12 Ödets kringelikrokar

2013.04.10

Inlägget ingår i serien MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Efter uppväxten i Jämtland och Medelpad var jag några år till sjöss. Om den tiden har jag beskrivit ganska utförligt, se länken till höger, Till sjöss!
För många var några år på sjön en tid av äventyr jämfört med  sjömän nuförtiden. Då samlade man på sig erfarenheter och fick kanske en vidgad livssyn som inte var alla förunnad. Numera är sjöpassen korta med regelbundna semestrar iland, ett liv som lättare kan inkludera ett familjeliv.
Några förblir sjön trogen livet ut. Men många, även jag, insåg så småningom att det inte är något normalt liv. Man försakar mycket. Jag hade bestämt mig för att investera pengarna som jag sparat (på tankbåtar kan man spara, liggetiden i hamn är mycket kort) ihop till något vettigt. Det blev utbildning. Teknis i Borås åren 1967-1969.

Våren 1969.
Helt inställd på att efter avslutad utbildning tvingas flytta till Västerås och ”göra motstånd” på Asea,  Borås var ju en utpräglad textilstad.
Arbetsförmedlaren som besökte skolan inför examen informerade om att det var stor efterfrågan på mejerister. Mejerister?


Vi skulle få omskolningsbidrag om vi sökte mejeristutbildning.
Han blev inte populär. Vi var snart klara som ingenjörer på tele svagström. En klasskamrat räckte upp handen och frågade:
– För ungefär två år sedan övertalade arbetsförmedlingen mig att omskola mig från ambulansförare till ingenjör inom el. När jag nu är klar tycker ni att jag ska bli mejerist. Kan vi inte hoppa över det där med mejerist och du redan nu talar om för mig vad du kommer att rekommendera mig nästa gång vi ses?
Arbetsförmedlaren framme vid katedern blev pionröd i ansiktet och hela klassen skrattade. Mannen avslutade informationen med att välkomna oss till AF på Österlånggatan där vi skulle få använda AF:s telefoner hur mycket vi ville om vi ville ringa företag och söka jobb. Med andra ord: Vi skulle få göra arbetsförmedlarnas jobb också. På deras arbetsplats!

Examen på Sven Eriksonskolan, ”Teknis”, i Borås 1969.

Någon dag senare gick jag till AF och bad om att få låna en telefon som utlovats. Efter diskussioner i korridoren bland förmedlarna fick en tjänsteman motvilligt lämna sitt rum. Jag satte mig vid hans skrivbord och ringde några samtal samtidigt som han stod utanför i korridoren och blängde irriterat på mig.
Det var första och sista gången i mitt liv jag besökte arbetsförmedlingen.

Någon dag senare slog nämligen ödet till.
I Borås Tidning annonserades ’Televerket söker teleingenjör, gärna nyexaminerad”. -Gärna nyexaminerad… jo, det stod faktiskt så. Otroligt!
Jag  rusade till telekontoret på Pansargatan i södra änden av stan med tidningen under armen. Lade annonsen på personalchef Åke Hiltons skrivbord och sa att jag skulle ha jobbet.
Det fanns naturligtvis fler sökande, fick jag veta.
Efter en anställningsintervju blev det väntan på besked.

För ovanlighetens skull tog jag en joggingrunda runt Kyperedssjön tidigt en söndagsmorgon. Jag var ensam i elljusspåret men mötte efter halva sträckan en annan joggare. Det var personalchefen på Televerket. Vi stirrade på varandra några ögonblick, sen sa han:
– Jasså, Singstrand sköter hälsan också.
I det ögonblicket förstod jag att jag skulle bli ”telefonare” .


Min blivande fru mötte jag i Brämhult när jag hyrde rum hos Fru Algers på Källgatan inför skolstarten två år tidigare. Mia som läste till förskollärare hyrde också rum hos fru Algers.
Pingsten 1969 gifte vi oss i Bosjökloster i Skåne. Hon fick jobb på Parkgårdens daghem i Borås, jag på Televerket. Vi flyttade till en lägenhet på Hässleholmen.

Februari 1971 föddes Johan efter många försök. Det var först när vi gett upp hoppet och hade skaffat den vita katten Liselotte som Mia blev gravid. Typisk psykisk blockering, tyckte läkarna som menade att fenomenet var vanligt. -Tänk på annat, så löser det sig, löd deras råd.  Faktiskt fungerade det rådet perfekt för oss.
Samma höst frågade en kollega till mig som samtidigt blivit anställd om jag ville köpa tomt i Kinna. Han hade bokat en och det fanns även en ledig till mig.
– Jag har inga pengar att köpa hus för sa jag, men han förklarade att inte behöver man ha det. – Det går att låna till allt om man kan ordna borgenärer.
Mias faster Ingeborg i Svalöv skrev på. Den tjugoförsta november 1971 levererades det fabriksfärdiga huset från fabriken. Första december samma år flyttade vi in i vårt eget hus i Kinna.
Här kan man verkligen tala om nyckelfärdig leverans.

På några få år hade jag blivit stadgad: Utbildning till ett liv på land, fast anställning,fru, barn och villa.
Jösses!

Functurahuset (Årets Hus 1970) kom på fyra lastbilar den 21 nov 1971. Skruvades ihop, el mm kopplades på vinden mellan sektionerna,  utomhus lite täckplåtar och stuprännor. Den 1 dec samma år, dvs efter 10 dar, flyttade vi in. Rekord?

Huset var komplett med överlägsen värmeteknik. Källaren var helt oinredd med drivis och snö som låg kvar. Där planerade vi att själva göra två uthyrningsrum, bastu, hobbyrum. Det tog några år innan det blev klart.

Det här är sista inlägget i En Halvfinnes Memoarer. Mellan 1962 och 1967 var jag på sjön, och om den tiden har jag utförligt skrivit om separat. Du hittar länken Till Sjöss! till höger under SIDOR.
I skrivande stund (april 2017) har jag inga direkta planer på att skriva vidare på memoarerna. Men vem vet.

————————————

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *