9 Boltjärn

2013.02.13

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se  under SIDOR till höger.

Efter att ha bott i Mattmar hos moster Ada och Kalle i flera år hade jag nu återförenats med mamma och min bror.
Mamma ställde alltid upp för oss och hon lät oss göra misstag. En sensommarkväll ville Folke och jag ut och speja. Äppeltjuvar hade varit i farten i grannarnas trädgårdar några kvällar. Vi ville gå ut i mörkret,  kanske lite för att utmana ödet och se vad som kunde hända. Vi träffade några andra barn i byn som också var ute i samma ärende. Men att palla äpplen var helt främmande för oss. Det måste ha varit andra från en grannby som varit framme.

Under sommaren hade vi och lekkamraterna i byn timrat en koja med brutet tak av vissna smågranar nere vid bäcken bakom byn, och lagt mycket arbete på att dreva mellanrummen med mossa och inreda riktigt snyggt. Där hade vi hållit till på fritiden. Men en dag var kojan plundrad, vräkt på ände och sönderslagen. Ingen från vår by skulle kunna göra något sådant. Nu anade vi att samma missdådare var i farten igen som äppeltjuvar.
Vi stod och pratade i mörkret intill staketet till en villaträdgård på bygatan när något mörkt kom rusande mot oss.
– Nu har jag er! skrek en röst.
Vi kände igen den. Det var bonden Hugo Persson, vår hyresvärd, som  kom ångande mot oss.
Situationen var overklig. Hugo var allmänt känd som en toffelhjälte under sin finska fru Helen. Hon höll stenhårt regemente på Hugos gård. Styvbarnen Ragny och Ragnar fick sällan leka med oss, de hade alltid sina sysslor att sköta. Hugo var däremot timid, lågmäld och körde en Vauxhall Victor som var ett något udda bilmärke. Men nu kom han rusande mot oss som en furie, skrek och flaxade med armarna.
Vi barn skingrades skräckslagna åt alla håll. Folke och jag sprang bygatan ner i full karriär och ut på en äng med Hugo tätt bakom. Folke sprang först och vek av mot vänster snett mot vår stuga.
När Hugo precis skulle fånga in mig upptäckte jag en åkerharv rakt framför i det höga gräset. Jag gjorde ett jättehopp över, men Hugo föll. Det blev dödstyst bakom mig.
Uppskakade berättade vi för mamma vad som hänt när vi kom hem. Hon trodde oss inte när vi sa att vi visst inte pallat frukt. Hon tyckte att vi fick oss en läxa.
Det var enda gången vi pojkar blev misstänkta för ofog i byn. Men det blev aldrig några efterräkningar.

Mina lekkamrater i Boltjärn. Bilden togs när tvillingarna Ragny och Ragnar fyllde 13 år. Fr. vänster bak: Rolf Löfgen, Bobo och Margareta Leander och Ragny kristoffersson. Under tvillingarna (?) Monika och Maud), Gösta (dvs jag) och troligen Ragnar Kristoffersson halvskymd. Främre raden okända namn men flickan är Bobos och margaretas lillasyster. Min lillebror Folke skymtar längst ut till höger om jag ser rätt.

Här en bild till från samma tillfälle, men en saknas.

Vid byns utkant byggdes ett nytt kraftverk. Man dämde upp Ljungan, schaktade en ny djup kanal och ändrade älvens flöde. Den lilla tjärnen som hörde till byn försvann. På den hade vi åkt skridskor vintertid. Istället fick vi en spännande kanal att bada i sommartid.
Åke, en äldre kamrat, hade byggt en flotte och förankrat den mitt ute i kanalen där djupet var åtta meter. Avundsjuka satt vi småungar vid kanalens branta stenlagda kant och såg på när de äldre ungdomarna simmade ut till flotten, dök och hade roligt. Någon kom på att vi småttingar kunde kränga på oss luftfyllda innerslangar till cykelhjul som ett kors över bröstet så vi också kunde sprattla ut i kanalen. Successivt släppte vi ut luften och lärde oss på så sätt att simma.
Självklart vågade vi inte berätta för mamma vad vi höll på med, men hon svimmade nästan när hon på omvägar fick höra vad som pågick. Men då hade vi redan lärt oss simma, så vi fick fortsätta bada i kanalen.

I februari 1958 fick vi en lillasyster. Glädjen stod högt i tak. Folke och jag lekte doktor med munskydd och klädnypa för näsan när vi skötte om och bytte på det lilla knytet som låg på strykbrädan som fick vara skötbord.

Men förhållandet mellan Ole och Ruth var inte bra. Det blev allt sämre. De kunde ryka ihop och slåss medan vi pojkar försökte gå emellan. Vid ett tillfälle slängde Ole i raseri min skivspelare i väggen så den gick i småbitar. Jag hade fått skivspelaren av honom.
Jag hade två skivor. Den ena var en barnskiva med Kalle Anka och Musse Pigg. Den andra var Rock Around the Clock med Bill Hailey. Den senare hade jag spelat så mycket att Folke tyckte att det var bra att skivspelaren blev sönderslagen. Jag däremot blev mycket ledsen, sopade ihop bitarna av skivspelaren och gömde dem som en liten skatt under en stor sten i skogen.

En dag kom några män från kommunen och meddelade att vi barn skulle få nytt hem hos andra. Mamma totalvägrade. Hon hade ingen tanke på att släppa sina barn ifrån sig.
Situationen blev kritisk men den löste sig ändå på ett oväntat sätt. Ole hade stått bredvid och bara lyssnat hela tiden. Han gick in i stugan, packade några väskor och följde med i bilen när den åkte iväg.
Krisen var över, men ett nytt dök genast upp. Vi blev uppsagda från stugan därför att den hade följt med Oles avtal med Hugo markägaren. Och nu var Ole borta.
Mamma hade en gång tidigare varit med om att mannen i hennes liv försvunnit. Men den här gången gick det nog som hon ville, även om det var till priset av att vi blev hemlösa.

Nästa avsnitt

—————————————–

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *