Inlägget ingår i serien Till Sjöss!, se under SIDOR till höger.
OBS! Om någon till äventyrs kan ha åsikter om Flickorna i Japan (del 1 och 2) så rekommenderar jag varmt att båda inläggen läses först. Därefter kommentera. TACK!
Det här handlar om en ung och oerfaren man på 1960-talet som inte kom att lära känna flickor på det normala sättet. Med de speciella förhållanden som sjömanslivet för med sig blir kontakterna med det andra könet minst sagt annorlunda.
Jag ska gå rakt på sak. Nuförtiden ligger båtarna i hamn ytterst kort tid. Tid är pengar även till sjöss, redarna rationaliserar till det yttersta. Därför får en besättning inte många timmars ledighet i hamn. När dagens slit och släp är till ända, man jobbar dagtid även då båten ligger i hamn, återstår det inte många timmar över till nöjen.
Det gäller alltså för en sjöman att vara rationell och effektiv för att hinna roa sig och koppla av på bästa sätt. Seven Skies som det här handlar om hade tre till fyra veckors sjöresor. Lastning och lossning vid någon oljehamn tog ungefär tolv timmar.
En supertanker med råolja blir inte sällan beordrad att gå ut från t.ex. Persiska Viken med destination okänd. Redaren förhandlar under tiden med olika oljeföretag världen över om bästa pris för dagen.
Denna gång dröjde besked om destinationen. Vi hade lastat olja i Kuwait, passerat Persiska viken och Hormozsundet. Hög tid få besked! Skulle det bli Europa ännu en gång? Att traska runt Afrika upp till kontinenten tog fyra veckor och var ingen höjdare. Telegrammet jag tog emot och lämnade den förväntansfulle kaptenen gav besked att vår destination denna gång var Japan.
Besättningen jublade.
Den enda information som vi, som aldrig varit i det exotiska landet tidigare, fick höra av de gamla garvade och leende sjöbusarna ombord var att i Japan ”har flickorna den på tvären”.
T/T Seven Skies.
även som vinjettbild ovan!
Resan tog ungefär tre veckor men kändes oändligt lång. Färden gick genom Malackasundet, vidare norrut öster om Vietnam där kriget på den tiden pågick för fullt. Slutligen ankrade vi upp i bukten utanför den japanska kuststaden Yokkaichi. En supertanker kan nästan aldrig gå in i hamn, den lossar eller lastar sin olja längs pirar långt utanför hamnen.
Vi hade tur.
Oljecisternerna i hamnen var fulla. Vi fick vänta ankrade på redden i nära en vecka innan vi fick lossa.
Små båtar tog lediga besättningsmän mellan båten och hamnen.
Min bror seglade som kock och hade tagit ledigt redan första dagen och på morgonen åkt iland. Jag hittade honom rejält onykter på första bästa bar när jag själv gick iland på eftermiddagen. Han hade blivit så väl omhändertagen där att han tänkte gifta sig samma kväll. Jag förstod hur allvarligt läget var och skickade honom direkt i retur tillbaka ombord.
Han var sur på mig en lång tid efteråt.
Vår kapten och befälhavare var en gammal och snäll man. I sin hytt hade han foton på fru och barn framför sig på skrivbordet. Döm om min förvåning, han var den som gått iland först, jag såg honom med damsällskap segla förbi i en taxi i hamnen.
De gamla garvade sjömännen ropade på oss ynglingar:
– Kom nu med här. Stanna inte vid första bar. Vi vet bättre.
Sagt och gjort. Vi vandrade i kvällsskymningen genom trånga hamnkvarter upp till de mer centrala delarna av staden.
Nära stadens torg var det livligt med folk och alla såg vänliga ut. Vårt sällskap gick in på en stor och luftig restaurang med jättestor bar. Våra japanveteraner sa:
– Varsågod. Kvällen är er. Var inte blyga. Ha det så trevligt grabbar. Bjud någon dam på grogg.
Jag fick världens chock. I restaurangen och baren kryllade det av vackra unga kvinnor, kanske i tjugoårsåldern, hopblandade med män i olika åldrar och utseende. Jag tog mod till mig, tilltalade en flicka och hon svarade på närmast perfekt engelska.
Hon berättade att i staden fanns ett stort universitet, och det var väl känt och accepterat att flickorna där hade möjlighet att extraknäcka på den här restaurangen som sällskapsdamer på kvällarna för att dryga ut sina studiepengar.
Kvällen gick fort. Flickan och jag diskuterade politik, religion, ja allt möjligt. Hon ville praktisera sin engelska, och jag med. Vi hade mycket trevligt tillsammans. Åtminstone tyckte jag det, och jag fick känslan av att hon kände lika.
När klockan närmade sig midnatt såg hon mig rakt i ögonen och frågade:
– Ska vi åka till mitt hotell nu?
Forts.
—————————–