Inlägget ingår i serien ”Till Sjöss! Se under rubriken SIDOR till höger.
Jamaica ligger i Karibiska Sjön mellan Nord- och Sydamerika på en latitud strax söder om tjugonde breddgraden. Så långt söderut sjunker solen snabbt ner vid horisonten på kvällen.
Vi hade ätit middag ombord på vårt fartyg M/S Vegaland. På förmiddagen hade fartyget gått in i Kingstons hamn. Vårt sällskap, alla runt tjugoårsåldern, stod på kajen i skymningen och diskuterade hur vi skulle lägga upp kvällen. Vi hade bestämt oss för att se limbodans och att smaka på jamaicarom. Men i hamnkvarteren syntes inte tillstymmelse till nöjesliv, vårt fartyg hade väl inte fått den bästa kajplatsen.
Fittlotsarna var däremot aggressiva och lika påträngande som tidigare på dagen när vi hade gjort en kortare promenad i centrum.. Trots trikarns varning att inte anlita någon sådan så beslöt vi ändå att låta en av dem visa oss vägen till en lämplig bar längre upp i staden. Vi var ju ändå ganska många i sällskapet och hade pratat om händelsen tidigare på dagen och insett att vi måste hålla ihop bättre. Dessutom borde det inte längre vara så stor trängsel på kvällstid.
Killen som visade vägen var tvärt emot vad vi trott en trevlig prick. Han berättade lite av varje om staden under det att vi sakta vandrade genom kvarteren i det tilltagande mörkret.
Torget visade sig vara nästan folktomt när vi kom fram till ena hörnet av dess kortsida. Baren vi skulle till låg en bit bortom torget, men på samma sida så vi behövde bara fortsätta trottoaren rakt fram.
När vi passerat torget och fortsatte in på gatan kom några personer gående rakt mot oss. Samtidigt närmade sig några andra på trottoaren mitt emot. De bytte riktning och genade snett över gatan och gick också mot oss. Men de gick en bit från varandra, så vi anade ingenting. Allihop i vårt gäng hade väl slappnat av lite och trodde att rånrisken nu var minimal.
Fel.
På en bråkdels sekund blev jag återigen omringad och kände ett finger som ryckte under klockarmbandet. Som vanligt, kan man väl säga nu, skrek jag som en gris. Kompisarna reagerade direkt, men hann inte ingripa. Männen försvann som frön för vinden åt olika håll.
Det var andra gången den här dagen klockarmbandet höll för en sådan här attack.
Vår guide blev inte speciellt upphetsad och menade att jag borde ta av mig klockan. Han yttrade något i stil med:
-Your watch makes trouble.
Jag gjorde som han sa och förstod att jag betett mig som en idiot. Två gånger, samma dag.
-Skaffa en taxi, omedelbart, beordrade vi honom.
-No need, svarade han och pekade på en dörr några meter in på en tvärgata som vi gått in på.
Vi tittade på varandra. Skulle detta vara en bar? Inga skyltfönster, ingen neonreklam, inga människor utanför på gatan. Bara en sliten enkeldörr i en mörk portgång. Men vi hade fått nog av gatulivet. Vi följde mannen in.
Dörren ledde rakt in till en ganska stor fyrkantig lokal. I mitten stod några större bord utspridda, och mindre bord i övrigt. Väggarna var kala, och några enkla lampor på borden längs väggarna lyste nödtorftigt upp lokalen. Bardisk, spegelvägg och liknande som brukar vara kännemärken för en bar, saknades helt.
Det satt ganska många människor runt borden, mest män i tjugo-trettioårsåldern. Deras diskreta sorl tystnade när vi gjorde entré.
Vår man ropade något och ett antal män reste sig och möblerade om de större borden i mitten till ett långbord som räckte över halva lokalen.
Vi bjöds att sitta ner. Det verkade som de flesta andra i lokalen också kände sig bjudna. De satte sig också vid långbordet. Helt plötsligt kändes det som om vi satt på ett kalas, men utan feststämning. Den var mer obehagligt än nåt annat.
Guiden frågade mig vad vi ville dricka. Jag beställde jamaicarom till oss. Jag hade bestämt att jag skulle bjuda. Jag var det enda befälet i sällskapet och kände därför mitt ansvar.
Genom en dörr längre in i lokalen kom en stor bjässe, rejält mörkhyad som alla andra i lokalen och bar på en större flaska utan etikett. Honom hade jag inte minsta lust att bråka med. Han ställde flaskan framför mig och sade åt mig att smaka. Jag smakade. Det smakade gott och jag nickade. Han knäppte med fingrarna och en annan man ställde fram glas åt samtliga runt långbordet.
Situationen blev overklig, det här var inte vad vi hade tänkt oss. Men vi var ett gäng unga glada grabbar som hade bestämt att ha det trevligt denna kväll. Man får ta seden dit man kommer tänkte vi, slog upp i våra glas och började småprata på svenska. De andra männen stirrade på oss men sade ingenting.
Flaskan gick runt bordet, även mina objudna gäster försåg sig ur den. När den var tom kom genast en ny på bordet.
Eftersom det var jag som tidigare på dagen hade delat ut pengar till besättningen visste jag att vi tillsammans hade tillräckligt för att lösa ut oss om det krisade till sig.
Mannen med flaskorna hade satt sig mitt emot mig och också han försåg sig med rom. Efter en stund frågade han med klar röst, så vi alla skulle höra:
-Anybody want girl?
-YES! skrek den yngste av oss förtjust. Han var en av fyra killar från Uddevalla. kallades för Tröllhättan och läspade lätt. Han var alltid glad, lättsam och oförarglig, till skillnad från de andra tre som kunde bli direkt livsfarliga när de söp till. En av dem kallades Body. Han hade stor kärlek för att skalla folk när han var på det humöret. Men här inne förstod också han att vi måste vara vaksamma. Härifrån skulle vi inte kunna skalla oss ut. Innan någon av oss hann reagera försvann Tröllhättan och flaskmannen genom en tredje dörr inne i lokalen.
-Tröllhättan ser vi aldrig mer, var det enda som for genom mitt huvud.
———————————————–