2013.03.05
Inlägget ingår i serien MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.
Genom kommunens försorg hade jag fått börja realskolan i Ånge. Eftersom vi hade dåligt ställt betalade den mina skolböcker som jag fick hämta ut på bokhandeln. På lördagarna, femdagarsveckan var ännu inte införd, gick jag till rektorn och kvitterade ut fem kronor i veckopeng. Det var alltid pinsamt och jag såg noga till att ingen skolkamrat såg mig när jag gick dit.
Mamma fortsatte att ge oss stryk när hon tyckte att det behövdes. Jag har funderat på varför hon slog oss, men jag tror det var det enda maktmedel som fungerade för att tukta oss. Den gamla mannens varning i Boltjärn hade hon tagit på fullt allvar. Hon var fortfarande starkast fysiskt sett men mentalt var vi minst lika tjuriga som hon. Hon gick över till ny teknik. Istället för björkris fick vi stryk med en ny grön mattpiska av plast. Folke och jag hatade den mattpiskan så infernaliskt att jag lyckades lirka in den i en liten springa vid taket i förstugan så den ramlade ner i en mellanvägg. Där ligger den än idag.
Agan slutade när realskrivningarna närmade sig. Jag hade blivit fysiskt starkare än hon. Dessutom sa jag ifrån att hädanefter måste jag ha studiero, annars blir det ingen realexamen. Hotet tog skruv. Att ta realen var något stort för vår släkt på den tiden. Mamma längtade efter den dag då hon kunde säga att hennes son tagit realexamen.
Planerna för min egen framtid började ta form. Att jag skulle bli telegrafist var självklar, men frågan var hur. I en tidning annonserades att örlogsflottan sökte ungdomar till en lång rad yrken, bland annat telegrafister. Minimiåldern var sexton år och det hade jag nyss fyllt. Årets antagningar visade sig redan vara gjorda, så jag skulle ändå bli tvungen vänta ett år.
Arvid tyckte inte jag skulle vara ledsen. Han föreslog istället att om jag nu var så intresserad av sjön, varför inte gå ut några månader och prova på. När han sa att undre gränsen för att gå till sjöss var femton år, blev jag eld och lågor. Men han tillade att då måste målsman godkänna först, det vill säga min mamma.
En kväll när hon var på ovanligt gott humör tog Arvid och jag upp ämnet.
– Aldrig i livet, sa mamma.
– Det är klart att grabbarna ska få gå till sjöss om dom vill det, tyckte Arvid – och dessutom så ger livet där en väldigt bra uppfostran fortsatte han, skrattade glatt och slog sig på knäna.
Mamma blev nervös och jag såg hur hon tvekade, men svarade till slut ja. Arvid hade verkligen gått hem hos vår lilla familj med sitt trygga sätt och goda omdöme. Men det här ämnet hade verkligen satt hennes tillit till Arvid på ett svårt prov.
Arvid, Ruth och lillsyrran.
Realskrivningarna var över och jag hade klarat mig. Examensdagen firade vi i vår lilla stuga och det kom några gratulanter. En okänd kvinna kom också. Hon satte sig bland de andra vid köksbordet och gjorde anteckningar i ett block. Jag märkte henne knappast. Mamma berättade senare att den okända var från kommunen och skulle kontrollera att Arvid inte bodde hos oss. Mamma hade nämligen socialbidrag. Hon tyckte att det var en synnerligen olämplig dag att kontrollera sådant på.
Gäster vid kaffebordet
Realexamen
Livet lekte.
Jag köpte ett kastspö, några fiskedrag och tog tåget direkt till moster Ada i Mattmar på min första semester. Kopplade av och kände mig fri.
Ada och jag satt som i gamla tider vid köksbordet på Norrgård, småpratade och läste veckotidningar. Pelargoniorna i fönstret doftade som de skulle och utsikten över fjällen var densamma. Men ute på gården hade allt krympt lite. Rönnbärsträden i bersån där jag brukade klättra var mindre, likaså källarbacken bakom gammalstugan. Men det var nog jag som hade vuxit.
Ada var också lite förändrad. Jag tyckte att hon pratade alldeles för mycket om sitt barnbarn Bernt och Ulf, en pojke från södra Sverige och som brukade vara sommarbarn på Norrgård. Jag kände först ett stygn av svartsjuka, det var ju mig hon skulle koncentrera sig på. Jag förstod ändå när jag tänkte efter att Ada hade ett stort hjärta och att fler än bara jag rymdes där.
Nere vid vassruggarna i bäcken som rann ut i Mattmartjärnen gjorde jag en dag några kast med kastspöt. Ingenting hände. Jag kastade några gånger till. Plötsligt exploderade vattnet framför mig i en kaskad, spöet böjde sig så våldsamt nedåt att det gick av på mitten med ett brak. Veven till rullen lossnade och flög i en vid båge och hamnade någonstans i vassen.När vattenytan lugnade sig flöt linan där utan drag. Det var den största fisk jag någonsin inte fått. Det var säkert Mattmartjärnens största gammalgädda som förstörde spöet och snodde draget.
——————————————-