SIDA: Barnuppfostran
Besinna er föräldrar!
Tänk på vad ni säger till era barn, speciellt när de kommit upp i de känsliga tonåren.
När jag var tolv-tretton år sådär led jag av mängder med finnar. Jag förde en hopplös kamp mot dem med hjälp av en frottéhandduk som jag doppade i kokhett vatten. Baddade och brände dem till döds, en efter en.
En plågsam metod men jag föredrog hellre brännmärkena än finnar som växte sig allt större.
Sen var det det där med håret. Hur skulle det kammas?
Bakåtkammat var modernt. Men min höga panna och höga hårfäste passade inte tyckte jag. Beatlesfrisyren hade inte gjort sitt segertåg än.
Mamma såg min ångest, mitt kämpande, och förstod till sist att hon måste bättra på mitt självförtroende.
Hon satte sig intill mig, kramade om mig och sa:
– Nej, jag kan hålla med att du inte är tvålfager precis. Men du har i alla fall en snygg bak. Du ska se att det är den flickorna kommer att falla för.
Tack snälla morsan, jag har trott på dig ända tills för några år sedan. Men sviterna sitter i, de går nog aldrig helt bort. I och för sig har det varit en viss tröst det där med baken, men jag har inte vare sig haft intresse eller kunnat saluföra tillgången maximalt. Inte heller har jag behövt göra det, tack och lov.
Det magiska ordet tvålfager har genom åren förföljt mig och ställt till oreda. Genom denna besvärjelse via min blogg försöker jag nu en gång för alla begrava det ordet. Amen.
(Googlade för att hitta bild på nån snygg bak för att illustrera detta inlägg, men hittade ingen. Google Censur ?)
——————————-