Låt mig bestämma över mitt eget slut

Bl. a. Borås Tidning har varit vänliga och publicera min
debattartikel angående omyndigförklaring av mentalt friska ALS-patienter som alltså inte själva får bestämma hur man vill avsluta sitt liv.

Publicerad 2024.09.07

Borås Tidning debatt

Om texten är svår att läsa kommer den här.

 

ALS-sjuke Gösta: Låt mig bestämma över mitt eget slut

Jag kan absolut inte tänka mig att längre fram bli sängliggande på lasarett, orörlig som ett kolli med mat direkt till magsäcken via inopererad kateter, respirator för andning och utan att kunna göra mig förstådd. Allt med syfte att ”rädda liv”, skriver Gösta Singstrand

Allt fler länder tillåter numera läkarassisterat döende då man insett det ologiska i att samhället tillåtit tortyr på den sjuke. Detta konstaterande låter hårt, men är ett faktum.
Sjukdomen ALS leder till döden förr eller senare, vanligen inom något eller några år. Sjukdomsförloppet är dramatiskt, de fysiska kroppsfunktionerna kopplas bort successivt under allt större lidande. I övrigt kan alltså patienten mentalt vara helt frisk, ha egen vilja, åsikter, göra bedömningar.

Vårdapparaten kan endast bidra med smärtlindring via droger på olika sätt, samt bromsmedicin som i bästa fall kan fördröja processen.
 Ingen vet ännu hur den dödliga sjukdomen uppkommer. Arv? Miljö? Forskning pågår sedan några årtionden, men man har inte kommit långt.
Det svenska samhället kräver i dag att patienten ska finna sig i denna långdragna procedur. Har denne däremot en avvikande åsikt och begär att själv få bestämma över sin egen död sker en omyndigförklaring och patienten tvingas mot sin vilja in i ett förlängt lidande.
Vad är syftet de facto med omyndighetsförklaringen? Kan en läkare bidra på något sätt till patientens önskemål så finns rädslan att bli dömd för ”bidragande till annans död”, eller annan formulering som faller under brottsbalken. Ett sådant agerande är alltså i nuläget förbjudet. Det är alltså läkaren som ska skyddas mot den risken.
Enligt läkareden ska en läkare tillvarata patientens intressen i första hand. Enligt nu gällande regler tvingas läkaren bortse från detta och påtvingas ett etiskt dilemma.
Jag fick själv chockbeskedet som en blixt från en klar himmel för knappt fyra månader sedan. Trots mängder med provtagningar kan läkarna ändå inte ge en prognos om hur snabbt förloppet blir i mitt fall. Början till muskelförtvining, andnings- tal och sväljproblem har jag redan problem med. Men jag kan absolut inte tänka mig att längre fram bli sängliggande på lasarett, orörlig som ett kolli med mat direkt till magsäcken via inopererad kateter, respirator för andning och utan att kunna göra mig förstådd. Allt med syfte att ”rädda liv”.
Livstidsstraff i ordets korrekta mening för kriminella handlingar, det vill säga utan möjlighet till frigivning, existerar inte i vårt land. Motivet är att det innebär en oetisk, omänsklig och tortyrliknande behandling mot den dömde. Den sjuke tvingas avsiktligt mot sin egen vilja in i ett tillstånd som är helt oacceptabelt och oetiskt. Till försvar hävdar man att smärtlindring ges så att den sjuke fysiskt inte ska plågas. Det mentala tillståndet bortser man däremot från. Patienten har alltså analogt fått livstid utan möjlighet till frigivning. Forskning visar emellertid att hjärnan kan vara aktiv till och med efter det fysiska dödsögonblicket.
Motståndet mot läkarassisterat döende kan också ha en ytterligare förklaring: sorgearbetet i samband med någons bortgång. I vår civilisation är sjukdom och död något man helst inte vill tala om, än mindre drabbas av. Självklart vet man att vi alla kommer att dö, men kan man fördröja sorgearbetet så gör man det. Det är alltså endast en tidsfråga när i tiden sorgen obarmhärtigt kommer.

Palliativ vård är ett annat socialt accepterat sätt att hantera en sjukdom när läkemedel inte längre fungerar. Man ger smärtlindring via droger som kan ha grava biverkningar. Den fysiska smärtan hjälper samhället till att behandla, men inte den mentala.

Vårt samhälle sviker grymt. Respekten för en mentalt frisk människa försvinner automatiskt därför att omgivningen i första hand måste skyddas. 
Man kan även brutalt säga att anhöriga också på sikt indirekt bidrar till att förlänga lidanden om man inte protesterar mot detta oetiska och kräver förändring till att en mentalt frisk patient själv ska kunna bestämma över sin död.
Nyktra till, tjänstemän, beslutsfattare och politiker! En dag kanske några av er själva sitter där, dömda till livstid utan möjlighet till villkorlig frigivning. Tänk om, tänk annorlunda – och framför allt – agera!

Gösta Singstrand, Länghem,

oberoende debattör

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *