Äkta forskare och ”forskare”

”Två skyttegravskrig i Sverige”

Inlägget publicerades första gången år 2009 i min gamla blogg.
Spådomarna som jag då  gjorde här nedan visar sig nu nio år senare i stort sett stämma.
Här är inlägget:

Håll med om att det är spännande att följa debatter när nya teorier presenteras inom olika områden. Då skiljs agnarna snabbt från vetet. Man urskiljer snabbt vilka som är de äkta, nyfikna forskarna, de som är öppna för nya möjligheter. Till skillnad från de som prestigemässigt bundit upp sig för den aktuellt rådande, och som man tror, eviga sanningen.

Ett exempel är jordbävningskatastrofen i Italien. Kan man förutse jordbävningar med hjälp av radonläckage? Omöjligt, säger de etablerade vetenskapsmännen. Jovisst kan man det, säger en ”amatör” inom området. Han blev mer eller mindre utskrattad och nonchalerad av myndigheterna när han varnade och ville att befolkningen skulle evakueras.
Jordbävningen kom som han hade förutsagt.

Om amatören fick rätt av en ren slump eller om det kan ligga något i vad han påstår, är det för tidigt att säga något om. Men han har helt säkert rört om i forskargrytan. Vi får hoppas att han har så mycket på fötterna att italienska myndigheter i hemlighet följer upp radonspåret. Men officiellt proklamerar man ”det finns ingen anledning att tro honom, det är bara fria fantasier från en okunnig”.
Vi kanske får se framöver att någon forskare vågar stödja radonteorin, och så bildas ett skyttegravskrig med två olika åsikter.
För och emot. En studie måste följas av andra med samma resultat. Det måste alltså tyvärr till fler jordbävningar för att studien ska verifieras eller förkastas. Den eller de som vågar forska vidare kommer att trampa på många prestigestinna fötter och de kommer att riskera sitt rykte.

Själv har jag hamnat i två skyttegravskrig. Det ena kröp jag in i helt frivilligt, i det andra hamnade jag ofrivilligt.

Ett svenskt skyttegravskrig

Det första, som helt nyligen brutit ut för fullt, är fettkriget. Det är lite märkligt, men det verkar som om att när det gäller människans hälsa så märks fenomenet med prestigefyllda och skygglappsförsedda betonghäckar, extra tydligt.
Nya hälsodebatter föregås ofta av fallbeskrivningar i massmedia, och forskarvärlden betraktar dem som kuriosa och helst bör tigas ihjäl (anekdotiska evidenser). Men ibland blir fallen fler och fler, och till slut känner sig en berörd myndighet tvungen att agera.
I skrivande stund är det närmast total förvirring i massmedia, svenska folket vet inte vad det ska tro.

Skyttegravskriget pågår för fullt mellan fettförespråkarna och de fettskrämda. Man spionerar på varandra, anklagelser och hån formligen viner mellan frontlinjerna via massmedia.
Livsmedelsverket å sin sida varnar för det naturliga fettet som människan ätit sedan urminnes tider, men det varnar inte för all konstgjord mat som undan för undan uppfinns nuförtiden. Man varnar för långtidseffekter av fettrik mat, men inte av konstgjord. Ganska märkligt, inte sant. Men man är i alla fall så ärlig att man erkänner att kost med lågt innehåll av kolhydrater kan fungera vid viktminskning, insulinkontroll mm. På kort sikt. Längre än så sträcker sig inte medgivandet.
Fettförespråkarna å andra sidan hänvisar till att animaliskt fett varit naturlig föda sedan urminnes tider, och att mycket kolhydrater på sikt kan ge diabetes.

Det är inte speciellt svårt att spå utvecklingen i detta krig. Debatten förs förhållandevis öppet, berör stora delar av befolkningen och de som vill göra nya forskningsrön har alla möjligheter att genomföra dem. Både livsmedelsverket och socialstyrelsen har vaknat till på grund av de nya starka vindarna som blåser och börjat ta åt sig av kritiken, om än inte öppet.

Ett annat skyttegravskrig

Det andra skyttegravskriget jag hamnade i var ofrivilligt. I början av 1980-talet var bordsdatorer, minidatorer för företag, och senare, persondatorer, nya begrepp. Att upptäcka deras möjligheter var enastående roligt. På jobbet lärde vi oss programmering och skräddarsydde applikationer som blev datorstöd i våra projekteringsarbeten. För det fick vi som tagit fram programpaketet 80 000 kr från arbetsgivaren.

Efter några år började det klia konstigt i ansiktet och det kändes som om någon vred om näsan på mig när jag satte mig framför bildskärmen. Jag läste i massmedia att de som kände sådana symptom var rädda för datorer.
Oh, herre min skapare! Hur töntig och okunnig får man vara, och dessutom skryta om det i massmedia?
Den ene professorn efter den andre gav samma förklaring. Professor Sture Lidén, professor David Ingvar, professor Gunnar Swanbeck bara för att räkna upp några.
Jag ringde upp flera av dem, och det blev skrämmande samtal. Vilken besserwisserattityd, vilken märklig människosyn som då framträdde. Jag ska inte fördjupa mig i träsket här, bara konstatera att jag lärde mig massor om hur okunniga dessa ”lärda” var i grundläggande ellära.

Om elkänslighet lärde jag mig däremot av alla datorentusiaster som skadats. Bland annat satt jag i styrelsen för vår förening (FEB) några år och talade med hundratals människor som insjuknat framför skärmen.
Vartåt det hela pekade förstod jag emellertid när jag talade med dåvarande överläkaren på arbetarskyddsstyrelsen, Ricardo Edström.
Han sa: ”Er grupp är ointressant. Ni är för få. Låt oss experter ta hand om er i tysthet och inte i massmedia. Vi har större problem att jobba med, exempelvis rökningens skadeverkningar”.
Han ville att vi inte skulle gå ut i massmedia.

Jag stod nu inför ett svårt val. Om vi inte fick uppmärksamhet i massmedia skulle många aningslöst bli skadade. Fördelen med det alternativet skulle ändå vara att många blev sjuka och myndigheterna skulle (alltför sent…) tvingas ta itu med problemet.
Men jag valde att berätta och varna. Vi var många som kände symptom och vi berättade. Massmedia skrev om oss, nästan dagligen.
I tysthet började företag och myndigheter elsanera sina lokaler. TCO gav ut en skrift, TCO-norm för bildskärmar.

Skadekurvan uppåt bröts. Vi hade lyckats. Men priset blev högt. Något erkännande har vi aldrig fått från officiellt håll. Men det får vi bjuda på. Vi är relativt få som grupp räknat. Mission fulfilled.

Min arbetsgivare tyckte så här: – Vi vet att Singstrand inte hittar på det här. Vi stöttar honom. Han får jobba hemifrån, där han kan elsanera och fungera så normalt som möjligt.
Och det fungerade. Men det förutsatte att tidskrävande pass vid datorn sköttes av mina kollegor på kontoret. Mellan åren 1988 och 2006 var jag sjukskriven kanske totalt fjorton dagar. I övrigt jobbade jag 100%.
Mina belackare tystnar när de får veta detta. Jag har alltså arbetat trots min elkänslighet. Alla argument som försöker bortförklara fenomenet faller platt till marken när de hör min historia.

Forskarvärlden är rent av barnsligt okunniga om elkänslighet. Den senaste tidens debatt om mobiltelefoners eventuella farlighet rör sig helt kring eventuella termiska effekter, det vill säga uppvärmning av mänsklig vävnad p.g.a. mobilstrålning, s.k. SAR-värde. Oj, oj, vilken okunnighet. Själv kan jag bli närmast medvetslös med några minuters mobilprat. Den medvetslösheten kan termisk effekt inte åstadkomma på så kort tid (förutsatt att man inte är en stormästare i yoga) Det måste vara någon annan faktor inblandad.

I början på 90-talet ringde jag min bror i USA. Han hade aldrig hört talas om eller läst något om elkänslighet over there. När han många år senare flyttade till Sverige träffade jag honom. När vi pratade ringde hans mobil. Han svarade, men använde en högtalarfunktion och lade mobilen på ett bord en bit ifrån. Han berättade att han inte kunde ha den intill örat. Det kändes då som om att den brände örat och bedövade hjärnan.
Min bror såg min förvånade min. Han hade skött sitt företag nästan helt via mobilen många timmar per dag. Han berättade vidare att samtliga i hans bekantskapskrets som jobbade på samma sätt i USA hade fått likadana problem.

För att sammanfatta: Skyttegravskriget om elkänslighet har gått i stå. Dagens debatt handlar om huruvida strålning från mobilmaster är skadlig eller inte när det gäller cancerrisken. Att folk kan bli elkänsliga av flitig mobilanvändning nämns inte alls.

Min känslighet yttrar sig i att jag kan stå under en kraftledning (380 kV ) och inte känna ett dugg. Men om jag lyssnar på en freestyle (med hörlurar) blir jag däckad inom någon minut. Är man minsta förtrogen med ellärans grunder inser man varför. Men för en s.k. självutnämnd förståsigpåare och besserwisser är lösningen en oöverstiglig Gordonsk knut.

Till skillnad från fettkriget är jag pessimist i gåtan elkänslighet varför vissa blir det, andra inte även om man utsatts på ungefär samma sätt. Jag är enormt nyfiken på vad det är som sker i våra kroppar. Svaret kommer knappast i min generation. Massmedia skriver inte längre om elkänslighet, ämnet har inte något nyhetsvärde. De forskare som vill granska fenomenet närmare utesluts snabbt ur gemenskapen. Anslag kan de titta i månen efter. Det har våra myndigheter, många inom vårdapparaten, och telekomindustrin effektivt sett till.

– – – – – – – – –

Ovanstående skrev jag alltså redan för nio år sedan, och mina prognoser stämmer så gott som hundraprocentigt. Men om radonläckage kan varna om jordbävningar har jag inte följt upp, så där vet jag inget besked.

Inlägget finns under Elkänslighet, se under SIDOR uppe till höger.