på gården. Kalkonerna var inhägnade, men man fick passa sig så de inte gav en ett tjuvnyp om man stod för nära stängslet.
Livet här var helt annorlunda. Adas och Kalles lugn fanns inte här. Nej, gjorde man något dumt fick man minsann veta det. Kerstin blev förskräckt när jag åkte på dask med en toffel efter att ha gjort något tokigt. Kerstin har aldrig glömt den händelsen.

Som förberedelse rör min flyttning sade Ruth upp sig hos den blinde mannen och flyttade till ett rum hos grannarna Hildur och Axel. Ruth hade-fått jobb som baderska på Hallsta skola i grannbyn fredagskvällar och lördag. Inkomsten var 100 kr i månaden.

Ruth berättar att samma dag som jag flyttade dit rymde jag till skogs. Jag ville tillbaka till Ada.
– Visst tår du det, sa mamma, men fortsatte:
– Gör du det får du aldrig se din mamma och bror mer.
Jag stannade.
När mamma berättar detta i husbilen på västkusten en vacker sommardag 2006 förklarar hon att orden var de enda vapen hon hade att sätta emot. Själv minns jag inget av händelsen.

Nu bodde vi alltså tre personer i ett enda litet rum på cirka femton kvadratmeter. Rummet bestod av en vedspis, vedlår, en liten bänk, ett köksbord och en soffa. Med ryggstödet uppfällt bildade den en säng, och under den kunde man dra fram ännu  en att fälla upp. På nätterna låg Folke och jag skavfötters i den ena, och morsan i den andra.
Jag började i tredje klass på Hallsta skola, och Folke i första.

Lönen som baderska gick inte att leva på. Ruth investerade i en Knittax stickmaskin. Hon lärde sig sticka framför allt arbetssockor som hon sålde till grannar. Till oss kunde hon sticka en hel tröja bara på något dygn. Men oväsendet från stickmaskinen var inte roligt. Hon hade den på köksbordet när hon arbetade, och snett under låg vi pojkar och försökte sova när hon ibland höll på långt in på nätterna.

Jag föll snart in i det nya levnadssättet, som mer liknade att åka berg- och dalbana. Oftast hade vi väldigt roligt tillsammans. Mamma var ung och hade leksinnet kvar. Men det hände att vi pojkar fick gå ut i skogen och själva välja ut björkris som vi skulle tå stryk med när vi gjort något ofog. Det var stryk på bara stjärten med byxorna neddragna, liggande över mammas knän. En dag när hon hade tvättat och hängt ut den på strecket upptäckte vi att tvätten hade frusit och var stel. Det gick alltså utmärkt att kasta handdukarna och annan tvätt som tefat i luften. När det var dags för bestraffning kom pojken på gården, vår något yngre lekkamrat, och som också varit med i leken, och ville hjälpa mamma att slå oss med riset. Men det fick han inte.

Livet som ensamstående mamma var tuff. Friare kom då och då och ville ha sällskap. Ett sätt att försöka vinna Ruths hjärta var via oss pojkar. Vi ville också att det skulle bli något, vi saknade en far. De flesta var oförargljga och vänliga. En man kom en vinterkväll åkandes på en spark. På den hade han bundit fast en drickaback. Han åkte ut i stort sett med huvudet före när Ruth upptäckte att backen var full med pilsner.

Så kom Ole. Han var från Tromsö och skogshuggare. Han hade fått jobb i skogen åt en bonde i Boltjärn några kilometer från Ensillre. I avtalet ingick en liten stuga med ett rum och kök. Dit flyttade vi alla fyra så småningom,

Äntligen började livet bli något sånär normalt. Boltjärn kryllade av barn i vår ålder och vi fick många lekkamrater.
En dag strax efter att vi flyttat till byn fick mamma en liten diskret vaming från en gammal farbror i byn.
-Se till att du fostrar dina pojkar ordentligt. Om någonting otrevligt skulle hända i byn kan du vara säker på att de kommer att få skulden.
Mamma förstod, Visserligen talade mamma, Folke och jag svenska men vi hade finskt efternamn. Dessutom var hon frånskild och bodde ihop med en norrman.
Synnerligen misstänkt i en liten by långt ute på landsbygden. Men vi pojkar visste inget om varningen. Vi spelade fotboll, hoppade höjd, lekte kurragömma,byggde kojor i skogen och mycket annat.

En glad tid i Boltjärn. Jag och brorsan fjärde och femte från höger.

Fortsättning

——————————-

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *