6 Mattmar

2013.01.22

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Situationen för Ruth var allt annat än trevlig. Hon övertalades av sin mor och syskon att lämna bort mig till Ada, en av systrarna. Hon hade under flera år längtat efter att få ett barn till. Ruth tog mig bak på cykeln och trampade upp till Norrgård i Mattmar och lämnade över mig till Ada och Kalle.

Så här långt i Ruths berättelse märker jag att hon har svårt att få fram orden. Hon har haft dåligt samvete för detta i hela sitt liv men aldrig sagt något När hon nu ser min reaktion blir hon lättad och skiner upp. Vi hade suttit i husbilen hela eftermiddagen. Hon hade pratat oavbrutet till långt fram på kvällen. Vid niotiden körde jag hem henne till lägenheten inne i Kungsbacka. Jag sov i bilen utanför på parkeringen.
Morgonen efter åkte vi tillbaka till samma ställe i Åsa. Åt frukost, tittade ut över havet Jag frågade om än det ena, än det andra. Hon fick hela tiden prata till punkt Det var inte likt mej att kunna hålla igen truten på det viset när jag träffade henne.
Hon berättade också om annat senare i hennes liv som hon tyckte jag borde känna till. Men det kanske jag kommer tillbaka till senare.

Via Östersund flyttade Ruth och min lillebror till Bräcke i sydöstra Jämtland där hon tog anställning som hushållerska en kort tid. Därefter till EnsilIre utanför Ånge i Medelpad. Flera år senare skulle också jag flytta dit och återfoöenas med min mamma och bror.

Åter till Mattmar. Norrgård är en gammal släktgård från 1700-talet. Den ligger mitt i byn, mitt emot ”nya” skolan (numera loppmarknad). Utsikten är fantastisk. Rakt åt söder reser sig Oviksfållens toppar mot horisonten med en siluett som liknar en liggande kvinna på rygg (en av mina kusiner fick mej att inse detta faktum). I sydväst ligger Sylarna, och rakt åt väster Åreskutan.
Intill Mattmars kyrka ligger gamla kyrkstallar som nuförtiden inrymmer bl.a. turistinformation. På dess parkeringsplats stannar ofta bilister och beundrar den hänförande utsikten mot Oviksfjällen i söder.

I denna vackra by fick jag mina första minnen här i livet, och med en trygg tid hos moster Ada och Kalle. De bodde i det vackra  gamla kulturminnesmärkta  och rosamålade huset med en stor välkomnande trappa i mitten med en lägenhet på ömse sidor. Den västra hyrdes av familjen Eriksson. Familjen höll sig mest för sig själv. Ada gillade inte att jag gick in till familjen, men någon enstaka gång smet jag in till dem och fick en skiva steppost.

I den östra flygeln bodde jag hos Ada och Kalle och deras dotter Kerstin, dvs. min kusin. På första våningen fanns ett kök med vedspis. Bakom den en trång garderob som för det mesta var varm. Där luktade alltid svett och skog. Kalle torkade sina kläder där. Under vedspisen fanns ett litet utrymme inte större än att en katt och jag kunde ligga där. Förutom köket fanns ett litet vardagsrum och skafferi.

En n mycket brant och svängd trappa gick från hallen mellan lägenheterna och upp till vinden.. Från vindshallen mot öster låg vårt sovrum. Mot norr låg Kerstins rum och åt väster ett stort oisolerat förrådsutrymme, Där fanns många gamla saker, bland annat ett par enormt tunga och gamla träskidor med knoppar på skidspetsarna. Med dem åkte jag över åkrarna vintertid fram och tillbaka på dagarna tills det blev mörkt. Kalle och Ada tyckte att jag var en envis liten finne. Jag gav mig aldrig, skulle bara åka mer och mer. Skidåkningen måste ha gett mig god kondition, för när jag några år senare började skolan vann jag lätt skidtävlingarna, men då med vanliga barnskidor.

Kalle spelade fiol på fritiden när han inte skötte gården. När han övade uppe på vinden på kvällarna kunde  han spela Hjärtats Saga för mig tills jag somnade.
Kalle var mycket fåordig. För det mesta var han tyst. Men när det gällde fiolspel och trav, då kunde han hålla låda.Jag fick följa med till travbanan i Östersund en gång, men det var inget for mig. Nej, det var genom musiken vi mest fick kontakt När han kämpade med trioler förstod jag inte vad han menade riktigt, men vi nynnade takten och skrattade tillsammans.
Ibland kom flera spelmän till Norrgård och tränade med Kalle. En var riksspelman, Erik Nilsson, som spelade klarinett. Han blev min stora idol. Hans egna vallåtar är vida kända i spelmanskretsar.
En gång fick jag en blecktlöjt av en farbror, jag vill minnas han hette Åkerström. Flöjten blev mitt första instrument.

Ada uppfostrade mig kärleksfullt och gav mig all uppmärksamhet. Men hon höll inte hemligt att jag hade en riktig mamma och pappa. Jag kallade Ada för Ada, och Kalle för Kalle. Om jag var ohyfsad eller bråkig var Kalle alltid tyst, men Ada kunde bli rejält sur på mig. Men det brukade gå fort över.
Torrdasset som var hopbyggt med ladugården vette rakt mot skolan på andra sidan vägen. När jag blev så stor att jag kunde gå dit själv lät jag dassdörren stå på vid gavel. När jag var färdig skrek jag med all min kraft: -Ada, kom å toschk mäl (Ada! kom och torka mig!)
Mitt skrikande hördes naturligtvis på skolgården. Ada tyckte det var pinsamt när hon på omvägar fick höra att alla på skolan visste när jag behövde torkas. Hon lärde mig snabbt att sköta mig själv.


Norrgård, Mattmar. Ladugården och skolan till höger i bild.

Akvarell av Bo Wiktorsson (del av).

Nästa inlägg i serien

———————————————

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 svar på 6 Mattmar

  1. Liz Carina Karlsson skriver:

    Hej!

    Min pappa Bror Erland Bengtsson växte upp på Ubyn 1:8. Möjligen kände du honom.
    Hans syskon var Lena,Bengt och Bertil Bengtsson.

    • Hej Liz Carina!
      Trevligt du hör av dej! Jovisst är (var) jag bekant med
      Bertil. Han o jag var ju klasskamrater, vi är på samma
      skolkort. Bertil var ju en fena på schack och han kom
      ibland till Norrgård för att spela mot min morbror Kalle.
      Dpm pratade aldrig med varandra under spelet.
      Bengt har jag sett varenda år och hälsat på under
      hemvändarveckan. Vi har småpratat om ditt och datt.
      Båda är väl borta numera har jag för mej.
      I år har vi inte varit upp till Mattmar pga pandemin.
      Hälsningar/Gösta

  2. Liz Carina Karlsson skriver:

    Hej Gösta!

    Bertil gick bort 2010.
    Bengt gick bort förra året.
    Lena gick bort också bort förra året npgon månad innan.
    Jag har många fina barndomsminnen från Ubyn.

    Mvh
    Liz Carina

    • Hej Liz Carina Tack för att du hörde av dej! Ja mina första 8 år i livet var också Mattmar. Den trygga uppväxten har man haft glädje av hela livet. Bertil och Bengt lärde jag känna men inte de andra syskonen. Hälsn/Gösta

Lämna ett svar till Liz Carina Karlsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *