Stilla Havet Del 2

 

Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se under SIDOR till höger.

I förra inlägget skrev jag om resan till Australien med m/s Vegaland. Nu ska det bli lite om resan därifrån. Jag har fortfarande inte mod att skriva om vad som hände där. Men förr eller senare får jag väl krypa till korset. Hellre då senare.

Den 13 oktober 1965 klockan åtta på morgonen lämnade vi Brisbane och styrde ut i Stilla Havet med sikte på Panama. Resan dit tog ungefär tre veckor. Som framgått av tidigare inlägg blir gärna sådana resor monotona. Det händer inte så mycket. Den här gången tog jag fram skrivmaskinen igen och skrev sida upp och ner och som postades i Panama. Morsan erkände flera årtionden senare att hon inte orkade läsa allt. Vis av skadan plockar jag lite här och där bland sidorna.
Alltså, nu fortsätter det långa brevet:

Vi lämnade kajen i Brisbane och styrde ut åt havet till. Efter sex timmar lämnade vi lotsen, det var regn och mulet.
Så fort vi kommit längre ut klarnade det till och nu den sextonde oktober har vi ett strålande väder. Men det är för kallt än att bölja sola, arton grader i skuggan.

Vi går i storcirkel, så till att börja med går vi söderut lite, därför kölden.
Vad en storcirkel är? Jo, ni vet att jorden är rund. För att förklara lätt kan jag säga att om man skall från sydpolen till nordpolen kan man ta en himmelens massa olika vägar. Man kan gå över Afrika eller Australien. Så nu kan vi gå flera vägar till Panama, och alla är lika korta. Vi går nu södra vägen för att inte få så mycket motström. När vi gick ner hit hade vi medström, och då gick det bra norra vägen.

Något man aldrig blir mätt på att se är de skickliga albatrossema. Närmare två meter mellan vingspetsarna. De rör aldrig en fena. Seglar och seglar lugnt bakom båten i stora lovar, gör störtdykningar mot vattnet, glider ibland hundra meter några centimeter ovanför vattenytan. Kom ihåg att det är hög sjö, så det är fantastiskt att se när de klarar vågtoppar och vågdalar galant med bara några centimeter tillgodo. De utnyttjar luftvirvlarna som bildas av vågorna, och seglar med hjälp av dem. Och timvis kan de segla utan att så mycket som ens tänka på att fålla ut landningsställ eller att korrigera kursen med hjälp av ett par flax.

Albatross

Det är kul att se när små måsar försöker göra likadant. De kastas av vinden långt åt helsike, så att de har all möda att hålla sig på rätt köl. Det är bara nära kusterna man kan se dem, så här långt till havs finns inga måsadjävlar. Det är bara albatrossdjävlar. Nu måste jag gå ned och ta en kaffekoppdjävel. så jag hinner lyssna på frekvensjäveln jag snacka om förut.

Den kaffekoppen blev ganska lång. Nu är det den artonde och vi har seglat förbi Söndagsön och datumgränsen. Det är måndag idag och måndag i morgon på tisdag. Tiden står still ett dygn här ombord för att ni hemma i Svedala ska komma ikapp oss. I morgon måndag får vi likadan mat som idag och så vidare.

När jag ibland kommer ner till kapten, sitter han och skriver i något som ser ut som det ska bli en bok. Jag har dragit den slutsatsen. På en del sidor har han klistrat bilder från broschyrer mfl trycksaker.

Tjugonde oktober. De senaste dagarna har jag haft en fruktansvärd huvudvärk, men har börjat kvickna till. Positionen är nu sydväst Raratongaön. Det är en ö som har världens finaste klimat och det finns sexhundra bamsingar där.
Den enda kända sjukdomen är en lindrig form av diarré. Feber är ett okänt begrepp. Alla uppgifter är tagna ur ”West Indies Pilot Vol. 1 1965”. Det är ett stort uppslagsverk, 20-30 volymer, där all världens hamnar, öar, hav osv är detaljerat beskrivna.

Nu ska jag berätta mer om vår fine andrestyrman.
Jag kände mig ju dålig när vi gick ut från Brisbane, ont i halsen och febrig. Drack massor med te på kvällen. Lade mig och svettades. Febern försvann nästa dag men halsontan var kvar. Jag gick till andrestyrman och bad få tabletter.
–  Nej, min patiens, sa han och log.
– Jag har inga. Men du kan få röd hostsirap istället.
Jag drack en kork. Senare på dagen tog jag en kork till. Jag fick fruktansvärt ont i magen. ’Trodde den skulle sprängas.
Nästa morgon hade jag  både ont i magen och fruktansvärd huvudvärk. Tog huvudvärkspulver jag fått dagen innan för halsen. Fick ännu värre huvudvärk, trodde huvudet skulle spricka.  Skulle både magen och huvudet spricka nu? Sov hela dagen.

Min käre husläkare tittade till mig på kvällen och föreslog ett starkare slags huvudvärkspulver. Men då, mina kära vänner, var det jag som sade nej tack. Och genast gick huvudvärken och magontan  över och sedan dess mår jag bra.’

I går kväll var det en engelsk båt som ropade på nödfrekvensen långvåg 500 Khz. Den bevakar jag alltid på  vaktpassen. Han frågade om det fanns någon båt i närheten som hade läkare ombord. De hade en sjuk man. Jag sade åt honom att vända båten kvickt och gå för högsta maskin bort från Vegaland. så hade mannen en liten chans att överleva.Vår andrestyrman hade nog inte tackat nej till att ”bota” den mannen.Andren är inte läkare. Vi har så skoj åt honom, för han är verkligen kul, killen.

Så långt citaten ur breven hem.
Någon dag senare skrev jag att saltbrist troligen orsakade huvudvärken, för den försvann direkt efter att jag började med salttabletter. – När jag sätter tungan mot armen och smakar, är svetten alldeles salt, det bränner på tungan. Det skall vara så”, konstaterade jag.

Eftersom andrestyrman var så skojfrisk minns jag att jag ville ge igen lite när vi kommit en bit ut på havet. Jag chansade och hoppades att han hade rumlat om ordentligt i Australiens hamnar. På en telegramblankett skrev jag avsändningsort Brisbane, datum och texten:

– I am pregnant. Send money soonest! You know who I am.

Vek ihop telegrammet, fuktade ett telegrammärke och förseglade.Efter att andren kvitterat mottagandet dröp jag snabbt tillbaka till radiohytten.
Inget hände. På kvällen hörde jag av flera andra besättningsmän att andren hade mottagit ett telegram, och han var förtvivlad.
Skämtet hade spårat ur. Jag hade felaktigt utgått från att han hade genomskådat mig och trott att hangick och ruvade på hämnd.
Jag sov oroligt den natten.

Nästa morgon tog jag fan i båten, gick upp på bryggan och erkände.
Istället för att få en utskällning brast hela hans ansikte, inklusive den yviga skepparkransen, ut i ett strålande leende. Han klappade om mig, skrattade av lättnad och sa:
– Jaz trodde att hon försökte bluffa mig med det här telegrammet, för iag var SÅÅÅÅ försiktig!

——————-

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *