2013.02.25
Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.
Strax öster om Ånge vid Ljungans ström, som senare skulle bli torrlagd på grund av ett kraftverksbygge, bodde Arvid på sina föräldrars gård i den ena av två mindre stugor. De låg på var sin sida om huvudbyggnaden som hyrdes ut till en främmande familj. Arvid hade hört talas om att vi var husvilla. Ruth och Arvid hade mötts en gång i Ange när hon varit pa bio, så de kände varandra flyktigt.
Vi fick akut hyra den andra lilla stugan som mer fungerade som uthus.
Arvid var en gladlynt, stabil och kraftig karl efter många år som skogsarbetare, sjöman och banarbetare. Dessutom var han ogift. Vi pojkar tyckte direkt om honom. Han hade ett bullrande skratt och berättade gärna för oss om sina äventyr. När kylan satte in till hösten gick vi gärna tvärs över gården in till honom. Han tyckte om rejäl värme och eldade i stugans vedkamin så att den blev röd.
– Titta ska ni få se hur man eldar med frusen ved. Men det gäller att ha riktig brasa och fullt drag, sa han och stoppade in vedklampar fulla av is och snö genom luckan. Som eldare på ångfartyg i unga år visste han knepen hur man fick ut maximal värme av bränslet. Hans säng bredvid kaminen var nerlegad och såg mer ut som en liggande halvmåne. Men i den fanns fällar, täcken och kuddar som Folke och jag gärna bäddade ner oss i och somnade gott medan Arvid eldade och pratade på.
Arvid
Hildur och Axel i Ensillre hade också hört att vi var husvilla. De tyckte synd om oss, de kom överens med mamma om att bygga en splitter ny stuga åt oss på sin mark. De lovade att skriva gåvobrev på marken närmast huset. Tomten och huset skulle bli vårt när vi månadsvis betalat av bygget som skulle kosta ungefär åttatusen kronor.
När den lilla kåken stod färdigbyggd flyttade vi tillbaka till Ensillre, men nu till ”vårt eget”. Visserligen var det inte mycket större än det i Boltjärn, men allt luktade nytt.
Som tidigare fick vi hämta vatten och gå på dass på Hildurs och Axels gård. Dasset låg i bortre änden av deras gårdsplan. Mamma var noga med att vi inte skulle använda deras papper. ’Vi fick riva av en bit från vår egen rulle hemma i köket när det var dags. Så sprang man skrikande tvärs över gårdsplanen framför Hildur och Axels köksfönster med dassflaggan fladdrande högt över huvudet. På så sätt fick vi snart tillåtelse att ha egen toarulle på dasset. Men det var inte lika roligt.
Arvid kom då och då och hälsade på. Marken närmast den nya stugan var stenig skogsmark, så det fanns mycket att göra.
Han och mamma hade börjat sällskapa så smått. En sommar byggde han ett uthus med vedbod och torrdass. Ett par tomma dynamitlådor i trä som vi hade släpat hem från kraftverksbygget kom nu bra till pass som latrintunnor. Eget dass, inte så dumt.
Vår nybyggda stuga. Syrran leker med en grannpojke.
En dag stod vår riktige far Olavi i dörröppningen, helt utan förvarning. Mamma stelnade till och frågade vad han ville. Han var på väg till Finland och skulle bara säga hej innan han for. Med sig hade han två främmande män.
Mötet blev kort. Jag har bara en ögonblicksbild av att han stod i dörren en kort stund. Situationen var spänd. Inga kramar, inget mer prat. Så var han borta.
Året innan var mamma med om en annan olustig episod som hon höll hemlig under alla år därefter. Folke och jag lekte vid ett gammalt bilvrak bakom ett uthus på Hildur och Axels gård. Mamma hade stått och betraktat oss en bit därifrån, när två okända män kom fram bakom henne och viskade:
– Håll tyst, säg ingenting, men vi vill bara titta på dina pojkar. Mamma blev rädd, men de förklarade att de var poliser och hade fått i uppdrag att kontrollera om vi var ordentliga och skötsamma barn. De hade blivit utsända på grund av att mamma hade ansökt om svenskt medborgarskap för oss. För poliserna var detta ett rutinärende.
Tydligen hade vi uppfört oss till belåtenhet enligt myndigheternas normer för vi blev svenska medborgare i september 1956.
När Arvid berättade om sina eskapader, och då särskilt om sjömanslivet lyssnade jag noga och frågade ut honom ordentligt om detaljer. I början var han förvånad, men flinade klurigt när han fick veta att mitt drömyrke var telegrafist till sjöss.
När vi hälsade på folk i grannskapet kollade jag alltid vilken sorts radio de hade. Fanns kortvåg satt jag och rattade och fantiserade om världen utanför som den så mystiskt förmedlade. På långvåg kunde man lyssna på telegrafisignaler i långsam takt så jag hann tyda dem. Det var radiofyrar för navigering, men det förstod jag inte då. Moster Karin och Nisse som bodde utanför Sundsvall hade en helt underbar radio med mängder av kortvågsband jag kunde frossa i.
I vår nybyggda stuga fanns en liten alkov i anslutning till köket. Där låg Folke och jag i en tvåvåningssäng. Ruth skrattade när hon upptäckte att jag monterat små lampor och batterier med små metallbleck som fickfungera som telegrafinycklar. På så sätt kunde vi blinktelegrafera till varandra och lära oss morsealfabetet. Men när mamma förstod vilka planer jag hade för framtiden om ett sjömansliv blev det blankt nej.
Nästa avsnitt
————————————-