Bevingade rariteter i Strömsfors

 

– Hej Hans-Åke! Vilken tur att du är inne. Jag vet
att du är fågelintresserad och jag undrar om
du kan titta i din fågelbok om vad jag kan ha sett.
Han tog fram boken och bör jade bläddra.
Ingen träff.  Ingen liknande dem jag sett.

Hans-Åke sa: Det är inte så långt till Strömsfors.
Jag följer gärna med en sväng dit. Tror du att de är kvar?
– Ja, sa jag, fåglarna verkade trivas där vid vattnet.

I arbetet på televerket åkte jag ibland ut för att titta
på jobb. Det kunde vara dåliga stolplinjer, uttjänta
kablar, nybyggen och liknande. Jag var på hemväg
från en sådan koll ute i fält, och hade passerat det
lilla samhället Strömsfors.
Bakom en bondgård, vid stranden till ån Assman,
såg jag vackra fåglar som jag inte kunde påminna
mig att jag sett i min fågelbok.

Egentligen är jag inte fågelskådare, men bor man
som vi intill en flera kilometer lång myr med ett
rikt fågelliv, kan man inte undgå att lära känna
igen en del fåglar. Tranor häckar där exempelvis.

Hans-Åke var arbetsledare på televerkets arbetscentral
i Svenljunga, så vi hade mycket gemensamt med
att diskutera frågor i olika projekt.
Eftersom han alltid hade både kikare och fågelbok i
sin tjänstebil, åkte jag med honom mot Strömsfors.
På vägen dit kom vi att prata om det ena jobbet efter
det andra, och vi glömde väl nästan bort varför vi
var ute och åkte.
– Där är dom förresten, sa jag och pekade lite förstrött
med tummen ut genom sidorutan åt höger.
– Menar du tamgässen där borta vid åkanten?
– J-j-jaa, stammade jag.

Hans-Åke vände bilen. Först var han tyst, sedan
började han skratta. Han menade att han nu
fått vara med om en unik upplevelse som säkert
aldrig kommer att hända fler gånger i livet. Hur
han lurades att åka ut i naturen för att skåda tamgäss.

Historien läckte snabbt ut bland alla kamrater på jobbet.
Jag döptes till Nils Holgersson. Under de närmaste
åren fick jag bokmärken, bilder, små figurer med
gås- och Nils Holgersson-motiv.
Nuförtiden åker jag aldrig ut speciellt för att skåda
fågel. Om de, dvs fåglarna, vill visa upp sig, visst,
gärna, men då får det bli hemma på vår gård. Mer
skådande blir det inte.

Bild: Tamgås finns inte i min fågelbok.

Anm.: Detta skrevs år 2012 när jag varit pensionär
några år.

—————-

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *