4 Motvilligt bröllop

2013.01.13

Detta är fjärde delen i MIN KRÖNIKA, se länk till höger under SIDOR.

I en husbil sitter jag och min mamma och talar ut med varandra.Vi har bestämt oss iör att försöka hålla sams fören gångs skull. Jag frågar om min far, som hon nästan aldrig berättat något om.

Kriget tog slut våren 1945. Den sommaren cyklade mamma och Olavi runt i byarna och hälsade på hennes släktingar. De övernattade en gång hos brodern Simon med frun Stina i Kaxås. Även brodern Ruben var med. Frälsningsarmen höll möte i byns ordenshus, och evenemanget drog folk till byn. Kusin Irene retade mamma för hennes förälskelse, hon slog med ett rör på ett trappräcke och ropade: ”Tron, hoppet, kärleken, apelsinskal och kardemumma”.
I Kaxås blev jag till.

Mamma blev ledsen när hon blivit gravid. Hon hade ju tänkt vidareutbilda sig i Järpen och nu var detta inget att tänka på. Olavi friade men fick nej. Vid ett av deras besök i Östersund gav Olavi plötsligt henne en liten ask. Den innehöll två fiörlovningsringar. När hon sökte tröst hos sina systrar, svarade de att hon inte skulle vara ledsen. Man kan alltid skilja sig när man själv vill. Även prästen och mor Karin tryckte på, Ruth var ju för guds skull gravid. Ruth gav med sig, man säger inte emot en präst. Trettondag jul 1946 gifte de sig.

Ruth och Olavi bröllopskort

Olavi fick jobb på kalkbruket i Mattmar. Deras första lilla bostad var hos Ruths syster Mary i Halabacken. På hennes gård i en liten kammare på övervåningen i bostadshuset kom jag tiIl världen i mars månad 1946.
Vår lilla familj bodde sedan på flera ställen, först i Gräfte, sedan vid kalkbruket i Mattmar för att till slut hamna i Äggfors strax öster om Mörsil där Olavi fick jobb på sågen.

En dag talade Olavi med sin svärfar Johan. Han fick veta att hans fru Ruth inte var Johans dotter.
Olavi förändrades från och med den stunden enligt mamma. Deras förhållande spårade ur. Ruths förklaring är att Olavi då insåg att hon inte var arvtagare till gården Ny torp. Han hade inte gjort något gott parti vid sitt giftermål med mamma.

Ruth berättar att en hemsk tid tog sin början, händelser som hon ännu vid 79 års ålder ibland har mardrömmar om. Hon blev gravid igen. När min lillebror föddes vårvintern 1948 nekade Olavi till att han var fadern. Han påstod att en handlaren på handelsboden  Petterbua i Mattmar, var far till barnet. Handlaren hade varit med om en olycka och saknade några fingrar på ena handen.
I den Simonsonska släkten som Ruth tillhörde förekom det ibland i vissa generationer en sällsynt defekt, händer med 6 fingrar. Ruth var född med 6 fingrar på vänsterhanden. Efter fler misslyckade operationer fick hon flera år senare endast 4 fingrar kvar på denna hand.
Eftersom Olavi hade anlag för svartsjuka kopplade han ihop dessa två helt olika förhållanden och anklagade Ruth för otrohet. När han kom med denna anklagelse till svärfar Johan, skrattade han gott och tog Ruth i försvar. Såpass kände han sin dotter, hon skulle aldrig kunna göra något sådant. Han visste att hon hade skamkänslor för sin hand och att hon skydde handlaren som pesten för att han hade en likadan hand.
Olavi själv var inte trogen. En grannpojke berättade detaljerat för Ruth om vad som hade hänt i lägenheten mellan pojkens mamma och Olavi när Ruth inte var hemma. Pojken hade varit med och sett allt. När Ruth konfronterade Olavi med en detaljerad redogörelse för vad som hänt i lägenheten blev han tyst och tillknäppt. Sprickan mellan mor Ruth och far Olavi hade permanentats.

 

Nästa inlägg i serien

——————————————–

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

3 Romans på gång

 

2013.01.08

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Några år senare. Ruth och hennes bästis Ingeborg från Ytterocke gick en kväll hösten 1944 på bio i Kvitsle bygdegård. Framför dem i salongen satt två snygga killar. Full i sjutton sprätte flickorna sina hopskrynklade biobiljetter på var sin pojke de utsett, men träffade fel kille. Efter bion kom killarna skrattande fram till dem och kramade om var sin som de trodde beundrare. Men Ruth förklarade på finska att ammunitionen träffat fel, så de bytte helt enkelt pojkar.
Flickorna började i smyg träffa pojkarna som hade flytt från Lapplandskriget i Finland, via Torne älv och Haparanda. De tillhörde en grupp på tolv unga män som av svenska myndigheter blivit utplacerade i västra Jämtland som skogsarbetare. De blev tilldelade ett område vid Kvarnbodarna i skogarna en bit söder om Kvitsle. Olavis kamrat hette Veikko, en finsk brottarmästare. Så småningom ebbade mötena mellan Ingeborg och Veikko ut. Det blev inget förhållande mellan dem.

Mellan Olavi och Ruth hade det däremot tänt till ordentligt. Smygträffarna i fortsatte. Men de upptäcktes trots att de varit försiktiga. Det blev stor skandal i byn. Ruth fick av mamman omgående utegångsförbud. Det var en sak att Sverige tog emot krigsbarn, men att börja umgås med vuxna finska flyktingar var en annan.

Från och med denna dag berättar Ruth att mellan henne och alla andra d.v.s. familjen, grannar och vänner, bildades en som hon uttrycker det ”en grå vägg”. Utegångsförbudet och vad andra ansåg om henne struntade hon i och hon smet iväg närhelst hon kunde och träffade Olavi.
Pappa Johan tog ändå Ruth i försvar, han bjöd till och med in Olavi till Nytorp att fira jul med familjen, till mor Karins och en av de övriga systrarnas förtret.
Detta till trots kände mor Karin starkt för det finska folket under kriget. Hon var passiv medlem i lottakåren och tillhörde en syjunta som skickade handstickat och annat till Finland. Karin hade fått tyg av lärarinnan i byn och av tyget sydde hon en fin klänning till Ruth. Hon tyckte mycket om klänningen. En dag var den försvunnen.
En annan gång hade Ruth själv stickat ett par vantar som hon var stolt över. Mor Karin sa att de var så fula att Ruth inte ens fick ha dem när hon hämtade ved. Också dessa vantar och andra kläder i huset försvann. Mor Karin sa helt kort att det hade åkt till Finland om någon undrade vart ett visst klädesplagg eller något annat tagit vägen.

Mellan Ruth och Olavi utvecklades en stark vänskap, och ”vilden från de finska skogarna” var förtjust i att de förstod varandra. Ruth hade ju redan grunderna i finska språket. Olavi var en mycket skojfrisk och företagsam människa som Ruth föll för. Han lärde sig också svenska snabbt.

Skogarna där den finska 12-mannagruppen hade avverkning tillhörde Bröderna Paulsson (eller Nestor & Jon Nilsson, Ruth kommer inte ihåg riktigt här), som då blev deras arbetsgivare.

Kvitternser på likvider för utförda arbeten undertecknade av min far Olavi Juntunen. Kvittona har jag fått av Monica Arno som har letat fram dem ur sin pappas (då skogsägaren) arkiv!
Monica gav sig till känna av då jag besökte en konstutställning i Kvitsle sommaren 2017 och fick frågan vilka rötter jag hade i bygden. Jag berättade då om min bakgrund och nämnde att min far jobbat som skogsarbetare här på 40-talet.
Här kan man tala om tilfälligheter….

Olavi kom på att om han kapade bort den yttersta stämplade biten på timmerstockarna efter att de hade räknats kunde timret vid nästa avstämpling räknas på nytt. På så vis kunde han inkassera dubbla löner för samma timmer. Det här var förstås bedrägeri, men för en före detta minröjare vid fronten som sett de flesta av sina kamrater sprängas i luften var detta en bagatell. Ruth blev en aning orolig men sa inget när han glatt berättade om hur lätt det var att tjäna extrapengar.
Bedrägeriet upptäcktes på våren av skogsägaren när snön smälte och stockändarna kom fram. Men det blev ändå inga efterräkningar.
En dag bjöds Ruth in på kaffe av skogsägarens fru. Hon berättade triumferande om bedrägeriet i tron att Ruth inget vetat. Eftersom Olavi redan hade berättat allt hade hon inga kommentarer att ge, till skogsägarfruns besvikelse.

Inlägget ingår i En Halvfinnes Memoarer under SIDA till höger.


Nästa inlägg i serien


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

2 Kasernen och Nytorp

2013.01.13

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR  till höger.

I västra Jämtland där fjällvattnet i Indalsälven rinner ut i Storsjön ligger en liten by som heter Kvitsle. För en sportfiskare är Kvitsleströmmarna väl känt som ett av Sveriges bästa fiskevatten.


När min mor föddes i Kvitsle i slutet av 1920-talet bodde familjen i ett hus som kallades för kasernen. Hon var yngst i en stor barnkull.
Barnens far Olof Simonsson dog innan hon föddes. Ibland gick hon upp på kasernvinden där det förvarades en låda med några av pappans tillhörigheter. Den innehöll bl.a. kragar och manschetter som han använt när han var i livet. För Ruth var lådan en skattkista när hon plockade bland innehållet och drömde om sin döde far.

Familjen flyttade till Nytorp, och barnen fick en styvfar, Johan. Med Johan fick Ruths mamma ytterligare en son, Arne. Nu var hon inte längre yngst i syskonskaran.

Ruth fick tidigt reumatisk värk. Därför fick hon inte göra tunga sysslor som barn gjorde på den tiden. Istället blev hon duktig i skolan. När barnen skulle skriva uppsats läste hon rubriker till noveller i veckotidningar och fantiserade ihop egna historier. Skolfröken var mycket förvånad över hennes vilda fantasi, och hon läste ofta upp berättelserna för klassen. Snart insåg Ruth själv sin intellektuella förmåga och ville bli småskollärarinna i framtiden.

Olof Simonsson hade kommit från en välbeställd släkt som hade sågverk i Mörsil. Det tisslades och tasslades när det gäller välbärgat folk att man måste vara snål för att bli så rik. Mor berättar för mig att hon en gång fick följa med några kamrater och smygtitta på Olofs föräldrars stora hus. Förstugan och entré bestod av gammalt virke med stora hål. Snål eller inte, det kanske ligger något i talesättet att bagarens barn aldrig får färskt bröd.

Under andra världskriget tog Sverige emot krigsbarn från Finland. När ett sådant barn kommit till en grannfamilj i närheten, märkte snart Ruths mamma, d.v.s. min mormor, att det inte stod rätt till i den familjen. Den stackars lilla finska flickan fick mest sitta och sticka sockor och liknande, och hon fick knappt leka. Hon kunde ingen svenska. Mormor Karin sade åt Ruth att försöka ta kontakt med henne. Östersunds-Posten hade regelbundet en spalt med ordlista på finska ord till hjälp för dem som tog emot finska krigsbarn. Ruth hade redan lärt sig orden och hade redan  ett litet ordförråd när hon träffade den finska flickan.
De blev snabbt goda vänner och lärde sig varandras språk genom att peka på saker och uttala vad de hette. Ruth snappade snabbt upp det finska språket.

 

Inlägget ingår i En halvfinnes memoarer, se SIDA uppe till höger.

Nästa inlägg i serien


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

1 Bättre sent än aldrig

2013.01.02

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Vi sitter i en husbil på en parkering med utsikt över havet en vacker augustidag 2006. På affären har jag köpt en burk surströmming, mandelpotatis, gul och röd lök, tunnbröd, öl, mineralvatten, en burk gräddfil och riktigt smör. Potatisen kokar på gasolköket och papperstallrikar är framdukade.

Vi har aldrig dragit jämnt. Det enda vi varit överens om under alla år har varit att vi inte varit ense om det mesta. Nån gång då vi pratade på telefon slutade det inte sällan att någon av oss lagt på luren i rena ilskan.
Under senare år har vi väl ändå försökt acceptera varandra som vi är.

Vi var båda nog lite spända på hur det här mötet skulle gå. Det var första gången det bara var vi två.
Vi hade en hel eftermiddag framför oss. Men förutsättningarna var de bästa. Vackert väder, fin utsikt,surströmming som hon älskade, samt inte minst, vi hade gott om tid. Under åkturen till havet hade hon anat att detta tillfälle var något speciellt. Hon nämnde att hon ville prata med mej om en sak som hon hade haft dåligt samvet för hela livet.
Mina frågor handlade mest om min far, som jag visste mycket lite om. De gånger jag försökt få fram några nyanserade bilder om honom blev alltid deprimerande. Jag har aldrig fått det att gå ihop. Varför gifte hon sig med honom om han var så svår? Att mor Ruth kan stå på egna ben har hon ju visat genom åren. Denna gång ville jag höra allt. Från början.

Hon talade i sex timmar nästan oavbrutet. Vi pausade någon enstaka gång för kaffe och mellanmål. Hennes ögon var frånvarande och märkte nog aldrig att jag gjorde anteckningar i ett block som jag diskret höll i knäna, så intensivt gick hon in i minnena.

Visst kan jag anklaga mig för att jag borde ha gjort den här träffen för länge sedan. Men det hjälper ju inte, inte gjort är inte gjort. Jag får trösta mig själv. Bättre sent än aldrig.
Året därpå dog mamma.

Det har blivit ganska många berättelser här på bloggen om mitt händelserika liv (se länkar till höger under SIDOR). En av mina ungar sa till mej en gång:
– Det känns lite konstigt att läsa om ditt liv på bloggen. Varför har du inte berättat för oss?
– Ja, svarade jag, – handen på hjärtat så har ni nog varit for unga eller ointresserade.
-J o, det är nog sant, erkände han.

Nu fortsätter jag på samma tema, men börjar ordentligt från början. Syftet är alltså i första hand att likt Fantomen vidarebefordra min ”krönika” till mina barn om/när dom får tid läsa.
Det är ju moderna tider. Att prata direkt med varandra som jag till sist gjorde med min mor, det sättet kanske blir alltmer sällsynt i framtiden.

Nästa inlägg i serien

——————————————

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Dricka brunn i Ronneby Brunn

2010.04.03

OBS! Vissa delar i inlägget kan väcka anstöt.

Tankarna går ofelbart till Einsteins upptäckt av den krökta rum-tiden, när minnesfragment och ögonblicksbilder från tiden i flottan flyter upp.
Jag har haft kontakt med några av kamraterna från den tiden efter att jag gjort inlägget Mitt Liv Som Kanin, och intrycken som bevarats hos oss skiftar betänkligt beroende på vem som minns.
I teorin kan man se Karlskrona från olika håll om staden befunne sig vid universums utkant. Ljusstrålarna från staden kan då färdas olika vägar och böjas av olika pga varierande gravitationsfält från olika solsystem på färden mot oss på jorden. Dessutom finns enligt några forskare olika universa att spana mot.
Här ett ”MISS-TÄNKT”:

Miss Universum

Nog om teorier.
Under några månader som tredje klassens sjömän i Karlskrona, hyrde Sjölund och jag ett rum ute på stan. Vi var värvade dvs  anställda, och ville väl ha en fot kvar i det civila livet, och inte bara vara militärer. Vi förvarade civila kläder på rummet, övernattade då och då där på helgerna och slapp kaninstämpeln för några timmar.
Jag hade fraktat den gamla Erika portabla skrivmaskinen från EnsilIre och vill minnas att jag skrev brev hem på den. Inga sådana finns  bevarade. Dom därhemma brukade spara alla brev jag skrev hem från sjön.
Men i alla fall, allt var så lugnt och skönt på rummet som låg på en avsides gata nära centrum.
När jag tänker på rummet fylls jag av ro. Sjölund däremot som jag nu fått kontakt med, måtte ha spanat åt ett annat håll i universum. Han skriver nämligen i ett mejl:
”Det där rummet vi hyrde på stan och räkaftnarna där glömmer man inte i första taget. Jag kan fortfarande komma ihåg doften från räkskalen på morgonen efter. Jag tror inte vi fick behålla rummet så länge då vi ansågs vara för högljudda (det var nog jag).”
Tack Einstein för din upptäckt. Både Sjölund och jag har korrekta minnen av verkligheten.

Här en Einsteineffekt till:
I förra inlägget skrev jag om en viss herre som vi vid ett tillfälle  fick stapla upp mot ett stängsel när vi andra dansade med flickorna på dansbanan i Vämöparken. I mejlet från denne stängselherre (han får vara anonym, men han är bördig från en stad känd för sin senap) skriver han att han för sitt liv inte kan komma ihåg att denna händelse har hänt.

Apropå minnen. Ett gäng, jag var inte med, gjorde en tvådagars tur till grannlandets huvudstad Köpenhamn för att beskåda Havsfruen och gå på Ströget.
Fram på söndag eftermiddag droppade de tillbaka in på luckan där vi var förlagda på Bataljon Af Trolle.,  i ett bedrövligt tillstånd. Tysta, ovilliga att prata. Bleka.
Motvilligt bekände de att visst, resan dit hade gått bra. Vädret var vackert och de var på ett strålande humör. Gräsmattan bakom en klockstapel i staden välkomnade de svenska flottisterna, som slog sig ner i det varma gräset och korkade upp.
Hungern, törsten, värmen och vad mer gjorde att hela gänget inte vaknade upp förrän nästa morgon bakom samma klockstapel. De hade aldrig kommit längre. De åkte tillbaka till Karlskrona och begrundade sina upplevelser.

Vid ett annat tillfälle var jag själv i högsta grad med. Ronneby är riksbekant för att där dricker man brunn, och har gjort så sedan urminnes tider.Flera tände på tanken, problemet var pengar.
Vi ordnade det hela praktiskt. Jag och Sjölund (möjligen Slottis??) åkte tåg till Ronneby och hyrde rum på ett hotell.

På kvällskvisten kom de övriga i gänget indroppande och rummet blev välfyllt av flottister. Vi korkade upp.
Utan att ha gått utanför rumsdörren på hela kvällen somnade vi fram på nattkröken huller om buller på golvet, i fåtöljer och i sängen. Tyvärr blev det ingen tid över att besöka den berömda brunnen.

Nästa morgon tog vi tåget tillbaka till Karlskrona för att smälta våra upplevelser. Varför kan man inte lära av andras misstag?

Vattenfall vid Ronneby Brunn

Yrkesutbildningen på signalskolan (SiSkol) ledda av flaggradiomästarna Gregstedt och Ljungqvist dominerade på dagarna. Men vi fick också vanlig grundläggande utbildning som alla andra militärer.
Ute på Stumholmen skedde bl.a. skjutövningar med k-pist och övningar med handgranater. På samma ö fanns en beryktad bunker som hette Eldtunga, en svartbränd, fyrkantig betongbyggnad där olika aktiviteter hölls.
En övning gick ut på att man stod utanför byggnaden, höll sin gasmask i  ena handen, tog ett djupt andetag, höll andan och gick genom dörren in i ett rum fyllt med (tår?)gas. Därinne tog man på sig gasmasken, blåste ut för att tömma insidan på gas innan man kunde andas genom filtret.
Metoden var ett idiotsäkert sätt att få oss att verkligen se till att masken satt tätt och inte läckte in.   Gjorde den inte det fick vi skylla oss själva, rusa ut, spänna och justera masken, och in igen. När man kunde stanna där några minuter blev man godkänd.

En annan övning: Ett stort fat med olja antändes inne i byggnaden. Genom en lucka uppe på taket vällde den svarta oljeröken upp. Med skyddskläder och gasmask fick vi turas om att som förste man ta med brandslangens munstycke (mannarna bakom bar den tunga slangen) och krypa ner genom hålet, klättra nerför den lodräta stegen genom röken, krypa utmed golvet där det fanns lite sikt, mot härden och släcka branden.
Det var viktigt att hålla brandslangens munstycke tätt intill ansiktet så att vattenduschen skyddade ansiktet mot hettan från branden. Speciellt denna övning var tuff, allt måste stämma perfekt. Men vi klarade det och självförtroendet växte en smula.
Av övningsområdet på Stumholmen finns idag inte ett spår. Där finns istället bl.a. ett marinmuseum.

Karlskronas centrala delar på 1960-talet

I Rosenholm utanför Karlskrona fick vi en mycket vacker och varm dag någon vecka före midsommar träna mer landbaserade specialiteter som att löpa i hinderbana, åla i bushen och liknande rejäla fysiska ansträngningar. Vid dagens slut hävde jag genomtörstig i mig tre stora muggar iskall mjölk före maten.
Det straffade sig.
Med magplågor som inte liknade denna världen las jag in på flottans sjukhus.
Samma dygn anlöpte långresefartyget HMS Älvsnabben till Karlskrona med paratyfussmittade besättningsmedlemmar. De fördes till samma sjukhus som jag och blevisolerad.  Personalen blev förvirrad och isolerade mig av bara farten.
Dagarna gick och midsommarafton närmade sig. Med en kombination av lögner att jag blivit fullt återställd och övertalning pratade jag mig fri och kunde ta tåget hem till Norrland för att fira midsommar.
Anm.: Rosenholm var ett militärt övningsområde, numera ombyggd till idrottsanläggning.

Permission

Tack till Håkan Svensson för Karlskronakartan och många detaljer som Einstein lurat mig på!

Inlägget ingår i serien Till Sjöss! Se länk överst till höger.

———————————–

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mitt liv som kanin (Karlskrona)

2010.03.29

-Kaninjävel!
-Solisjävel!
Skrek jag tillbaka och åkte på en propp så att glasögonen flög i en vid båge ut på gatan och kastades mot motorhuven på en  parkerad bil. Reste mig, snappade åt mig glasögonen och la benen på ryggen.
Det blev inget mer firande den sommarkvällen i Karlskrona för mig……


– – – – – – –
Någon månad tidigare hade jag stått på järnvägsstationen i Karlskrona en molnig aprilmorgon 1963, hade åkt tåg under natten från mitt hem utanför Ånge i Medelpad. Ytterligare några vilsna ynglingar stod på perrongen. Det var fler än jag som tagit värvning i flottan.

De följande två veckorna blev spännande. Karriären inleddes med att alla som sökt och antagits till inträdesprov blev instängda på bataljon Sparre. Bara det var en prövning, där hade nämligen de flesta värnpliktiga sin grundutbildning.
Kanin var öknamnet på stamanställda nykomlingar, och de värnpliktiga såg noga till att ordet kanin för evigt stansades in i oss. Men vi var många kaniner och gruppkänslan stärkte oss.
Den första veckan bestod av läkarundersökning, besök hos tandläkaren och liknande kontroller. Redan här fick en del besvikna ta resväskan och åka hem.
Grundläggande förhållningsregler om hur man uppför sig i uniform, respekten för befäl och speciellt honnör till överordnad när man hälsade verkade vara väldigt viktig.
Dagarna gick och när lördagen kom ansågs vi så pass respektabla att befälet vågade släppa ut oss på stan efter fångenskapen. Första testet skedde redan i vakten vid Sparres huvudentré. Givakt, honnör, nummer och namn anhåller om passage … Vakten inspekterar bistert klädsel, hållning, skor.. .. smäckens kapell fick inte ha minsta stukning. Platt som en pannkaka skulle den  vara på huvudet.
Godkänd. En första promenad på stan i uniform. Stolt.

Den andra veckans tester var mer inriktade på våra kommande yrken. Vi blev så småningom mer eller mindre kompisar med ett gäng telehantverkare som skulle anställas samtidigt. eftersom yrkena gränsar till varandra. De lärde sig reparera allt inom elektronik, bl.a. radioutrustningarna som vi gnistar skulle använda.

Bild: Telegrafistmärket. Telehantverkare har mellersta gnistspetsen nedåt, annars lika.

När inträdesproven var klara återstod femton personer, bland dem jag, som skrev kontrakt. Vi förflyttades till bataljon Af Trolle där den egentliga yrkesutbildningen tog vid.
Ändå gick ingen säker. Det fanns minimikrav på proven som undan för undan gjordes i de olika ämnena. Ytterligare några killar blev underkända och fick åka hem.
Speciellt en kille kommer jag väl ihåg. Han var lite äldre än oss andra, utåtriktad, trevlig och en fena på att klippa hår. Men han hade problem med att träna telegrafimottagning. När han fått på sig hörlurarna  lyssnade på morsesignalerna somnade han lätt. Det hände så ofta att han och lärarna blev överens om att yrket kanske ändå inte var hans nisch här i livet. Han packade och åkte hem. Och vi miste en bra frisör.

En flottist bör kunna segla. Några hundra meter bortom östra porten, förbi Rosenbom nere i hamnen, låg en rad blekingeekor som vi flottister kunde låna. Rosenbom är en välkänd staty och en av stadens sevärdheter. Lyft på gubbens hatt och stoppa in pengar till välgörande ändamål, i springan på hjässan.

Bild: Rosenbom

Vi var ett gäng gossar som gick en teorikurs i segling ett antal kvällar. Teorin varvades med praktik. Varför jag så väl kommer ihåg kursen beror på att några telehantverkare hade övertalat befälen att de varken behövde läsa teori eller lära sig hur man seglar blekingeeka. De fick låna båt efter övertalning.
En kväll när vi gröngölingar var vid kajen med läraren kom hantverkarna med fulla segel utifrån viken och skulle angöra bryggan några meter från oss De såg chansen att briljera för oss gnistar hur skickliga sjömän gör. De glömde sorgligt nog en liten detalj i hastigheten. De revade seglen för sent. I full karriär dundrade de rakt in i bryggan så trä och flis rök åt alla håll.
Försommaren i Blekinge skärgård blev befriad från en del nyanställda telehantverkare och en styck trasig blekingeeka .

Så småningom hade vi lärt oss rutinerna som flottister. Utbildning i signalering, radioteknik, förbindelselära dominerade. En timme i veckan torsdagar kl. 1300 tränade vi marschmusik till levande musikkår. En härlig upplevelse! Fram och tillbaka på kaserngården. Avdelning framåt ….. ARSCH! …. Avdelning HALT! ETT … TVAI HögeromI Vänster om! Osv.

Eichmann, ja han kallades så, var gymnastiklärare. Vilda rykten gick om honom och öknamnet gjorde saken inte bättre. Efter den första gymnastiklektionen hade han skrämt upp oss ordentligt. Han hade pratat i en timme om hur hårt han alltid drillade mannarna i fysisk träning. Även en flottist behöver stark  fysik.
Den andra veckans lektion gick till på samma sätt. Vi satt på gymnastiksalens låga långbänkar när han höll låda. Jag vill minnas att vi hann med fem minuters uppvärmning innan lektionen var slut. Lektionerna i fysisk träning, halvåret vi var på bataljon Af Trolle, gick i samma stil. Vi kom underfund om att det var värnpliktiga han drillade på det sättet han beskrev, inte oss stammisar. Kanske han tyckte att vi var för veka att tränas upp.
Intill gymnastiksalens omklädningsrum fanns bastu. Vi använde den mycket sporadiskt. Vid ett tillfälle efter en gymnastiklektion gick några killar in och satte sig i värmen. Efter en stund kom de ut, deras ögon stirrade konstigt;  vi som satt utanför undrade vad som stod på. Jodå, Eichmann satt därinne. Anledningen till deras uppsyn var att Eichmann hade den största balle de någonsin sett. Den räckte ända ner till knäskålarna! Vi trodde dem inte, men var för fega att våga gå in och glo.
Efteråt behandlade vi Eichmann med största respekt. Inte för hans sätt att drilla oss i gymnastik, i den konsten var han kass. Hur han utnyttjade sina fysiska tillgångar vågade vi inte spekulera i. Tanken svindlade.

Som vanligt var det telehantverkarna som ville glänsa. Det hände att när vi gnistar gick för att äta frukost på morgonen kom dessa stridisar joggande efter en morgontur i omgivningen. Möjligen gjorde vi några tappra försök med samma överdrifter, men de rann snart ut i sanden.

Bild:  3 kompaniet logement 35: Fr.v: Svensson, Sjölund, Persson, Sandborg. Jag i överslafen. Morsepip in genom öronen och piprök in i lungorna. Idag är telegrafistyrket bortrationaliserat och rökning livsfarligt.

Förutom segling på kvällar och helger hade staden inte mycket att erbjuda. Eller så var vi okunniga om den saken. Vämöparkens dansbana i stans norra utkanter var enda chansen att träffa tjejer på. Vi var där några gånger. Vid ett tillfälle var en av oss så påstruken att vakten vägrade släppa in honom. Vi staplade upp honom utanför mot stängslet. Där fick han sitta tills vi fraktade hem honom fram på nattkröken.
Vid ett annat tillfälle vann jag i parken en liten fontän i gul plast, typ bordsmodell, for anslutning till 220V. Alltid något.
Jo förresten, jag fick följa en Karlskronatös hem till dörren efter en dans. Inte dåligt i en sådan utpräglad militärstad som Karlskrona var på 60-talet.
Flottister överallt. Konkurrensen var benhård.

Från Trolles huvudentré in till Karlskrona centrum var det inte många kvarter att gå. Fortsatte man den raka linjen tvärs över Stortorget hamnade man på restaurang Regnbågen. Dit gick vi då och då när vi skrapat ihop så mycket att man kunde beställa in en karaff vin. Turkiskt lantvin, Beyaz, var billigt.
Restaurangbesök var vi inte så vana vid, och var väl lite tystlåtna till en början vid besöken. Men efter något glas passerade vi tröskeleffekten och kom igång med snacket.

Istället för att passera rakt över torget till Regnbågen kunde man svänga av mot väster förbi rådhuset. Där låg en mindre restaurang där värnpliktiga verkade hålla till på fritiden. Jag kan inte ha varit helt nykter den gången.  Hur som helst, det var just där som jag för första och sista gången skrek SOLIS! till en värnpliktig.
Vad SOLIS betyder vet jag fortfarande inte.  Att vi stammisar fick heta kaniner var nog inte så konstigt. Vinkeln på armen kan med lite fantasi liknas kaninöron.
Svensson med smeknamnet Slottis hade bättre tur när han tröttnade på trakasserierna. I ett mejl skriver han:
”Jag tyckte att de flesta vpl verkade halvfnoskiga med sina ständiga tillrop ”Kanin-kanin-kanin … ” dag ut och dag in.!  I Själv tappade jag humöret vid ett tillfälle och kontrade med att ”HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA SPRÄNGIS!! INNAN KÄFTEN HOPPAR UR LED PÅ DIG!!! Till min förvåning knep han igen och lommade iväg! Han blev nog mer förvånad än jag själv blev. Ja, fråga mig inte nu, jag minns inte vad Sprängis betydde, men jag minns att dom inte gillade tilltalsordet i alla fall.”


Bild: Vinkeln på vänster arm som betyder stamanställd

 

Inlägget ingår i serien ”Till Sjöss”, se länk ovan till höger under rubriken SIDOR.

———————————-

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

Starthjälp

INLEDNING

2004.01.10

Innan jag blir alltför senil vill jag ge mina erfarenheter av att uppfostra barn. Egentligen tycker jag illa om ordet barnuppfostran, starthjälp borde det heta.
Föräldraskap är livslångt och kan grovt indelas i tvåperioder, dels för barn som barn, dels för vuxna barn.
Det börjar gå upp för mej vid 58 års ålder och fyra barn att den första perioden var den lätta. Den ska jag beskriva här. Den svåra delen har jag kvar, den att vara förälder till vuxna barn. De erfarenheterna tänker jag skriva om ungefär 30 år.

Varför har vi inte obligatorisk föräldraskapsutbildning? Det ska inte behöva vara så att vi som fött och uppfostrat under några korta år ska  bestraffas med dåligt samvete i 40-50 år för att vi varit okunniga barnuppfostrare. Mitt förslag till en kvalitetshöjning av vårt sociala liv är att försäkringskassan inte ska betala ut ett korvöre i barnbidrag förrän en förälder/vårdnadshavare har registrerad godkänd utbildning.
Alltnog, här följer i koncentrat och lite tillspetsat mina erfarenheter och råd. Om de är en följd av inkompetens vet jag inte. Jag har som ni kanske förstår inte kursen, jag har spånat mej fram under åren.

Fortsätt läsa

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att välja livsåskådning

2004.01.10

Stressvarning! Inlägget innehåller mer än 140 tecken…

Vi har religionsfrihet i Sverige.. Bra. då kan man ta  någon  som passar. Eller inte ta någon alls. Vara fri från religion, dvs en livsåskådning utan religionsinslag (tro på högre makter, liv efter detta mm).

Jag köpte för många år sedan en bok, ”Världens Stora Religioner”. Men blev inte klokare efter att ha läst den.
Bibeln påstås vara världens mest lästa bok. Läste den. Blev betänksam. Inte nog med att man ska tro och lyda och tro igen, bibeln är i långa stycken råare och hemskare än Gåsmors Sagor. Vill man att barnen ska somna vid läggdags är det inte lämpligt att läsa riddar Blåskägg i Gåsmors sagor.

Nu måste vi börja tänka lite själva.
Trots allt har vi ju fått en hjärna att tänka med. Ärligt talat, vad som än sagts och skrivits under årtusendena har det varit tankar som kommit från mänskliga hjärnor. Det finns de som säger att Gud skrivit bibeln. Det har hän naturligtvis inte, det är människor som skrivit den.
Med all respekt för all visdom som finns, så kan vi ändå inte säga annat än att det är mänskliga tankar, upplevelser och visioner som skrivits i bibeln och andra religiösa skrifter. Om det varit en eller flera gudar som dikterat överlåter jag till läsaren att avgöra.
Jag är en människa. Alltså måste också jag ha rätt att skriva ner vad jag upplever. Tänk om jag i denna stund råkar starta ett nytt sätt att skåda livet. Mitt eget mål är ändå att jag själv skall få ro i sinnet, känna att livet är meningsfullt. Eller åtminstone så pass intressant att jag vill köra jordelivet ”to the bitter/happy end”.
När jag funderat på innehållet till denna blogg har pulsen slagit lite snabbare. Allt jag vill skriva om skulle kunna fylla en bok. Petat med foten i mitt liv, rört om och letat. Vad har varit viktigt, vad har betytt nåt?

Olavi
Vår finske far låg på sitt yttersta i blodcancer. Min bror och jag åkte till Finland och hälsade på honom i den gamla nedslitna stugan som låg i en mindre by i mellersta Finland.
Olavi var överlycklig över vårt besök och på ett strålande humör.
– Det här är väl ingenting, tröstade han oss från sjuksängen,  jag har varit med om mycket värre.
Han berättade om sina upplevelser från andra världskriget. Som minröjare  gick han i första ledet. Kamraterna omkring sprängdes och lemlästades undan för undan och ersattes med nya soldater. Men vår far överlevde kriget, åtminstone fysiskt.

Han berättade  andra episoder från kriget då han mirakulöst kom undan med livet i behåll. En gång besökte han tandläkaren i en grannby för akut tandvärk. När han kom tillbaka till förläggningen fanns ingenting kvar. Varken byggnader eller kamrater, allt var sönderbombat.
– Men ni förstår, skrattade han,   jag vill inte prata mer om kriget och varför jag ligger här. Nu går jag ner i källaren och gör i ordning bastun. Hans hushållerska, en gammal plirig gumma som också hade lätt till skratt, såg förskräckt ut men lät Olavi hållas.

Vi hade en trevlig kväll som började i bastun.  Men Olavi stapplade snart tillbaka till sängen medan vi andra badade färdigt. Han hade kommit på att det var onödigt att dö när vi var där.
Vi badade bastu alla kvällar innan det var dags åka hem.
Olavi dog något år senare. Det korta besöket skulle påverka mitt fortsatta liv.  Det vår far berättat satte ju allt på sin yttersta spets.

Sekten
Sekt: Enligt ordboken tyskt sprudelvin eller trossärgrupp, ”följe”. Nu är det den senare betydelsen jag menar i rubriken.
För ungefär åtta år sedan knackade två damer på ytterdörren, jag hade just ätit lunch och skulle vila en stund på maten. För ovanlighetens skull bjöd jag in  dörrknackarna. De fick sitta ner vid köksbordet. Den ena damen tog fram en bibel, lade den på bordet med en högtidlig min och sa:
– Vet du att det är Gud som skrivit den här boken och allt som står i den är bevisligen sant?

Du har antagligen blivit erbjuden liknande besök. Jag var visst på ett särskilt gott humör den dagen, självaste fan flög i mej och jag insåg att dessa två damer måste omvändas.
Det var som sagt för åtta år sedan.  De kommer då och då. De ger sig inte. Inte jag heller.
De kommer någon gång då och då, vi pratar en stund vid köksbordet. De får inte ta upp bibeln. Men de får berätta om allt de tror på, det kommande paradiset efter döden, hur människan kom till jorden för tretusen år sedan och så vidare. Jag i min tur håller mina föredrag om vad jag tycker och tänker. De lyssnar artigt.
Vi har ofta totalt olika verklighetsuppfattning. Men vi har ändå utvecklat någon form av vänskap. Jag har fått en ny pusselbit till min syn på livet och döden. Men den ser inte riktigt ut som de två damerna tänkt sig den.

Berättelserna om Olavi och sekten här ovan är olika som synes. Den första handlar om livet på jorden, den andra om ett liv efter döden. Jag har valt just de här två därför att de var för sig är så extrema och ställer allt på sin spets. Olavi fångar dagen i flykten och lever den intensivt. Han njuter av varje minut, han vet nämligen att han kan dö när som helst. Sektmedlemmarna lever däremot starkt för sitt kommande paradis efter döden. De känner sig till och med kallade att knacka dörr för att sprida sin övertygelse.
Helt klart är att vi människor har olika behov av religion eller livsåskådning. Jag minns en skolavslutning som hölls i kyrkan. Jag småpratade med föräldern som satt intill mig, hon viskade:
– Jag behöver inte mer religion än så här. Gå i kyrkan någon gång ibland, lyssna till vacker musik och känna mig lite högtidlig. Vad prästen säger bryr jag mig inte om.

Jag är ingen präst, jag har inget evangelium att förkunna. Det som nu följer är min världsbild, och den står jag för. Kommentarer eller klagomål går bra att framföra, klicka bara på Kommentar under texten. Klicka bara på rubriken överst först så kommer kommentarsfältet upp om det inte syns.

Dagens forskning går med stormsteg. Vi kan förändra vår världsbild var och varannan vecka om vi vill. Vetenskapen ger oss nu sådana fantastiska fakta inom område efter område att vi inte hinner smälta och ta till oss allt det nya.
Jorden föddes för ungefär 4,5 miljarder år sedan. Några hundra miljoner år senare träffades jorden av ett enormt klot, lika stort som planeten Mars. Jorden håller fortfarande på att svalna av efter den smällen.

Solen är förutsättningen för allt liv på jorden (med liv menar vi då per definition en organism som kan dö). Det är vad vi trott i alla fall. Men man har hittat mikroorganismer, extremofiler, sju kilometer ner i jorden och som lever under ett enormt tryck och hetta. Dessa organismer uppstod för åtminstone 3,5 miljarder år sedan. När de någon miljard år senare började producera syre gavs förutsättningen för evolutionen, dvs utveckling till mer komplicerade former av liv (djur, växter osv.).
Men allt liv är dömt att dö av hetta när solen en dag sväller upp till en röd jätte (och sedan till en vit dvärg) om sisådär 30 miljarder år.
Livet och livsformerna är en liten och obetydlig parentes i jordens långa existens.

Åter till damerna.  De påstår med övertygelse att människorna kom till jorden för tretusen år sedan, någonstans ifrån. De tror inte på evolutionen, trots att man numera kan följa människornas utveckling i funna skelettdelar. Den Felande Länken som länge saknades är för länge sedan funnen. Gentekniken visaratt våra närmaste släktingar är aporna. Det är inte många gener som avviker. Det enda som skiljer oss från djuren är att vi har förmåga att tänka i flera led och medvetet ställa till jävelskap.
När damerna berättade om sin otroliga tro, kunde jag inte låta bli att fråga:
– När ni berättar om er tro för folk, händer det inte att de skrattar och gör er till åtlöje?
– Jovisst, det är inte ovanligt, svarade den ena damen. Men vi har vår tro, vi är kallade att förkunna den, och vi vill bli respekterade för det.
Det var det här som satte sådana myror i mitt huvud. I och för sig är det väl känt att religiösa människor till och med kan välja att dö för sin tro om de tvingas välja. Men varför verkar de helt bortse från obestridliga fakta?

Det finns en möjlig förklaring. Jag har många gånger tänkt att det skulle vara skojigt att få besök av en 1500-talsmänniska. Att stolt få visa allt som uppfunnits sen dess. Elkraften, telefonen, radion, flyget, internet, rymdtekniken, gentekniken, för att inte tala om den pågående stamcellsforskningen. Jag kan till hundra procent säga att vår besökare under sin egen tid skulle föreställa sig den utvecklingen fullständigt otänkbar.

Vi tänker oss ett experiment och förflyttar oss själva några hundra år in i framtiden. Låt oss anta att man då uppfunnit något som vi idag anser vara fullständigt otänkbart. Att man kan tillverka liv.
Om du tycker att enbart tanken på att framställa liv ur död materia inte är möjligt,  ja då har vi ett bra exempel. Det vet vi ju att det bara inte går. Utmärkt.
Vi kan vända oss till vår kompis från år 1500 och skaka hand. Vi inser att vi sitter i samma båt. Inte heller vi kan föreställa oss kommande upptäckter och deras konsekvenser. Obestridliga fakta idag kommer man att le åt imorgon.
Spelar det då egentligen någon roll hur jag idag föreställer mig världen? Nej. Folk kommer ändå att le åt mig en dag. Precis som jag ler mot damerna.

Jag vill göra en liten spaning. Hur uppstår liv? Vi föreställer ju oss att liv möjligen kan uppstå om det finns så gynnsam omgivning som möjligt  Men tänk om det är tvärtom? Kanske borde vi söka i den mest fruktansvärda miljön vi kan tänka oss? Liv produceras kanske kontinuerligt sju kilometer ner i jordens inre.Tanken svindlar.

Jag har visat här ovan att jag tycker det är fullständigt meningslöst att göra sig en världsbild som man kan hålla fast vid .
Nå, hur var det nu med livet efter detta och paradiset. Jag känner det än mer meningslöst att spekulera om ett eventuellt liv efter döden. Den dagen den sorgen (eller glädjen).
Jag gör som min far, lever i nuet. Det gör man bäst genom att njuta av livet Att njuta är för mig även att iaktta livet och naturen. Ta er tid att betrakta spindeln som i lugn och ro spinner sitt nät. En utmärkt avkoppling.

Till sist vill  jag be om ursäkt. Jag uttryckte mig lite bryskt angående bibeln i början. Vill ni läsa den, läs Predikaren. Här kan man tala om en människa som förstått vad livet handlar om. (Vår vanliga bibel kan vara svår att förstå med sitt stela språk. Det finns en variant som heter ”Levande Bibeln” och är en parafras, dvs bearbetning till vardagssvenska. Den kan beställas från Levande Bibeln, 524 00 Herrljunga).
Själv fortsätter jag studera spindeln, det har visst fastnat en fluga i nätet.

2003 Copyright Gösta Singstrand

Åter till Livsåskådning
Åter till startsidan

———————————

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Religionsgrubbel kan bli som rävskabb

2010.01.12

Först ett speciellt tack till bloggaren Liberum-weto och hans antagonist Sinatra som inspirerat mig till detta inlägg!

Diskussioner om religioner och livsåskådning kan bli som rävskabb. Ju mer man kliar och krafsar desto mer sprids infektionen om man inte stoppar den med någon radikal medicin.
För er som ändå håller på att klia, har jag  sträckläst bibeln och koranen för er skull. Jag ville se om det finns något tänkvärt att hämta.
Och Heureka! Jag har funnit det!

Eftersom koranen var lite ”trög” att ta till sig för en västerlänning, får det bli lite från bibeln.

Diagnos:
Predikaren kap l: 14,17 och kap 2: Il.
Medicin: Predikaren kap. 9:9 och kap. 8: 15.
Tips: Kalvfile och vin Brown Brothers.

Till kaffet efteråt bakar ni en kaka. Här är receptet:
6 st J er. 17: l
2 tsk 2a Krön. 9:9
2 kkp 2a Mos. 15:25
2 msk la Sam. 14:25
2 kkp Nahum 3:12
2 kkp la Sam. 30: 12
2 kkp 4e Mos 17:8
l kkp Dom. 5:25
1/2 kkp Dom 4:19
4 kkp la Kon. 4:22
2 tsk Amos 4:5
l nypa 3e Mos. 2: 13

Mitt motto: Lev i Nuet.  Sen är det för sent.
Den som antyder något annat är bara ute efter dina pengar.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Äntligen!

2010.03.20

Äntligen! har jag förstått varför vår herre (eller vem/vad det nu var) skapade snö. Jo, det är för att vi människor ska få höra det underbara ljudet av skvalande när snön smälter bort.

Apropå vår skapare. Jag har räknat ut genom enkel matematik att det finns endera oändligt antal
gudar, eller så finns det ingen alls. Inom många religioner finns en eller ett begränsat antal gudar. Men sådan tro kan inte vara  korrekt. Om man anser att det finns en gud måste man naturligtvis ställa sig frågan vem som då har skapat denne gud. Eller har hän (inte hen!) skapa t sig själv?

Kan en gud skapa sig själv från ingenting?
Alltså. Om man har tron att det finns en gud måste man också acceptera att det finns ett oändligt antal gudar.
Finns en måste denne ha skapats av någon annan. Och den i sin tur måste ha skapats … osv.

Alltså. Om vi inte accepterar att det finns ett oändligt antal gudar måste vi acceptera att det inte finns någon gud alls.
Men, vi tror ju ändå att vi finns. Då måste ju tron bli att det faktiskt går att skapa någonting ur ingenting. Eller?
Istället för att tro på ett oändligt antal gudar tycker jag det är enklare att tro på ingen gud alls. Och att jag har skapat mig själv.
Det kan ju inte finnas någon vits med att gå omvägen via en eller flera gudar som först måste skapa sig själva innan de skapar mig. Det kan jag lika gärna göra själv ………..

—————————————

Åter till sidan Livsåskådning
Åter till startsidan

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar