Från Chat Noir till Kungliga Operan

 

Inlägget ingår i TELEVERKET, se under SIDOR till höger.

Biosalongen var tom. Nästan.
Några år tidigare hade jag sett Windjammer, en film i formatet ”Cinemiracle”. Bioduken hade varit en lång och böjd sak. Satt man nära den fick man vrida huvudet från vänster till höger för att se hela. Det fanns ingen annan plats ledig bak i salongen när jag då kom i sista minuten, så det blev förstabänk. Jag tvingades titta uppåt. De första radernas bänkar låg under biodukens nivå. Filmen handlade om ett fullriggat segelfartyg på de stora haven, ofta i hårt väder. Efter tio minuter hade jag fått nackspärr och var sjösjuk.

Vis av fiaskot ovan som hände i mitten av 60-talet kom jag den här gången i god tid till det nya innestället för fördomsfria, Chat Noir. Till min förvåning såg jag ett antal pundhuvuden sitta på första bänk, i övrigt var salongen helt tom.
Belåten satte jag mig på raden längst bak ungefär i mitten. Såg mig omkring. Mycket snack sista tiden hade det varit om de nya erotiska klubbarna. Det här stället var väl inget märkvärdigt, tyckte jag. Men det var något som inte stämde. Det fanns ingen filmduk.
Istället var scenen tom sånär som ett ensamt bord.
Nåja, Filmduken skulle väl firas ner när det var så dags för visning.

Chat Noir

Efter fem år på televerket hade jag känt att det var på tiden med lite vidareutbildning i projektering. Aret var 1974. Min chef hade skickat mig på en tvåveckorskurs i mellanortskablar. Den gick i televerkets kurslokaler på Hornsgatan i södra Stockholm. Att bara sitta och räkna pupinspolar och kabellängder när man sitter i Sveriges nöjesmetropol duger inte. Man får utnyttja tiden.
Jag hade lagt upp ett schema att på fritiden besöka Kaknästornet, Wasamuseet, Riksdagshuset och naturligtvis Chat Noir. Problemet var bara att min dåvarande frus syster Ingrid som bodde i Stockholm var en hängiven operaälskare. Hon hade abonnemangskort till Kungliga Operan och propsade på att få bjuda mig på ”Tosca” med Birgit Nilsson när jag ändå gjorde Stockholmsbesök.
Men Birgit Nilsson väntade inte. Hon sjöng på bestämd plats och viss tid. Båda besöken måste ske samma dag. Jag hade mätt på kartan, Chat Noir låg i de norra delarna av staden men med en rejäl promenad skulle jag hinna till Operan efteråt.

Äntligen dämpades ljuset i salongen på Cat Noir. Istället för att en filmduk sänktes ner tändes spotlights vars ljus träffade det ensamma bordet på scenen. Ur mörkret från kulisserna kom en kvinna och en man hand, nakna, hand i hand sakta gående mot bordet. De måste ha värmt upp bakom scenen, för mannen hade full fjong.
De lade sig på bordet och började sin föreställning. Man skulle kunna kalla den för missionärsföreställning om ni förstår vad jag menar.

En av mina käpphästar brukar vara att allt man upplever har sin logiska förklaring, speciellt när andra människor beter sig konstigt. Det var inte så att DE betedde sig konstigt i det här fallet, det var bara JAG som upplevde det så. Ur deras synpunkt var det säkert helt logiskt.
Jag kan riktigt tänka mig att de som satt på första raden om de såg sig bakåt i salongen, kunde skåda ett pundhuvud sittande helt ensam, längst bak i den i övrigt helt tomma salongen. Ville han verkligen inte se föreställningen från första parkett? Konstig typ.

Nåväl, jag hade ändå betalt dyra pengar för inträdet och  ville ha maximal valuta för investeringen. Jag satt envist kvar. Tiden den monotona föreställningen pågick på scenen (in, ut, in, ut, … ) fördrev jag med att beräkna hur lång tid det skulle ta med språng förflytta mig till Operan. Jag trodde in i det sista att något mer intressant skulle hända. Men icke.

————-Mina kalkyler stämde exakt.
Flåsande efter en häftig språngmarsch genom Stockholm kom jag ett par minuter före föreställningens början till entrén på Operan. Ingrid stod vid foajén och väntade oroligt. Den övriga publiken hade redan gått in och satt sig.

Kungliga Operan

Viskande berättade Ingrid under föreställningens gång att Birgit Nilsson är världsberömd. Hon turnerar på operascener världen över. Det är oftast slutsålt, ”så du Gösta får nu vara med något extra. Och du ska få se. Snart kommer hon att liggande på golvet sjunga en aria, Då ska du veta, att då brakar applåderna loss.”

Operastjärnan Birgit Nilsson

Och applåderna brakade loss. Kvällen blev oförglömlig.

Samma kväll hade jag fått vara med om:
– En världsberömd operasångare, liggande, ta emot stormande applåder.
– En anonym kvinna,  liggande på ett bord på Chat Noirs scen. Hon fick inga applåder alls (inte mannen heller, för den delen. Hans prestation var egentligen större.)

PS. Vad jag minns fick endast gifta par uppträda med samlag på offentlig scen. Vad gör man inte för pengar? Men så länge det finns nötter som betalar och tittar på, så varför inte?? DS.

 

——————————————

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *