Säpo ute i spenaten

2013.06.06

Bokrecension

Morjärvmannen och Säpo

Karin Eriksson
Hjalmarson & Högberg

Skolavslutning. Solsken. Varmt ute. I kyrkan där avslutningen hålls är det däremot
behagligt svalt.
Som nyinflyttad känner jag mig lite främmande. Föräldern som sitter bredvid mig i kyrkbänken frågar vems pappa jag är, och hon pekar på barnen vid koret som förbereder sig för psalmsång.- Jaha, säger hon, och tittar mig rakt i ansiktet. -du är Johans pappa. Då är det ni som köpt Björkhaga.
– Ja, svarar jag.
– Björkhaga gick för 450.000 kr.
– VA?
– Björkhaga såldes för 450.000 kr.
– Nej, nej, det är inte sant, invände jag.
– Jo, det är sant, envisades hon, -det vet jag.
– Jamen, eftersom det var jag som köpte huset borde jag väl veta att jag att jag gav 380.000 kr. Så du har fel.
– Inte alls, sa hon. Men nu vände hon blicken mot koret och behöll den där under återstoden av skolavslutningen.

Det här oförglömliga minnet fick jag för ungefär trettio år sedan. Händelsen gav mig en grundlektion i hur byskvaller på landet kan fungera. Jag lärde mig att man får ta det som det är. Idag är jag säkert en del av såna  här skeenden. Jag bor fortfarande på Björkhaga och stortrivs. Lantlivet är ganska isolerat. Men man behöver prata mer än om bara korna i ladugården, vädret och hur skörden ska bli. Man undrar kanske hur andra bybor har det. Byskvaller är normalt en oförarglig företeelse, och man menar
oftast inget ont om det skulle gå fel.

Händelsen i kyrkan för trettio år sedan kommer jag ihåg när jag läste Morjärvmannen och Säpo. Boken ger en inblick i hur bisarr verkligheten kan bli när en myndighet som Säpo under flera årtionden delvis förlitar sig på byskvaller i jakten på en förment spion åt KGB.
Upptakten till dramat sker på femtiotalet, när huvudpersonen slagit vad med jobbarkompisarna om att han kunde få visum inom två dagar för en semesterresa till dåvarande Sovjetunionen. Sanfrid Eriksson var levnadsglad, skojfrisk och nyfiken på det mesta som har med livet att göra. Därför blev det en lite extra utmaning när kamraterna sa att väntetiden för visum till Sovjet var två månader. Inga undantag gavs. Men han vann vadet. Och åkte.

Säkerhetspolisen, Säpo, som på den tiden hade ständig bevakning av sovjetambassadens verksamhet, resonerade som så att om någon får visum så snabbt, måste denne ha speciella kontakter inom de sovjetiska myndigheterna. Sanfrid Eriksson skulle kunna vara spion. (Redan här resonerade Säpo galet. Verkliga spioner får självklart inte förmåner som öppet och direkt pekar ut dem inför allmänheten.) Den fredlige medborgaren började diskret övervakas av Säpo.

Sanfrid Eriksson märkte så småningom att han var övervakad, och försökte få kontakt med spanarna för att komma till rätta med eventuella missförstånd. När han vid ett tillfälle lyckades konfrontera dem påstod de att han led av förföljelsemani.

Under åren lärde han sig ingående Säpos rutiner om när och hur han bevakades. Han i sin tur började bevaka Säpo, och lade ibland ut villospår för att spanarna verkligen skulle få göra skäl för sin lön. Han visste att grannar och flera ortsbor hade blivit övertalade av Säpo att bli rapportörer om hans förehavanden. Han kunde exempelvis ”i förbigående” nämna till någon granne att han skulle åka till Finland över helgen. Han visste då att myndigheterna engagerade mängder av folk som skulle rapportera vad han gjorde på resan. I själva verket åkte han aldrig.

Boken innehåller den fantastiska men sanna historien om en helt oskyldig man som i tjugo år bevakades misstänkt för spioneri. Därefter häktad, men efter en månad släppt därför att åklagarens anklagelser inte på något sätt kunde styrkas.
Det gick alltså aldrig så långt som till rättegång. På sätt och vis blev Sanfrid Eriksson besviken. Han hade sett fram emot att öga mot öga få stå mot bybor och andra som under ed skulle tvingas vittna om spionryktena som de själva spritt, rykten som i själva verket var grundlösa.

Morjärvmannen och Säpo är en ”omvänd” spionroman som fascinerar, förbryllar och roar. Säpo skriver själva i sin slutgranskning av fallet att ”förundersökningen i fallet Morjärvmannen inte har någon motsvarighet i kriminalhistorien”.
Det är bara att hålla med. Men tanken kvarstår, skulle något liknande kunna hända idag? Myndigheten har nuförtiden i och med IT -revolutionen enorma resurser, och vill kunna använda IT ännu mer för att kunna övervaka oss effektivast möjligt. Det är nog mer en utopi att något liknande inte kan hända igen.

 

———————————————

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *