Flickorna i Japan Del 2/2

 

Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.


OBS! Om någon till äventyrs kan ha åsikter om Flickorna i Japan (del 1 och 2) så rekommenderar jag varmt att båda inläggen läses först. Därefter kommentera. TACK!

 

I bilen gav hon hotellets namn till chauffören och vi åkte iväg. Stämningen blev nu helt förändrad. V i talade inget, hon såg inte längre på mig utan tittade envist ut genom sidorutan under färden. På hotellrummet gick vi till sängs direkt. Hon lade sig tyst, allvarlig och helt stilla. Jag kände att något var helt fel. Efter några minuter sa hon kort:
– Jag har nu mina röda dagar, är det OK om jag åker hem?”
– Ja, sa jag,   – naturligtvis ska du åka hem.

Kvar låg jag på hotellet resten av natten och hade svårt att somna.
Pusslet gick helt enkelt inte ihop. Jag hade ju gjort precis som kompisarna sagt. Valt ut den mest bildsköna och i mitt tycke mest charmanta flickan. Och så gick det så här.
Vad hade gått fel? Så småningom kom jag underfund om att det i själva verket var jag som var otroligt naiv och oerfaren. Vad hade jag väntat mig? Det hela var ju bara en affärsuppgörelse från hennes sida. Jag hade trott att hon gillade mig. Hon levererade varan och ville avsluta affären snarast möjligt. Hela kvällen på baren var ju bara inledningen på en affär. Jag var en jubelidiot, bara förnamnet.
Men fakta kvarstår: Många sjömän finner sin livspartner på olika håll i världen och bildar familj i det nya landet.

Nu åtskilliga årtionden efter episoden kan man verkligen fråga vem som egentligen utnyttjade vem. Hela samhällsdebatten idag går ju ut på att det är de listiga och sluga männen som lurar kvinnorna i säng. Eller så är det hänsynslösa hallickar som med slavliknande metoder tvingar kvinnor till prostitution.
Det finns alltså en helt annan sida av prostitutionen som inte alls diskuteras numera, den sidan som jag själv upplevt. Jag har många av kvinnorna på barerna att tacka för att sjömanslivet blev mer uthärdlig den tid jag var ute.  De lyssnade intresserat och deltagande när vi berättade om vardagen till sjöss. Vi skålade, skrattade och umgicks som vanligt folk. Det finns många prostituerade som öppet talar om att de jobbar som socialarbetare. De har så rätt. De är vanliga människor som du och jag, men med ett ovanligt yrke som föraktas. Själv har jag den allra största aktning för denna yrkeskategori. Nuförtiden förekommer mycket narkotika och elände, men då var det ovanligt, mycket ovanligt. Däremot kan jag tro att många hemföll åt alkoholism. Barerna är ju oftast deras arbetsplats och träffpunkt.

Men åter till Japan. Historien är inte slut ännu. Någon dag senare gick jag till baren i hamnen där brorsan hade tänkt gifta sig. Här var atmosfären, gästerna och personal av enklare slag. Det kändes på något sätt mera personligt, de flesta kände visst varandra bortsett från oss tillfälliga besökare från fartygen. På något sätt fick man känslan av att ha hamnat mitt i en storfamilj. Inte undra på att brorsan blivit helstollig och galen.
I ett hörn satt en flicka i min ålder och åt middag. Hon var lite fyllig la jag märke till. Men hon verkade tillhöra familjen, för hon reste sig upp emellanåt och hjälpte till med småsysslor.
Vi kom så småningom i samspråk. Hon var ganska tystlåten, inte alls så talför som studentskan på baren i centrum. Inte heller propsade hon på att jag skulle köpa drinkar som är så vanligt i dessa kvarter.

Vad som sedan hände den kvällen och dagarna därefter glömmer jag aldrig.  Med taxi åkte vi till ett stort lyxhotell. Entrén bestod av en enormt bred trappa med kanske bortåt trettio trappsteg upp till dörrarna. I rad efter rad stod västerländska herrskor prydligt parade med japanska damskor.
Hotellrummet var mer likt en svit än något annat. Det mest iögonenfallande var en enorm dubbelsäng som tronade på ett podium vid bortre kortväggen. Den mörkt blå mosaikklädda toaletten bakom dörren till vänster bestod av ett hål i golvet, ganska likt en nedsänkt bidé med räfflade markeringar på ömse sidor för fötterna. Infällt i golvet fanns en knapp för spolning.
Innanför dörren till höger låg badrummet, även det mosaikklätt i rogivande färger. Badkaret var till hälften nedsänkt i golvet, också omgivet av en halvtrappa upp till en avsats. Allt andades lyx.

Min dam gjorde sig ingen som helst brådska. Ur kylskåpet plockade hon fram olika flaskor till drinkar och tilltugg som hon placerade på en längsgående hylla bakom dubbelsängen. Hon sade till mig att göra det riktigt bekvämt för mig och ta en drink. Själv försvann hon in i badrummet. Jag hörde henne tappa upp vatten. Sen blev allt tyst. Jag förstod att hon badade.

Så småningom kom hon ut ur badet iförd en morgonrock.
– Din tur, sa hon och förde in mig i badrummet.  -Hoppa i.
Jag tog raskt av mina kläder och gjorde som hon sagt. Och rusade genast upp igen. Vattnet var skållhett! Hon skrattade men vägrade totalt spola i kallvatten. Jag fick sätta mig på kanten, försiktigt stoppa ned en fot i taget och sakta, sakta sänka mig ner i det heta vattnet för att kroppen skulle få tid att vänja sig. Hon satt lugnt vid kanten medan jag badade och hjälpte till att skura mig på ryggen. Vi småpratade och skrattade, drinkarna hade gjort sitt till och nu kändes det som om vi var gamla vänner.

Inte vet jag hur länge jag låg i badet, men ett var säkert, nu hade jag hamnat i paradiset. Hon satt tålmodigt och väntade, tiden hade stannat. De sista detaljerna jag minns innan vi kröp ned i den lyxiga sängen var att hon lovade att träffa mig nästa kväll igen. Jag höll om henne och vi somnade sött som små barn. Någon älskog blev det aldrig av. Vi bara somnade. Kanske ändå. Men det har jag i så fall glömt.

I nära en veckas tid träffade jag henne dagligen. Hon blev min guide, vi åkte tåg, gick på varuhus och hade skoj tillsammans. Eftersom jag hade gjort de nödvändiga klareringsbestyren ombord och delat ut pengar till besättningen kunde jag ta ledigt.

Dagarna rann iväg snabbt. Vårt fartyg kunde lossa sin last av olja och tiden för avgång spikades. Vi träffades en sista gång. Jag såg hur ledsen hon var när hon tog fram ett mycket vackert smyckeskrin lackat i svart med många fack och vackert dekorerat. Hon gav mig det som gåva. Förvirrad kunde jag inte göra annat än att tacka. Det var det sista jag såg av henne.
Som minne har jag hennes foto då hon står utanför baren där hon arbetade.
Smyckeskrinet gav jag till min lillasyster långt senare då jag hade mönstrat av båten. Jag har aldrig vågat tala om för henne hur det kom i min ägo.

 

Det var sista delen i det här japanbesöket.  Mer från mitt sjömansliv kan du läsa om under rubriken Till Sjöss! Eller kanske om nåt annat på min blogg. Se under SIDOR uppe till höger.

 

 

———————————

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *