Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.
Mitt förhållande till präster varierar starkt. När en präst börjar dilla om Gud och paradis och himmelrike så att ögonen går i kors inför barn under en skolavslutning inför sommarlovet, då kan man undra hur det står till en våning upp.
Det finns en annan sorts präster som lever och verkar mitt i verkligheten. och det är sjömanspräster världen över. Dem har jag största beundran för. Sjömanskyrkor av olika nationaliteter finns [ de flesta större hamnstäder. och man är alltid välkommen dit. Handelsflottans Välfärdsråd var också en institution som sörjde för sjömännens väl och ve med olika aktiviteter.
När M/S Vegaland sommaren 1965 med sin unga besättning efter tre veckors resa från Panama och över Stilla Havet anlände till Brisbane på Australiens östkust, var det för de flesta av oss inte sjömanskyrkan. boklådor och fotbollsmatcher vi i första hand tänkte på. Med mer än en månadslön tillgodo på avräkningsboken var det annat som lockade.
Bilmärket Opel har en australiensisk motsvarighet. Holden. Eftersom landet inte har egen tillverkningsindustri av bilar var Holdenbilar en del av lasten som vi skulle lossa i flera hamnar med början i Brisbane och Sydney.
Eftersom minnesbilderna delvis flyter ihop av olika anledningar. blir det bara några extra kryddade minnen som jag ska berätta om.
Efter att alla klareringsbestyr i Brisbane med tull och immigration var överstökade. fick jag och några kompisar som också var lediga lift med agenten in till staden.
Trafiken var livlig i det vackra vädret. Landet har vänstertrafik och ratten till vänster i fordonen. En lustig detalj var att var och varannan bilförare hade dörrens ruta nervevad och han hängde med vänster armbåge på utsidan bakom en behändigt monterad vindavvisare av plexiglas. Växlar och styrning sköttes med höger arm. Vänsterarmen användes till att livligt visa medtrafikanterna vilka manövrer som var på gång. Skulle han byta fil eller svänga åt vänster, pekade han med tydliga armrörelser åt vänster. Vid bromsning åkte armen rakt upp och så vidare. Mycket praktiskt. Trafiksäkert? Tja.
Agenten hade varit med förr. När vi frågade om sevärdheter i staden visste han exakt vad vi menade. Skylten mot gatan visade att han hade stannat utanför en bar.
-Kom med. sa han och vi gick in.
Den stora lokalen dominerades a ven enorm bardisk, en oval som hade formen av körfältet på en travbana. I dess mitt hade personalen fullt upp med att från åtskilliga kranar runt om tappa upp öl i stora glas till gästerna som stod i flerdubbla led runt bardisken.
Vi hade inte en chans att närma oss den på grund av trängseln.
Agenten visade hur det gick till på detta ställe. Han samlade ihop våra pengar till öl och lämnade dem till en man längst bak i leden. Han i sin tur vidarebefordrade dem framåt till nästa man, och så småningom anlände pengarna på det sättet till en bartender. Agenten semaforerade till denne hur många öl som beställdes. Fyllda ölglas vandrade på samma sätt tillbaka till oss.
Vi skålade, ölet smakade gott och släckte törsten efter bilturen ute i hettan.
Han berättade att dricka öl är något av en nationalsport i detta land, och vi ville ju se på vad landet hade att erbjuda, inte sant?
Han sa åt oss att se på axlarna på de gäster som stod tätt sammanpackade närmast bardisken. Då förstod vi varför det var olämpligt att försöka tränga sig fram. Många gäster hade fått sina axlar nerblötta av skvimpande ölglas som transporterades förbi på detta sätt. Men stamkunderna närmast disken var vana och brydde sig inte.
Glasen var snart tomma och en ny omgång beställdes. Av känslan i benen att döma var det inte svagdricka vi drack.
Så småningom tyckte vår guide att det var dags att dra vidare. Trots flera glas bakom västen satte han sig bakom ratten.
Det stod mängder av bilar parkerade nära baren, så vår agents vana att ta en öl på det här sättet var på inget sätt unikt. Och bilresan gick ju bra, kanske med viss hjälp av förarnas viftande vänsterarmar.
Han släppte av oss när vi kommit in i stadens mer centrala delar.
-Nu får ni upptäcka resten själva, skrattade han och sa hej då.
Australien: Kängurur, koalabjörnar, eukalyptusträd, aboriginer, torka, surfing, hajar, Sydneys Operahus, världens ände, forna slavkolonier. Det var en snabbkurs om Australien. För oss gällde det att prioritera.
Vi besökte en djurpark. Kängurur och koalabjörnar var viktigast att se. Koalorna var lustiga krabater. De klängde i eukalyptusträden och åt dess blad. men det syntes knappast. Rörelserna var otroligt långsamma som i en slow-motionfilm.
Koalabjörn
Eftersom kängurur har en förmåga att hoppa högt,var de inhägnade inom ett nedsänkt område. Vi åskådare stod utanför staketen och såg dessa djur snett uppifrån.
En parant dam i blå klänning stod till vänster om mig och matade en känguru med godis. Plötsligt blev kängurun helt ointresserad av godsakerna. Den stod helt stilla med blicken upp i fjärran. Damen blev irriterad och trugade men utan resultat. Damen gav sig inte. Hon trugade och lockade, ingen reaktion. Folk runt omkring började skratta.
Damen hade inte märkt att en känguruhanne hade smugit på honan rakt bakifrån och inlett ett regelrätt samlag.
När damen slutligen upptäckte vad som pågick och alla skrattande människor omkring kastade hon påsen ner i inhägnaden och rusade därifrån högröd i ansiktet.
Kul.
Röd kängru
———————