Australien Del 2

Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.

Året var 1965. M/S Vegaland hade en last av bl.a. Holden-bilar som skulle lastas av i flera hamnar i Australien. Landets befolkning är till största delen koncentrerad till de stora kuststäderna i den sydöstra delen av landet. Brisbane hade vi just lämnat. Nu återstod Sydney, Melbourne och Adelaide.

Brisbane, Sydney, Melbourne och Adelaide ligger i sydöstra Australien.

Sydney är världsberömd för sitt unika operahus. Det ligger på en udde vid vattnet nära hamnen. En annan känd silhuett är Harbour Bridge som bildar en mäktig bakgrund till operahuset när man anlöper hamnen. Vid vårt besök hade byggnationen av operahuset bara påbörjats. Jag har inte sett det i verkligheten i färdigt skick.

Sydney Oprahouse

 

Sydney Harbour Bridge

Som vanligt var välfärdsrådet och sjömanspräst på alerten. I all hast ordnades en fotbollsmatch mellan vår besättning och ett annat fartyg på Kookaburra, en stor idrotts- och fritidsanläggning för sjöfolk. Eftersom jag själv är oerhört medelmåttigt intresserad av alla sporter med tävlingsmoment följde jag med mer för att få en fin utflykt. Anläggningen ligger nämligen en bra bit utanför staden.
(Arför MÅSTE man så gott som i alla sporter TÄVLA? Motståndaren kan ju bli LEDSEN när den förlorar…)

Vi ville se något typiskt för Sydney. Hamnade av en ren slump på en typisk japansk restaurang SUKIYAKI HOUSE, Earl Place, Kings Cross, mitt i Sydney.
Men trevligt hade vi.

Sukiyaki House. Fr. v: Brorsan, andrestyrman, värdinnan, tredjestyrman Green och jag. Bordet vi sitter runt befinner sig bara några decimeter ovanför golvet. Utrymmet under däremot är dryga halvmetern djup,så där finns gott om plats för benen. Vi sitter alltså bekvämt på västerländskt vis.

Efter Melbourne kom vi så småningom till Adelaide. Det enda jag minns från staden var att jag tog en heldags promenad i stadens utkanter, Jag mötte en liten skolflicka som såg så gullig ut i sin skoluniform att jag tog ett kort. Hon ställde villigt upp men blev besviken när jag inte omedelbart kunde ge henne fotot på sig själv.

Skolflicka i Adelaide, Australien

Adelaide var resans mest avlägsna hamn. Stäven vändes därefter österut. De flesta hamnar vi besökt efter att resan börjat i Uddevalla skulle besökas igen. fast i omvänd ordning. Efter Melbourne kom vi alltså tillbaka till Svdnev.

Efter moget övervägande hade jag kommit underfund om att sjömanslivet var det verkliga livet. Jag var mitt uppe i det.
Efter några inledande uppvärmningsgroggar ombord samma eftermiddag vi hade anlöpt Svdnevs hamn åkte vårt gäng in till stadens centrum. Här skulle levas. Dessutom hade vi flera veckors lång sjöresa framför oss över Stilla Havet. Det gällde alltså att bunkra upp med fira så att man stod sig några veckor.

Medan vi strosade omkring i centrum berättade jag för brorsan att jag hädanefter inte skulle spara något av lönen för framtiden. Istället göra av med allt i takt med att de kom i mina händer.
Brorsan förstod att jag hade blivit galen. Jag hade ALDRIG sagt något liknande.
När jag dessutom påstod att jag var odödlig och strax skulle bevisa det, VISSTE han att jag blivit spritt språngande galen.
Innan han hann blinka rusade jag rakt ut i gatan, mitt in i den täta trafiken. Bromsar tjöt, signalhorn tutade. Jag skrattade. viftade med armarna och skrek:
-Ser ni! Jag är odödlig!
Lugnt och varligt kom kompisarna och tog hand om mig. Trafiken kom åter igång.
Resten av kvällen fick jag gå armkrok med kompisarna av någon anledning. Men kvällen var inte slut än.
Här skulle firas.


”DANCE-SCOOL” stod det inbjudande på en neonskylt. Blinkande pilar pekade mot en trappa som vi kunde skymta genom folkträngseln på trottoaren.
På andra våningen löste vi inträdesbiljett och gjorde entré i den avlånga och rymliga lokalen. Längs vänster långvägg satt en rad killar på låga bänkar. Längs högra långväggen motsvarande arrangemang, men med flickor.

Vi grabbar fick sätta oss längst bak på killarnas sida, närmast utgången. Ett danslärarpar stod vid bortre kortväggen. Till musik instruerade och visade de hur man skulle hålla om sin partner. Sist visades stegen vi skulle ta.
De kommenderade flickan och pojken som satt närmast att gå upp på golvet. De fick dansa mitt i lokalen mot entrén samtidigt som alla elever och lärare stirrade.
Därefter tackade paret varandra for dansen och satte sig sist i respektive kö längs väggarna.

Undan för undan matades vi framåt mot danslärarna och undergången. Under tiden hade vi värmt upp ytterligare av medhavt (diskret naturligtvis), och diskuterade vilt om hur det skulle gå när det blev vår tur. Vi hade ju inte precis lyssnat på lärarna. De hade upptäckt oss, och i takt med att vi matades framåt blev deras ansikten allt allvarligare.

När det blev min tur svek modet. Jag löste problemet genom att resolut gå bakåt och sätta mig sist i kön. Kompisarna gjorde likadant. Motsvarande flicka på tjejsidan fick se fem – sex kavaljerer nobba henne innan hon äntligen fick en villig. Han var säkert australiensare. Danslärarna andades ut, den omedelbara krisen var avblåst för tillfallet.

Båda raderna med flickor och pojkar fortsatte emellertid att obönhörligt mata på i sidled. Jag stod snart på tur för en andra omgång.
Vår variant av uppvärmning hade haft det goda med sig att jag äntligen fått så mycket mod innanför västen att jag bestämt mig för att få valuta för pengarna med lite stuffa. Jag reste mig för att möta min bli vande partner.  Lärarna viftade bort mig med kalla handen och pekade mot utgången.
Det blev ingen andra omgång. Vi hade antagligen blivit högljudda av all uppvärmning. Kompisarna rönte samma öde.
Vi åkte ut.

forts.

———————-

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *