Inlägget ingår i Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
Oron för utsikten att livnära sig på kallskuret en månad visade sig obefogad. Brorsan tillfrisknade snabbt och rutinerna i byssan kunde återgå till det normala efter att han hade återhämtat sig några dagar.
Besättningen kunde pusta ut.
Brorsan kollar vad Mustafa (som varit extra hjälp) och förstekocken kokat ihop.
Sjöfolk anställdes på två olika sätt. Dels via sjömansförmedlingar världen över som förmedlade lediga jobb. Då bestämde sjömannen själv hur länge han ville vara på en båt, kanske flera år i sträck. Dels anställde rederierna själva personal s.k. rederianställning. Eftersom fartygen blev alltmer avancerade med ny teknik så föredrog rederierna att säkerställa kompetensen genom att låta fast personal cirkulera med bestämda intervall på olika fartyg inom det egna rederiet.
För befäl tillämpades 7-2 systemet som innebar sju månaders tjänstgöring till sjöss på ett fartyg och därefter två månaders semester. För manskap gällde ett helt år till sjöss innan man fick avlösning.
Plus minus en månad fick man mönstra av i närmaste hamn oberoende av var i världen man befann sig, och flygbiljett hem till Svedala för välbehövlig semester.
Trots att Salénrederierna var modern i sin personalpolitik var den med nutida mått påfrestande för dem som seglade på tankers med bara några timmars liggetid i hamn och månadslånga sjöresor. Då var begreppet tankfnatt vedertaget, och det skulle visa sig att på den här båten fanns det olika grader av detta tillstånd.
Till sjöss gjorde man sina åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars ledighet. De flesta inom maskin- och däckspersonal var vaktindelad och gjorde sina fyratimmarspass följt av åtta timmars ledighet. Det betydde att man alltid hade samma arbetstider exempelvis tolv- till fyravakten dag som natt.
Jag fick själv fördela mina åtta timmar per dygn som jag ville. Det blev i praktiken tider på dygnet med goda förhållanden på kortvågen som avgjorde. Den mesta radiotrafiken var några dygn före och efter man varit i hamn för lastning och lossning.
Till sjöss stod radiomottagaren mest inställd på långvåg 500 Khz, dvs anrops- och nödfrekvensen där man hörde fartyg inom några dygns avstånd. Det hände ibland att man hörde fartyg i trångmål, men de låg alltid så långt ifrån att vi aldrig behövde engagera oss i någon sjöräddning.
Förutom klareringssarbetena (handlingar som erfordras vid hamnbesök), mönstringar (nya och avgående besättningsmedlemmar) i hamn och radiotrafik till sjöss ingick i mitt arbete löneredovisningar och liknande skrivbordsarbeten. Kaptenens högra hand med andra ord.
Radiohytten Seven Skies
Något jag definitivt tyckte illa om till sjöss var den idiotiska indelningen av besättningen när man skulle äta och umgås.
Fyra olika matsalar på ungefär trettio mans besättning!
Kapten, överstyrman och maskinchefen hade egen mäss.
Övrigt befäl hade egen mäss.
Ekonomipersonalen hade egen mäss.
Manskapet hade egen mäss.
Jag rök ihop med andrestyrman ordentligt en gång när jag talade om vad jag tyckte om denna indelning av besättningen. Varför i hela friden kan trettio pers inte samsas i en enda mäss? Han tyckte att systemet var helt OK:
– De unga och obefarna måste ha något att se upp till och se framåt emot i sin karriär.
Jag höll inte med. Inställningen bland sjöfolk kunde vara ofattbart konservativ.
Min och brorsans situation var däremot lite speciell. Han tillhörde manskapet och förutsattes umgås med de killarna. Jag tillhörde befälet och förutsattes umgås med maskinister och styrmän. Men självklart knackade jag på hos brorsan nere i hans hytt och hade partaj med honom och hans kompisar. Och visst knackade brorsan på hos mig och hälsade på. Men då var det uteslutande bara vi två utom vid några enstaka tillfällen.
Från vänster: brorsan, Nisse, förstemaskinisten och till höger stewarden över en flaska gin. All annan sprit hade tagit slut. Men det fanns massor av gin och genever i stewardens förråd. Så vad gör man? Lär sig tycka om naturligtvis …
Det var väl sörjt för fritidsaktiviteter ombord. Bland annat fanns ett komplett mörkrum för framkallning och kopiering av film. Alla svartvita kort jag tog, varav några finns med i denna berättelse, har jag själv tagit fram där.
Ville man ta sig ett dopp, när som helst på dygnet, var det bara att kasta sig i poolen som låg ute på däck.
Steward, andrestyrman och maskinchefen beundrar förstemaskinistens eleganta svanhopp ner i spat som brukar hålla 27-28 grader.
Dagarna gick. När vi kommit in i Mosambikkanalen, sundet mellan ön Madagaskar och sydöstra Afrika, fick vi hårt väder. En morgon såg andrestyrman lite konstig ut i ansiktet när jag gick ut till honom på bryggan. Jag kände inte riktigt igen honom. Han sa:
– Kom med, vi ska gå fram till backen så ska jag visa dig något, men du får inte berätta för någon vad du sett.
Nyfiken följde jag med honom över däck ända längst förut. Vi gick in genom dörren på styrbordssidan och han pekade.
Det såg ut som om en jätte hade knycklat till förstäven med en jätteslägga utifrån, spant och bogband var tillknycklade. Men plåten som skiljer havet från innanmätet var fortfarande tät.
– Vi har ingen aning om vad som har hänt. Grov sjö kan knappast orsaka sådana här skador. Möjligen har vi kolliderat med en drivande virkesbråte som något fartyg tappat, eller något liknande utan att någon märkt något. Vi måste in i docka för reparation. Men lasten måste lossas i London först.
Vi var alltså bara några fä som visste om skadan.
Blåsigt
Några dagar senare fick hela besättningen anledning att oroa sig för något helt annat, och vi fick anledning att fundera på om vi någonsin skulle komma fram till London.
Nästa avsnitt: Skarpt läge.
———————————