Kingston, Jamaica Del 1

Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under rubriken SIDOR till höger.

Fartygsklarering

Teleskolan Kalmar avklarad och  med telegrafistcertet på fickan mönstrade jag på m/s Vegaland i Uddevalla hamn sommaren 1965.
Båten hade sanerats från ohyra och det  var kaos ombord.  Allt i radiohytten hade rivits ur från skåp, hyllor, skrivbord, och låg i drivor på golvet huller om buller. Sanerarna hade inte missat några skrymslen.
Det tog mig flera veckor att rensa upp och städa samtidigt som fartyget stävade mot Kanada där vi skulle göra första lastningen inför långresan till Australien.

När vi närmade oss den amerikanska östkusten frågade kaptenen om jag hade alla clearingpapper klara och hur mycket pengar besättningen ville ha när vi kom till hamn.
Panik. Inte haft en tanke på detta. Det blev ett hektiskt dygn för mig, ny som jag var. Men det reddde upp sig. En nyttig läxa.
Vi besökte några hamnar till på USA:s östkust, bla. New York och Boston. Pappersarbetet fortsatte förfölja mej. Inte hade vi lärt oss något av det här på teleskolan! Men jag blev varmare i kläderna inför varje hamn vi kom till.
Apropå varm, en dag när jag tog mej tid att ta en kafferast i dagrummet påpekade en styrman att, – är du inte lite väl varm i den där koftan?
Jag blev ställd och generad. Jag såg mig omkring och märkte att alla var klädda i shorts och kortärmad skjorta. Själv hade jag haft samma kläder på mig från första dan i Uddevalla.
Jag hade gått så infernaliskt upp i mitt arbete med alla papper, rensa radiohytten, lära känna sändaren och mottagaren osv att jag glömt bort min omgivning. Förstod att jag måste lugna ner mej. Koftan och kläderna byttes mot sånt som passar på värmen.

Efter att ha lämnat Charleston närmade vi nu oss huvudstaden Kingston på Jamaica för en sista lastning inför långresan till Australien.
Det var en lätt disig morgon när vi stävade in i bukten. Där låg redan flera fartyg som anlänt under natten till ankars på redden utanför hamnen. Vanligen lägger fartyg direkt vid kaj, men här gällde fortfarande den gamla regeln. Förr i tiden kunde det hända att ett fartyg hade pest ombord, och därför fick fartyg vackert vänta utanför hamn innan de blev inspekterade och förklarade smittfria.

Min vana trogen när vi nu närmade oss en ny hamn hade jag lyssnat på den vanliga radions FM-band. När den kunde ta in en lokal station visste jag att vi inte hade långt kvar.
Denna morgon hörde jag musik jag aldrig hört förut. Den var rent fantastisk, långsam men otroligt rytmiskt och med ett sugande gung. Nästan alla stationer jag fick in hade samma sorts musik. Min Philips transistorradio hade ett trähölje som återgav bastonerna helt ljuvligt. Det var först flera år senare som reggaemusiken skulle erövra Europa och resten av världen.

Efter ankring såg vi att det ena fartyget efter det andra lättade ankar och styrde in mot hamn. Tydligen gick det raskt undan med klareringarna.
Så småningom kom slupen med tjänstemän från myndigheterna även till vårt fartyg. Uppför lejdaren klev tre något rundmagade äldre män i full uniform. Under armarna bar de var sin brun portfölj.
Det bådade inte gott. Ibland kunde sådana här tjänstemän vara oerhört petiga med alla formaliteter som gäller klareringshandlingar, besättningslistor, kontroll av manskap, last och så vidare. Men de såg glada ut ändå så det fanns hopp om att det skulle gå bra.
Jag var beredd att eskortera dem till kaptenens kontor. Till min överraskning kom stewarden ner på däck och ställde sig bredvid mig och viskade i mungipan:
-Nu tar jag över, följ du bara med men håll tyst.
Med öppna armar välkomnade han männen under glada skratt och hälsningsfraser. Tillsammans gick vi allihop upp till stewardens kontor, inte kaptenens. Stewart och kaptenen hade tydligen förberett mötet, för på skrivbordet låg alla klareringshandlingar och runt skrivbordet stod stolar framsatta. Men ingen kapten syntes till.

Männen satte sig på varsin stol och placerade portföljerna framför sig på sina knän. Då såg jag att portföljerna var av dragspelstyp, sådana som kan rymma enorma mängder handlingar. Men nu var de platta.
Steward satte sig på sin sida av skrivbordet, log och sa:
-Innan vi börjar mötet föreslår jag att vi går ner några däck och besöker vårt kylrum, så ni får se vad fint vi har det där.
Männen skrattade gott, slog ut med armarna och svarade:
-Varför inte?

När vi gick nerför lejdarna mot kylrummet sneglade steward mot mig och satte sitt ena pekfinger över sin mun. Männen bar fortfarande sina portföljer.
Väl inne i kylrummet tog rena skådespelet sin början. Stewarden hade gjort sig känd ombord som en clown. Han älskade att ge föreställningar inför oss besättningsmän i någon hytt på våra frivakter, han var verkligen en clown i själ och hjärta.
Men nu visade han en annan sida, den generöse och omtänksamme värden. Han frågade var och en av tjänstemännen om hur de mådde, hur deras fruar mådde, hur det var med barnen, och hur det var med livet i allmänhet. De hade öppnat sina portföljer, och under tiden stewarden oavbrutet pratade på plockade han ner från hyllorna korvringar, hela ostar, pastejer, annat kallskuret, läckerheter av alla sorter, och stoppade ner i deras portföljer.

Proceduren gick mycket snabbt, men avbröts tvärt. Alla skrattade hjärtligt. Portföljerna gick inte längre att stänga.
Hela vårt sällskap återvände till stewardens kontor. På mindre än en minut var alla klareringshandlingar godkända, underskrivna och stämplade i vederbörlig ordning.
Stewarden hade varit med förr. Han vinkade kort till männen, och de försvann som ett trollslag för att åka vidare till nästa fartyg som skulle klareras.
Inom fem minuter stävade även vårt fartyg, m/s Vegaland, in mot hamn.

PS  Inlägget har också publicerats tidigare i Svenljunga-Tranemo Tidning. DS

 

 

———————————————-

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *