Elkänslig? Ett eget test

Inlägget publicerades första gången år 2011i min gamla blogg.

Med uppenbar överhängande risk att bli tvångsomhändertagen på sinnesjukhus (ja, det har faktiskt hänt i Norge!) påstår jag här att jag är elöverkänslig.
Ändå ska jag drista mig till att beskriva hur det gick till rent experimentellt när jag konstaterade fenomenet.
Det är alltså ett empiriskt, dvs erfarenhetsmässigt, bevis, alltså inte vetenskapligt.
Vill man bekväma sig att bevisa fenomenet rent vetenskapligt, återkommer jag till hur man då gör längre ner.

Först som sist måste jag påpeka att följande experiment INTE skall utföras av människor som inte är väl bekanta med elektriska och magnetiska fenomen.
Jag avråder alltså allvarligt från att du gör följande försök. Först måste jag förklara några grundläggande fenomen inom elläran.

Elektriska fält
Ett elektriskt fält uppstår när det mellan två olika poler uppkommer olika elektrisk potential. Ett bilbatteri har vanligen 12 volts spänningsskillnad mellan dess två poler. Polerna sitter ungefär 2 dm från varandra. Det betyder ett elektriskt fält på ca 60 volt per meter, 60 V/m.

I ett vanligt 230V vägguttag växlar polspänningen (avstånd mellan polerna bara några cm) med 50 svängningar per sekund. Vi har där således ett elektriskt växelfält med ca 11.000 volt per meter.
Elektriska växelfält i en kabel är lätt att minimera med en metallisk skärm som i sin tur jordas. Så fort man ansluter en belastning till ett vägguttag, ex.vis en 100W lampa, uppstår en elektrisk ström. Denna ström i sin tur alstrar ALLTID ett magnetiskt fält.

Magnetfält
Magnetiska fält är betydligt svårare att skärma av. Elektriska motorer avger betydande magnetiska fält.
Men vi bortser från magnetfält i det här försöket. Vi vill bara konstatera om du är känslig för rena elektriska växelfält. Ett statiskt elektriskt fält (som mellan polerna i bilbatteriet ovan) känner jag inte av alls. Jordmagnetfältet ett annat statiskt fält.

Jag gjorde så här:
Jag lindade en oskärmad lampsladd runt mitt huvud. Sladden anslöts till ett vanligt 220V uttag. Ingen belastning ansluten. Det gick alltså inte någon ström (och inga magnetfält alstrades) genom kabeln.
Jag satt tillsammans med min familj (5 pers + jag) runt köksbordet när jag gjorde försöket.
Efter 5-6 minuter började jag bli dåsig, familjen såg hur jag började bli frånvarande, min blick irrade och jag blev alltmer avtrubbad.
Jag blev mer och mer dåsig. De blev rädda när de såg hur jag alltmer blev omedveten om min omgivning, och övertalades att avbryta försöket.

Jag drog kontakten ur väggen och lovade min fru och 4 barn att aldrig göra om försöket på detta sätt. Vi visste inte vilka följder försöket på lång sikt kunde få.

Bild: Rekonstruktion. Oskärmad spänningsförande anslutningssladd lindad runt huvudet. Ingen belastning ansluten. Hjärnan utsätts för rena elektriska växelfält. Efter 5-6 minuter uppmanade min familj avbryta experimentet. De såg hur omtöcknad jag blev. Instrumentet (Friman MF4) visar fullt utslag, höga elektriska växelfält. Av lätt förståelig anledning hade jag spänning på bara några sekunder den tid det tog att ta bilden.

Åter till försöket. Efter ungefär 14 dagar hade jag blivit så pass återställd att jag kunde konstatera att jag  blivit mycket dålig.
Efter ca 5 veckor hade jag repat mig såpass att jag vågade mig på etapp 2 av experimentet, och använde samma anslutningssladd. Men: Jag lindade en metallfolie runt hela sladdens längd, och tejpade fast en elektrisk anslutning på folien och anslöt den till vägguttagets jordklämmor.
Lindade kabeln runt huvudet, familjen såg på.
Efter ca 20 min avbröt jag försöket. Jag hade inte känt någonting. Hjärnan var fullständigt klar. Metallfolien hade effektivt skärmat av de elektriska växelfälten. Jag kände inte av dem.

Bild: Rekonstruktion Samma spänningsförande anslutningssladd, men nu invirad med metallfolie som jordats. Elektriska växelfält tränger inte igenom. Trots ca 20 min exponering blev jag helt opåverkad. Inget utslag på instrumentet. (Jag visar här bara principen med metallisk  skärmning, här jordad metallfolie virad runt om kabeln.).

Jag beskrev senare mitt experiment i detalj för ett antal forskare och vetenskapsmän vid en mycket hemlig träff i Göteborg. Vi som ansåg oss elöverkänsliga hade dyrt och heligt lovat att inte berätta för någon om detta möte.
Det har nu gått mer än tjugo år sen dess så jag anser preskriptionstiden utgången ….
De olika ”experterna” tystnade efter min redogörelse. De såg i golv och tak, men absolut inte på mig. De vände sig till professor Yngve Hamnerius, som också deltog, om Singstrand hade gjort försöket korrekt. Han bekräftade detta. Stämningen blev skruvad.
Man började inse att vi elöverkänsliga inte var några idioter.

Man fortsatte envist titta i golv och tak. Men inte på oss. De låtsades som om det regnade. Man ville avsluta mötet, det hade inte gått som man från början tänkt.

En tid efter denna sammankomst med ”experterna” fick jag ett mejl från en av dessa. Han hade känt sig provocerad till att nysta vidare på denna min utmaning och frågade hur man vetenskapligt kunde verifiera mina resultat.
Jag mejlade tillbaka och svarade att mina försök lätt skulle kunna utföras i en helt kontrollerad elektrisk/magnetisk miljö. Det skulle också kunna utföras helt dubbelblint, dvs vare sig försöksledare eller försökspersonal skulle veta om/när elektriska fält var på/avslagna, med hjälp av slumpgenerator i dator som skötte till/frånslag.

Det som kan komplicera en sån här provokationsstudie är att när man utsätts för starka fält fungerar det ungefär som när man får en bedövningsspruta hos tandläkaren. Man känner sticket, det ilar till, och man blir bedövad. Därefter känner man inte om man får ett nytt injektionsstick, man måste först bli av med bedövningen. Samma med att bli utsatt för el. Man kan inte bara slå av- och på strömmen i följd. Vi är inga reläer som reagerar till/från. Vi är ”human beings” och blir påverkade, en påverkan som sitter länge i.
En sådan här studie tar alltså lång tid. Och kostar pengar. Vem betalar?
Ja, inte den trådlösa kommunikationsindustrin i alla fall, det kan jag garantera.

I efterhand skulle man kunna kunna utvärdera försöket och konstatera ev. signifikans. Experten hörde aldrig av sig mer. Han kände tydligen att det började brännas under fötterna. Hans namn skulle kunna förknippas med tanken på att det KAN finnas samband mellan elektriska fält och ohälsa.

Och så har det hållit på.

Det är tragiskt hur forskare ryggradslöst hellre månar om sitt namn och rykte än att värna om våra efterkommande generationers hälsa. Än värre är att forskare som seriöst vill få anslag för vidare forskning får avslag med motivering att det inte finns något allmänt intresse.

Många inom forskarvärlden tror aningslöst att elkänslighet är inbillning. Professor Swanbeck i Göteborg hade i ett inledande försök antytt detta. Swanbeck har i Dagens Nyheter däremot erkänt att hans studie aldrig hade som avsikt att påvisa biologiska effekter.