2013.01.13
Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.
I västra Jämtland där fjällvattnet i Indalsälven rinner ut i Storsjön ligger en liten by som heter Kvitsle. För en sportfiskare är Kvitsleströmmarna väl känt som ett av Sveriges bästa fiskevatten.
När min mor föddes i Kvitsle i slutet av 1920-talet bodde familjen i ett hus som kallades för kasernen. Hon var yngst i en stor barnkull.
Barnens far Olof Simonsson dog innan hon föddes. Ibland gick hon upp på kasernvinden där det förvarades en låda med några av pappans tillhörigheter. Den innehöll bl.a. kragar och manschetter som han använt när han var i livet. För Ruth var lådan en skattkista när hon plockade bland innehållet och drömde om sin döde far.
Familjen flyttade till Nytorp, och barnen fick en styvfar, Johan. Med Johan fick Ruths mamma ytterligare en son, Arne. Nu var hon inte längre yngst i syskonskaran.
Ruth fick tidigt reumatisk värk. Därför fick hon inte göra tunga sysslor som barn gjorde på den tiden. Istället blev hon duktig i skolan. När barnen skulle skriva uppsats läste hon rubriker till noveller i veckotidningar och fantiserade ihop egna historier. Skolfröken var mycket förvånad över hennes vilda fantasi, och hon läste ofta upp berättelserna för klassen. Snart insåg Ruth själv sin intellektuella förmåga och ville bli småskollärarinna i framtiden.
Olof Simonsson hade kommit från en välbeställd släkt som hade sågverk i Mörsil. Det tisslades och tasslades när det gäller välbärgat folk att man måste vara snål för att bli så rik. Mor berättar för mig att hon en gång fick följa med några kamrater och smygtitta på Olofs föräldrars stora hus. Förstugan och entré bestod av gammalt virke med stora hål. Snål eller inte, det kanske ligger något i talesättet att bagarens barn aldrig får färskt bröd.
Under andra världskriget tog Sverige emot krigsbarn från Finland. När ett sådant barn kommit till en grannfamilj i närheten, märkte snart Ruths mamma, d.v.s. min mormor, att det inte stod rätt till i den familjen. Den stackars lilla finska flickan fick mest sitta och sticka sockor och liknande, och hon fick knappt leka. Hon kunde ingen svenska. Mormor Karin sade åt Ruth att försöka ta kontakt med henne. Östersunds-Posten hade regelbundet en spalt med ordlista på finska ord till hjälp för dem som tog emot finska krigsbarn. Ruth hade redan lärt sig orden och hade redan ett litet ordförråd när hon träffade den finska flickan.
De blev snabbt goda vänner och lärde sig varandras språk genom att peka på saker och uttala vad de hette. Ruth snappade snabbt upp det finska språket.
Inlägget ingår i En halvfinnes memoarer, se SIDA uppe till höger.