Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
Suezkanalen är genvägen till Indiska Oceanen och Fjärran Östern. Innan den byggdes färdigt 1869 hade fartyg från Europa tvingats färdas runt hela Afrika.
I och med öppnandet förkortades sträckan mellan London och Kuwait i Persiska Viken med cirka 900 mil.
t/t Seven Skies
Suezkanalen kan inte klara av hur stora fartyg som helst. När Seven Skies gick in i den blev det viss uppståndelse. Det var det största fartyg någonsin som kanalen hittills tagit emot. Folk stod på kajerna, tittade och vinkade.
Klareringsrutinerna i Port Said var förhållandevis enkla. Vi skulle varken lasta eller lossa. Vid kaptenens skrivbord satt ett par tjänstemän från hamnmyndigheterna och tittade igenom handlingarna. En uppgift saknades och kapten lämnade kontoret för att leta upp den. Ena tjänstemannen log glatt mot mig, tog ett pennskrin av marmor på skrivbordet och som för tillfället var tomt, och stoppade ner det i sin portfölj.
Förvånad frågade jag:
-What are You doing?
-I’m sure your captain has no need for it, sa mannen.
I min närvaro försökte en myndighetsperson rakt upp och ner stjäla från kaptenens skrivbord. Jag betraktade honom allvarligt samtidigt som jag kom ihåg vad som hände i Jamaica året innan. Vid det tillfället var det fråga om hederliga mutor (se Jamaica, del l), men stöld gick jag inte med på.
-Put it back.
Han såg att jag blivit förbannad, leendet slocknade och han lade tillbaka pennfacket på skrivbordet.
I övrigt gick klareringen smärtfritt. Kapten Olofsson skrattade bara och ryckte på axlarna när jag berättade vad som hänt. Han sa:
– Vårt rederi betalar mycket höga avgifter för att passera kanalen, så du gjorde rätt. Inte ett öre mer eller något annat ska de få.
Nere på däck fanns några försäljare som också hade kommit ombord. Efter stenhård prutning köpte jag en hopvikbar pall med snygg kudde. I priset ingick hårklippning. Försäljaren halade upp en sax och kam ur bakfickan och snart var jag nyklippt. Flera besättningsmän som roat tittat på passade också att få håret klippt.
Brorsan anlände, skrevs in i rullan och var därmed påmönstrad.
Ordningen återställdes i byssan. Den var toppmodern som allting annat ombord och han tog itu med sitt kockjobb.
Glädjen varade inte länge.
När vi lämnat av lots i Suez och gick ut i röda Havet blev brorsan snabbt sjuk i någon slags magåkomma.
Inga mediciner som andrestyrman ordinerade hjälpte. Själv åt andren Enterovioform, ett populärt medel som togs i förebyggande syfte för att undvika magproblem.
Medlet visade sig senare på sjuttiotalet ha orsakat svåra neurologiska biverkningar och förbjöds.
Brorsan låg helt utslagen i sin hytt. Besättningen återgick till att äta kallskuret.
När vi äntligen efter några dagar förtöjde vid hamnen i Mina-alAhmadi i Kuwait långt inne i persiska viken var brorsan så dålig att vi var två man som fick stötta honom till en bår på kajen.
Efter några timmar kom han tillbaka fullproppad med mediciner. Han hade åkt på matförgiftning i Kairo när han väntade på båten.
För en sjöman är det inget som helst nöje att hämta råolja i persiska viken. Något nöjesliv i västerländsk mening finns inte i hamn. bästa fall att få post från anhöriga. Kanske någon enstaka på- eller avmönstring. Lukten av råolja tränger in överallt, man känner sig inte på något vidare humör.
Lastningen tar tack och lov inte mer än ett dygn inklusive förtöjning och avgång. Explosionsrisken tar myndigheterna hårt på. Speciella vakter kommer ombord som ser till att säkerhetsbestämmelserna följs. Totalt rökförbud råder utom i en utvald hytt där en av vakterna håller koll. Det är en sak om ett tankfartyg exploderar till sjöss. Händer det i en hamn däremot kan det få oerhörda konsekvenser för oljeanläggningarna.
Natten efter att vi lämnat Mina al-Ahmadi och gick mot Hormuzsundet för vidare order gick vi genom en sandstorm. Den var kortvarig och tillsammans med nattkondensen som bildades därefter bjöds däcksmanskapet på en obehaglig överraskning morgonen efter. Hela fartyget var täckt av en hård, tunn sandskorpa. Det tog grabbarna flera veckor att rengöra hela båten med högtryckstvätt kvadratmeter för kvadratmeter.
Jag hade inte märkt någonting av stormen när den pågick. Istället hade jag tillbringat någon sen timme i radiohytten och tagit emot telegram från rederiet med besked att vi skulle gå med lasten till London.
En månads resa runt Afrika väntade. Fullastad var Seven Skies alltför djup för att gå den korta vägen genom Suezkanalen.
Men den stora frågan var: Skulle besättningen behöva lida ännu en tid till sjöss med enbart kallskuret på grund av en matförgiftad andrekock ombord?
—————————–