Australien Del 3

Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.

M/S Vegaland låg i Sydney och vårt glada gäng hade just blivit utkastat från en dansskola. Året var 1965.

Åter på trottoaren sammanfattade vi läget. Ingen hade hört talas om att sjömän mitt uppe i sitt yrkesverksamma liv gått på danskurs. Men vi hade gjort det!
Efter en sådan formidabel framgång, vi hade ju i alla fall sett hur man gör, var det dags att praktisera kunskaperna.

Vi hade tur. Bara några dörrar längre fram på ströget låg en dansrestaurang.
Vi slank in.
Omedelbart innanför entrén till vänster var garderoben. En dam nickade vänligt åt oss när vi passerade in i riktning mot restaurangen.
Men där blev det stopp. En vakt påpekade vänligt men bestämt att vi saknade slips. På vår fråga meddelade han att stället tyvärr inte hade slipsar att hyra ut, men välkomnade oss till baren som låg omedelbart till höger bakom en avbalkning.

Lite besvikna var vi nog, men i motsats till danslokalen som verkade lite stel och tråkig med bara ett fåtal dansande par, var det fullt hålligång här i baren. Mycket folk och hög stämning. Men ingen yta för dans.
Vi kom snart i slang med en mycket välklädd och trevlig engelsman som satt ensam vid
bardisken. Han blev glad över vårt sällskap. Efter några öl och drinkar berättade vi för honom att vi egentligen var ute efter att dansa.

Kvällen rullade på men vi kunde inte släppa tanken. Var få tag på slipsar? Vi undrade om engelsmannens snygga slips  var till salu. Med den skulle vi kunna turas om att få en svängom.
-No problem, sa engelsmannen. Han krängde av den, löste upp knuten och gav slipsen till oss, men vägrade ta emot några pengar. Han tyckte nämligen att vi var så trevliga så han gav den som present.
Någon kom på att det nog inte fanns några regler om hur lång en slips måste vara.
Damen i garderoben ställde efter lite övertalning upp med sax och knappnålar. Vi klippte slipsen i fem, sex delar. Var och en fick dryga decimetern lång bit. Damen kunde inte låta bli att skratta och hjälpte oss nåla fast stumparna.. Visserligen blev det inte material till någon knut, men vi trodde inte heller att det fanns något knuttvång.

Vi skärpte oss, ställde oss på rad framför vakten än en gång. Han kastade en kort blick på oss men skakade på huvudet. Vi protesterade kanske lite väl högljutt. Han kallade på hjälp. För andra gången denna kväll åkte vi ut på gatan.
Men roligt hade vi sannerligen haft. Den kvällen blev den mest minnesvärda på hela resan.

Före återfärden över Stilla Havet gjorde fartyget ett kort besök i Brisbane. Det besöket blev inte roligt. En morgon hade jag nämligen ett ärende till båtsman.
Strax före frukost knackade jag på hans dörr. Båtsman öppnade, slet in mig i hytten och sa åt mig att sitta ner. Han måste göra en sak innan vi kunde prata. Han hade en kvast och började sopa golvet med i riktning mot dörren.
-Det är inte kul att ha alla de här rosa smådjävlarna springande runt. Dom måste ut ur hytten, förklarade han.
Jag trodde först att han skämtade. Men han jagade och slog omkring sig så intensivt att det gick upp för mig att han verkligen såg små rosa djävlar.
Båtsman hade supit så våldsamt den senaste tiden att han hade fått delirium.
Snabbt ordnade vi med sjukavmönstring för hans del. En lite tråkig avslutning på ett annars så lyckat besök i Australien med många glada minnen.

 

——————————

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *