Kingston, Jamaica Del 2

Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under rubriken SIDOR till höger.

Det var inte många i besättningen som hade varit på Jamaica tidigare. Möjligen kaptenen som var en riktigt gammal och tjurig stöt som höll sig för god att prata med besättningen. De enda han frivilligt pratade med var överstyrman och maskinchefen. De här tre männen hade egen mäss där de åt sina måltider. Vi andra ombord förmodade att kaptenen kände sig tvungen att prata lite vid de tillfällena.
De gånger jag talade med honom var när han lämnade in något telegram som skulle sändas eller att jag lämnade ankommande telegram som var ställt till honom.

En gång i månaden träffades vi också. Då jämförde vi våra uträkningar vi var och en för sig hade gjort angående besättningens löner.  Hade vi någon differens i någon slutsumma gick vi  igenom i detalj vad den berodde på.  Den första tiden var det alltid jag som hade gjort någon miss, ny i yrket som jag var. Då hummade han. Men så en gång hade han gjort en miss. Då log han. Därefter både log och hummade han vid våra månadsträffar.

Elektrikern, eller trikarn som det heter till sjöss var också han en man som var tystlåten och mest höll sig för sig själv. – Jodå, han skulle också gå iland i Kingston men han ville inte gå med oss andra. Varför skulle vi förstå senare.

Vi var ett gäng yngre killar, några var från Uddevalla. Vi hade funderat på vad man gör vid ett besök i en så orientalisk stad som Kingston. Limbo och jamaicarom var det naturliga svaret. Men först inköp av souvenirer.

När fartyget lagt till vid kaj kom mäklaren ombord med pengarna som besättningen hade beställt. Jag delade ut dem mot kvittens i befälsmässen och manskapsmässen.
Vi hade redan bytt om till gåilandkläder och var hela och rena.  Nytvättade kortärmade skjortor och snygga byxor.
När vi gick iland kom det fram en åtta-tio man mot oss på kajen och erbjöd sina tjänster. Den ene mer högljudd än den andre. De skrek i munnen på varandra, drog i våra kläder och ville visa vägen till den absolut bästa baren med de absolut bästa flickorna. Trikarn som hade gått iland först fick vara ifred. Han hade bytt om till ännu sämre kläder än dem han  hade ombord. Han visste vad han gjorde, han hade också som kaptenen  varit på Jamaica tidigare.Trikarn ropade bakåt till oss:
– Bry er inte om dom, det är bara vanliga fittlotsar som är ute efter att lura skjortan och pengarna av er.

Solen hade brutit igenom morgondiset och lyste vänligt på oss när vi sakta gick genom de trånga kvarteren mot centrum. Lotsarna gav inte upp. De bevakade oss och hängde på varthän vi gick.
Inne i de centrala delarna slapp vi dem. Istället var centrum igenkorkat av folk. Det var torgdag. Man kanske hade det varje dag, vad vet jag. Vi trängde oss fram och gick några lovar för att få lite överblick. Tvärgatorna runt centrum dallrade av reggaemusik som kom från högtalare, ofta flera meter höga och som på ställningar ramade in butikernas entréer.
Storväxta, mörkhyade män i färgglada kläder stod och hängde runt dem eller satt lutade mot husväggarna.
Vi kände oss iakttagna, kände blickarna som följde oss. Jag tyckte det verkade konstigt, Kingston var ju ändå en stor hamnstad där man borde vara van vid blekansikten. Jag brydde mej ändå inte speciellt, jag njöt så av musiken, de enormt stora bashögtalarnas vibrationer som genomströmmade kroppen.

Inne på torget igen stannade vi till och köpte några vykort var. Vi fortsatte vår runda på trottoaren som ramade in torget. På ett ställe var det så trångt att vi fick gå på led for att ta oss förbi. Jag gick sist.
Jag måste ha halkat några steg efter mina kompisar för på en bråkdels sekund blev jag omringad av 7-8 män. De här verkade vara ännu resligare eller så var det jag som kröp ihop av rädsla. Alla blängde på mig. Något hände med min vänstra handled där armbandsklockan satt. Ett finger hade krokat tag under armbandet, slet och drog. Men det höll. Bandet var av flätad vinyl, oerhört starkt. Det var inte fäst i sprintarna utan var trätt genom dem och förbi på klockans baksida. Bandet höll, likaså armbandets lås.
När jag förstod vad som höll på att hända, gav jag till ett illtjut som stucken av en gris och tog ett jätteskutt genom en liten öppning mellan två män. Mina kompisar hade bara hunnit fem-sex meter när jag korn ikapp. Hela rånförsöket tog max fem sekunder. De hade inte hört mitt skrik i allt larm.
När jag berättade vad jag råkat ut for var vi överens om att stunden inte var den rätta för att göra Kingston. Dagen var ju lång. Men vi hade gjort det första på vår lista, köpt vykort. I samlad tropp lommade vi tillbaka till fartyget och inväntade aftonen.

 

——————————————-

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *